I mitten av juli 1942 stod de båda stridande parterna mot varandra vid El Alamein, 96 km från Alexandria. Rommels armé var hårt ansträngd och hade ont om nästan allt. Den 8. armén hade stärkts något efter de inledande framgångarna vid El Alamein och väntade nu på nödvändiga förstärkningar och ett bättre ledarskap. Churchill hade blivit alltmer irriterad på Auchinleck som enligt honom inte drog fördel av sina framgångar och han ersatte honom i augusti som befälhavare över östra ökenområdet med general Alexander. Ny befälhavare över den 8. armén blev general Bernard Montgomery, hans ankomst till Kairo var historisk. Arrogant, allt annat än älskvärd, men samtidigt en inspirationskälla för alla som tjänstgjorde med och under honom, blev han en av andra världskrigets mest kända gestalter. Det var hans glöd som drev den 8. armén framåt.

 Montgomery började med att förstärka försvarsställningarna vid El Alamein, han antog att den nu förstärkta Panzerarmee Afrika snart skulle anfalla. Han beordrade även stridsvagnsgrupper att gräva ner sig på höjden Alam el Halfa och spela en defensiv roll, därför att han trodde att Rommel skulle anfalla där man minst anade det. När anfallet dröjde beslutade sig Montgomery för att genomföra en nästan komisk plan som lyckades utmärkt och gav den 8. armén övertaget i det slag som följde. Han lät göra en detaljerad men felaktig karta över de allierades minfält och såg sedan till att den placerades i en stridsvagn som övergavs efter "motorstopp" i ingenmansland. När anfallet mot Alam el Halfa slutligen kom den 31 augusti blev 15. och 21. pansardivisionernas framryckning långsam eftersom de hindrades av oväntade minfält. En effektiv användning av flyg och den defensiva användningen av artilleriet av de allierade blev de avgörande faktorerna i slaget. Rommels trupper slogs gång på gång tillbaka utan att åstadkomma någonting, den 3 september avbröts attacken. Trots framgångarna beslutades det att de allierade trupperna skulle fortsätta vara på defensiven till dess att de fått tillräckliga förstärkningar för att känna sig säkra på att de kunde och skulle segra. Tidigt i september började utlovade nya amerikanska stridvagnar och automatkanoner anlända till Egypten. Maktbalansen i Medelhavet hade ändrats till de allierades fördel och detta innebar att samtidigt som Alexander och Montgomery lättare fick förstärkningar blev det svårare för Rommel.

Montgomery planerade nu fortsättningen av slaget om El Alamein. Han lade upp sina planer så att de var den direkta motsatsen till vad som den gamla ledningen skulle kunna tänkas planera. På så sätt skulle Rommel överraskas. Tack vare ny krigslist lyckades de allierade dölja sina planer och lura tyskarna som räknade med att attacken skulle komma först i november, britterna var klara i mitten av oktober. Under tiden hade Rommel lämnat fronten pga. dålig hälsa. Den nye befälhavaren för Panzerarmee Afrika, general Stumme hade dock uttryckliga order om att inte ta några egna initiativ utan följa den överenskomna planen. Axelmakterna hade under de lugna 6 veckorna bl.a. lagt ut en halv miljon minor mellan dem själva och de allierade, även vissa truppförflyttningar hade företagits. Montgomery anföll klockan 21:04 den 23 oktober 1942. Axelstyrkorna var fullständigt oförberedda. Anfallet inleddes med att 592 artilleripjäser längs en front från Medelhavet till Qattarahsänkan öppnade samtidig eld under 15 minuter.

Den 26 kom Rommel tillbaka efter det att Stumme avlidit i en hjärtattack på fältet. Montgomery hade då gjort avsevärda framstötar men misslyckats med att bryta igenom Rommels bakre linjer vilket hans plan krävde. Rommel samlade ihop sitt fåtaliga pansar och gick sin vana trogen till snabbt motanfall mot Montgomerys framskjutna ställningar. Han hade dock inte räknat med att de allierades Desert Air Force nu var kraftigt förstärkt och förfogade över 1200 plan , flera gånger så många som Luftwaffe i området. Flyget slog ut mängder med stridsvagnar och dödade ett stort antal soldater och Rommel föll tillbaka. De allierade började nu bryta igenom motståndarnas linjer och Montgomery började nu förbereda sig för "Operation Supercharge". Supercharge var den operation som skulle öppna vägen till Tunis för den 8. Armén. Den 2 november inleddes operationen och den 3 hade Afrikakåren endast 35 stridsvagnar kvar, den 4 bröts den tyska linjen. Återstoden av Panzerarmee Afrika var nu på full reträtt västerut.

 Slaget om El Alamein var över, förlusterna var på båda sidor oerhört stora. De allierade förlorade 13 560 varav 4610 dödats, Axelmakterna förlorade 25 000 i döda och sårade samtidigt som 30 000 man tagits tillfånga. Rommel skulle aldrig mer vinna en seger i Nordafrika, hans väg mot Tunis och det slutgiltiga nederlaget låg öppen.

NÄSTA STYCKE

Index | Före | Europa | Afrika | Asien | Efter | Bilder