Efter att ha blivit grundligt besegrad vid El Alamein bestämde sig Rommel för att retirera från Libyen till Tunisien så snabbt som möjligt. Genom en strategisk reträtt till Tunis och Bizerte kunde Rommels afrikakårsveteraner först delta i slaget om Tunisien och sedan, om det gick illa vilket Rommel trodde, bli evakuerade i trygghet till Europa där de kunde fortsätta kriget. Reträtten underlättade det allierade angreppet eftersom Montgomerys 8. armé nu kunde anfalla Tunisien i sydöst medan Eisenhowers trupper, däribland brittiska 1. armén gick till anfall i nordväst.

Tyska 5. pansararmén i Tunisien hade den 31 december 1942, 47 000 tyska och 17 000 italienska soldater under generalöverste Von Arnim. Luftwaffe hade förstärkts i Nordafrika och hade kontroll över det tunisiska luftrummet. Detta vållade problem för de allierade som inte kunde få information genom flygfotografering samtidigt som trupperna anfölls från luften. Efter vapenstilleståndet mellan de franska styrkorna i Nordafrika och de allierade fick Eisenhower ansenliga franska styrkor till sitt förfogande. De finurliga fransmännen hade som "genom ett under" återupptäckt stora mängder vapen som gömts då Frankrike föll.

I slutet av januari 1943 hade Rommel slutligen retirerat från Tripoli och han började organisera försvaret längs Mareth-linjen. När Montgomerys anfall dröjde satte Rommel in en attack mot den amerikanska 2. armékåren som fanns till väster om tyskarna. Generallöjtnant Ziegler anföll Faidapasset medan Rommel gick mot Gafsa. Ziegler lyckades utmärkt med sitt överraskningsanfall och Rommel intog dagen därpå Gafsa utan att ett enda skott avlossades. Enligt planerna förenades de 2 tyska enheterna för ett anfall mot ett bergsområde som kallas Stora ryggen. Vid denna tidpunkt hade Rommel utnämnts till chef för en ny Armegruppe Afrika. Oberörd av detta tryckte Rommel på och gick efter ett tag över gränsen till Algeriet mot Tébessa där viktiga allierade förråd fanns. Nu ville Rommel göra en snabb framstöt mot Tébessa och Bone vilket skulle skära av den brittiska 1. arméns försörjningslinjer. Efter diskussioner fick dock Rommel order om att istället anfalla längs en linje från Thala till Le Kef där de allierade hade sin största styrka. Attacken blev ett misslyckande precis som Rommel trott och han svängde åter söderut. Den 6 mars anföll axelmakterna Montgomerys styrkor från 2 håll men Montgomery hade gissat sig till axelmakternas planer och var väl förberedd. Tyskarna förlorade 52 stridsvagnar mot britternas en enda. Detta blev Rommels sista fältslag i Afrika, han fick nu order om att återvända till Tyskland, Von Arnim blev ny befälhavare för Armegruppe Afrika.

Den 20 mars startade den 8. armén sin slutliga framstöt mot norr från Mareth till Tunis. Under tiden hade general Patton och hans 2. armékår varit framgångsrik. Gafsa hade intagits den 17 mars och flera andra platser före utgången av mars. Den 8 april förenades hans trupper med den 8. armén som efter vissa svårigheter tillsist fått igång sin framryckning på allvar. Därmed bildades en allierad frontlinje från den amerikanska 2. armékåren över den brittiska 1. armén och den franska 19 armékåren till den brittiska 8. armén. Den slutgiltiga allierade segern i Afrika var nära. Anfallet inleddes den sista veckan i april och den första i maj. Den 12 maj hade axelmakternas sista trupper kapitulerat. Så gott som hela axelmakternas armé bestående av 250 000 man blev krigsfångar, endast några hundra flydde till Italien för att fortsätta kriget. Slaget om Nordafrika var slut, 50 000 allierade soldater hade dödats eller skadats i slaget om Tunisien.

NÄSTA STYCKE

Index | Före | Europa | Afrika | Asien | Efter | Bilder