Italien hade när de gick med i kriget omkring 236 000 man i Nordafrika. När fransmännen kapitulerade i juni 1940 stod endast 36 000 britter i Egypten i vägen för italienarna. Säker på sin överlägsenhet beordrade Mussolini en attack mot Egypten, planerad till den 15 juli. Den italienska befälhavaren i Nordafrika, Rodolfo Graziani visste att hans trupper inte alls var förberedda för ett sådant företag och försökte få invasionen uppskjuten. Han begärde fram till oktober men tvingades inleda fälttåget den 13 september eftersom Mussolini ville ta Egypten samtidigt som Hitler skulle ta Storbritannien. Den enda vägen möjlig att använda försvarades av 2 brittiska baser, Sidi Barrani och Marsa Matruh. Den 16 september intogs Sidi Barrani sedan britterna fått order om att retirera. Italienarnas slutmål var Alexandria som låg 40 mil därifrån, Mersa Matruh låg 12 mil bort. Graziani gjorde till mångas förvåning halt i Sidi Barrini. Han insåg att han utan stora förstärkningar inte skulle ha en chans i ett senare skede. Han blev kvar till december, något som en otålig Mussolini inte alls gillade.

Italienarna hade posterat sig väldigt dåligt strategiskt sett vilket upptäcktes av britterna. De mycket mer strategiska och taktiska britterna satte den 9 december igång ett anfall mot Sidi Barrini, något som kom som en total överraskning för italienarna. 36 000 britter sattes in mot nästan 5 gånger så många italienare. Britterna delades in i 3 styrkor som anföll olika mål, på några timmar hade man tagit 38 000 fångar medan man förlorat 624 man. Nu gick britterna över gränsen till Libyen mot Barda som försvarades av 45 000 italienare. Barda föll den 5 januari 1941 och 40 000 italienare tillfångatogs.

Hitler oroades nu för att Mussolini skulle ta död på myten om de oövervinneliga axelmakterna genom fiaskot i Nordafrika. Den 6 februari bildades den tyska Afrikakåren som kom att ledas av Erwin Rommel, kåren planerades landsättas i Nordafrika i mitten av februari.

Under tiden fortsatte de brittiska framgångarna. Den 21 januari anfölls Tobruk som hade en viktig djuphamn, dagen därpå hade britterna ytterligare 25 000 italienska krigsfångar att ta hand om. Den 7 februari togs yttreligare 20 000 i Baydafumm. Britterna var nu redo att gå mot Tripoli. Men Rommel skulle snart komma till Nordafrika, något som återkommer senare i handlingen.

NÄSTA STYCKE

Index | Före | Europa | Afrika | Asien | Efter | Bilder