Nu tillbaka till Nordafrika. General O´Connor och hans 2 divisioner hade avancerat 900 km genom öknen till Tobruk och Benghazi. På vägen hade de slagit ut 9 italienska divisioner och tagit 130 000 krigsfångar till en kostnad av 500 döda. Italienarna hade blivit förödmjukade

Den 12 februari anlände Erwin Rommel till Tripoli. Under 18 månader från mars 1942 till september 1942 visade han att han var en av militärhistoriens kunnigaste fältherrar. Han respekterades av båda sidor och var ytterst nära att vinna det slag som han nu inledde. Samtidigt var han ett irritationsmoment för många i den tyska och italienska ledningen, eftersom han gjorde som han själv ville och ofta inte följde order. Man visste aldrig riktigt vad han skulle göra härnäst.

Tyskarna planerade att inleda offensiven i maj, när man fått nog med förstärkningar och de allierade var säkra på att tyskarnas offensiv skulle låta vänta på sig. Rommel förstod emellertid att de allierade var mycket sämre förberedda än vad deras framgångar mot italienarna visade. Han gick därför till anfall mot El Agheila den 24 mars, de allierade retirerade utan strid till starkare försvarsställningar. Trots order att vänta gick Rommel till anfall på nytt den 31 mars och drev efter hårda strider bort de allierade från sina försvarsställningar. Nästan 2 månader tidigare än beräknat ockuperade Rommel den 2 april Agedabia-området. Natten till den 4 april besattes Benghazi och nästa mål var Al Makili. Samtidigt som legenden om Rommel fick sin början, började också problemen med högkvarteret där ingen hade en aning om vad Rommel höll på med. De allierades främsta militära begåvning i området, general O´Connor tillfångatogs av tyskarna och det var kanske det som gjorde att Rommel kunde gå så långt.

De allierade drog sig tillbaka till Tobruk där man beslutade att ställningarna skulle hållas, 36 000 man under general Morsehead försvarade staden. Tyskarna anföll den 10 april men blev tillbakaslagna och staden belägrades. Trots att många andra viktiga ställningar togs, var en tysk framgång helt beroende på erövringen av Tobruk. Efter att ha fått förstärkningar försökte general Wavell undsätta Tobruk genom Halfayapasset, han lyckades dock inte alls och Rommel fick tid att dra fram hela sin styrka. Han gick till anfall och tvingade den allierade huvudstyrkan att retirera ännu längre. Wavell ersattes nu som överbefälhavare med general Auchinleck men hans motoffensiv uppsköts gång på gång till Churchills stora missnöje. Rommels planer sköts även de upp pga. olika händelser utanför Afrika.

Auchinleck bildade brittiska 8. armén av trupperna i Nordafrika, under ledning av general Sir Alan Cunningham. I augusti bildades Panzergruppe Afrika där Rommels Afrikakår ingick, Rommel blev chef. De allierade hade 6 divisioner och axelmakterna 10. De italienska divisionerna hade dock brist på manskap och var dåligt utrustade. Den 18 november gick de allierade till ett anfall som blev en stor motgång. Rommel utnyttjade förvirringen som följde till att avancera för att kunna anfalla de allierade trupperna i ryggen. Då tog Auchinleck initiativet och ersatte Cunningham med general Ritchie och den 27 november hade de allierade avancerat till Tobruk. Rommel som fortfarande inte kunnat inta Tobruk började nu få ont om förnödenheter och började den 5 december retirera från Tobruk, jagad av allierade styrkor.

Till sjöss hade tyskarna nu tagit kommandot och Rommel fick nu de förnödenheter han behövde för att kunna gå till ny offensiv. Samtidigt hade Auchinlecks tänkta förstärkningar istället skickats till Singapore för att användas i kriget mot Japan.

När Rommel gick till motoffensiv hade han inte avslöjat sina planer för varken det tyska eller det italienska överkommandot. Därför hade han överraskningsmomentet på sin sida. Offensiven gick mycket snabbt och bra, den 3 februari 1942 gjorde man halt vid de brittiska ställningarna vid Gazala. Rommel hade trots andra order gjort en 600 km lång framstöt mot Egypten och tillfogat general Ritchie svåra skador: 14 000 i döda och 72 förstörda stridsvagnar. Samtidigt var Malta utsatt för hårda och ständiga flygangrepp från axelmakterna. Rommels framgångar gjorde att det flygunderstöd från Nordafrika som Malta så desperat behövde uteblev. Endast tvister i axelmakternas ledning gjorde att landstigningen på Malta inte kom.

Under tiden irriterades Churchill över att Auchinleck inte gick till motoffensiv, men Auchinleck var övertygad om att en offensiv före juni var dömd att misslyckas. I mitten av maj tvingades dock Auchinleck till handling av Churchill, då var det dock försent. Rommel anföll först och överraskade än en gång den 8. armén, den 27 maj attackerade Rommel från 2 håll. Trots detta blev det ingen katastrof för de allierade, slaget blev förvirrat och båda sidor gjorde vissa framgångar. Rommel gav sig dock inte och gick till nya anfall mot britterna på vägen till Bir Hacheim. Den 2 juni hade han nått fram till och omringat Bir Hacheim. General Koenig och hans fria franska 1. Brigaden höll ut till den 10, då de fick order om att dra sig tillbaka till de brittiska linjerna. General Ritchie som lidit stora förluster skars den 13 juni av i sitt försök att dra sig tillbaka till Tobruk och på så sätt låg vägen till Tobruk nu öppen. I gryningen den 20 juni anfölls Tobruk, ett dygn senare kapitulerade staden och 33 000 man togs tillfånga.

Nu var Rommel redo att gå mot Egypten och han lyckades övertala Hitler att Egypten var viktigare än Malta. När han fick klartecken var han dock sin vana trogen redan inne i Egypten. Han passerade Sidi Barrani och fortsatte mot Marsa Matruh där Ritchie förberedde sig för att slåss till sista man. Auchinleck insåg att Ritchie löpte stor risk för att bli instängd och tog befälet från honom. Tack vare detta kunde de allierade dra sig tillbaka och förbereda en försvarsställning vid El Alamein som var ett svårframkomligt område. Rommel hade ryckt fram 644 km på 36 dagar och hans armé var kraftigt utdragen, trots detta trodde han att ett snabbt anfall var oövervinneligt. Den 1 juli gick han till anfall med endast 6400 man. Anfallet som blev känt som det första slaget om El Alamein blev en katastrof. Den 17 juli hade Rommels 4 pansardivisioner endast 58 stridsvagnar och mindre än 5000 infanterister. Rommel funderade på reträtt men grävde istället ner sig och inväntade förstärkningar.

NÄSTA STYCKE

Index | Före | Europa | Afrika | Asien | Efter | Bilder