web hosting short URLs photo sharing

Italien hade när de gick med i kriget omkring 236 000 man i Nordafrika. När fransmännen kapitulerade i juni 1940 stod endast 36 000 britter i Egypten i vägen för italienarna. Säker på sin överlägsenhet beordrade Mussolini en attack mot Egypten, planerad till den 15 juli. Den italienska befälhavaren i Nordafrika, Rodolfo Graziani visste att hans trupper inte alls var förberedda för ett sådant företag och försökte få invasionen uppskjuten. Han begärde fram till oktober men tvingades inleda fälttåget den 13 september eftersom Mussolini ville ta Egypten samtidigt som Hitler skulle ta Storbritannien. Den enda vägen möjlig att använda försvarades av 2 brittiska baser, Sidi Barrani och Marsa Matruh. Den 16 september intogs Sidi Barrani sedan britterna fått order om att retirera. Italienarnas slutmål var Alexandria som låg 40 mil därifrån, Mersa Matruh låg 12 mil bort. Graziani gjorde till mångas förvåning halt i Sidi Barrini. Han insåg att han utan stora förstärkningar inte skulle ha en chans i ett senare skede. Han blev kvar till december, något som en otålig Mussolini inte alls gillade.

Italienarna hade posterat sig väldigt dåligt strategiskt sett vilket upptäcktes av britterna. De mycket mer strategiska och taktiska britterna satte den 9 december igång ett anfall mot Sidi Barrini, något som kom som en total överraskning för italienarna. 36 000 britter sattes in mot nästan 5 gånger så många italienare. Britterna delades in i 3 styrkor som anföll olika mål, på några timmar hade man tagit 38 000 fångar medan man förlorat 624 man. Nu gick britterna över gränsen till Libyen mot Barda som försvarades av 45 000 italienare. Barda föll den 5 januari 1941 och 40 000 italienare tillfångatogs.

Hitler oroades nu för att Mussolini skulle ta död på myten om de oövervinneliga axelmakterna genom fiaskot i Nordafrika. Den 6 februari bildades den tyska Afrikakåren som kom att ledas av Erwin Rommel, kåren planerades landsättas i Nordafrika i mitten av februari.

Under tiden fortsatte de brittiska framgångarna. Den 21 januari anfölls Tobruk som hade en viktig djuphamn, dagen därpå hade britterna ytterligare 25 000 italienska krigsfångar att ta hand om. Den 7 februari togs yttreligare 20 000 i Baydafumm. Britterna var nu redo att gå mot Tripoli. Men Rommel skulle snart komma till Nordafrika, något som återkommer senare i handlingen.

Nu tillbaka till Nordafrika. General O´Connor och hans 2 divisioner hade avancerat 900 km genom öknen till Tobruk och Benghazi. På vägen hade de slagit ut 9 italienska divisioner och tagit 130 000 krigsfångar till en kostnad av 500 döda. Italienarna hade blivit förödmjukade

Den 12 februari anlände Erwin Rommel till Tripoli. Under 18 månader från mars 1942 till september 1942 visade han att han var en av militärhistoriens kunnigaste fältherrar. Han respekterades av båda sidor och var ytterst nära att vinna det slag som han nu inledde. Samtidigt var han ett irritationsmoment för många i den tyska och italienska ledningen, eftersom han gjorde som han själv ville och ofta inte följde order. Man visste aldrig riktigt vad han skulle göra härnäst.

Tyskarna planerade att inleda offensiven i maj, när man fått nog med förstärkningar och de allierade var säkra på att tyskarnas offensiv skulle låta vänta på sig. Rommel förstod emellertid att de allierade var mycket sämre förberedda än vad deras framgångar mot italienarna visade. Han gick därför till anfall mot El Agheila den 24 mars, de allierade retirerade utan strid till starkare försvarsställningar. Trots order att vänta gick Rommel till anfall på nytt den 31 mars och drev efter hårda strider bort de allierade från sina försvarsställningar. Nästan 2 månader tidigare än beräknat ockuperade Rommel den 2 april Agedabia-området. Natten till den 4 april besattes Benghazi och nästa mål var Al Makili. Samtidigt som legenden om Rommel fick sin början, började också problemen med högkvarteret där ingen hade en aning om vad Rommel höll på med. De allierades främsta militära begåvning i området, general O´Connor tillfångatogs av tyskarna och det var kanske det som gjorde att Rommel kunde gå så långt.

De allierade drog sig tillbaka till Tobruk där man beslutade att ställningarna skulle hållas, 36 000 man under general Morsehead försvarade staden. Tyskarna anföll den 10 april men blev tillbakaslagna och staden belägrades. Trots att många andra viktiga ställningar togs, var en tysk framgång helt beroende på erövringen av Tobruk. Efter att ha fått förstärkningar försökte general Wavell undsätta Tobruk genom Halfayapasset, han lyckades dock inte alls och Rommel fick tid att dra fram hela sin styrka. Han gick till anfall och tvingade den allierade huvudstyrkan att retirera ännu längre. Wavell ersattes nu som överbefälhavare med general Auchinleck men hans motoffensiv uppsköts gång på gång till Churchills stora missnöje. Rommels planer sköts även de upp pga. olika händelser utanför Afrika.

Auchinleck bildade brittiska 8. armén av trupperna i Nordafrika, under ledning av general Sir Alan Cunningham. I augusti bildades Panzergruppe Afrika där Rommels Afrikakår ingick, Rommel blev chef. De allierade hade 6 divisioner och axelmakterna 10. De italienska divisionerna hade dock brist på manskap och var dåligt utrustade. Den 18 november gick de allierade till ett anfall som blev en stor motgång. Rommel utnyttjade förvirringen som följde till att avancera för att kunna anfalla de allierade trupperna i ryggen. Då tog Auchinleck initiativet och ersatte Cunningham med general Ritchie och den 27 november hade de allierade avancerat till Tobruk. Rommel som fortfarande inte kunnat inta Tobruk började nu få ont om förnödenheter och började den 5 december retirera från Tobruk, jagad av allierade styrkor.

Till sjöss hade tyskarna nu tagit kommandot och Rommel fick nu de förnödenheter han behövde för att kunna gå till ny offensiv. Samtidigt hade Auchinlecks tänkta förstärkningar istället skickats till Singapore för att användas i kriget mot Japan.

När Rommel gick till motoffensiv hade han inte avslöjat sina planer för varken det tyska eller det italienska överkommandot. Därför hade han överraskningsmomentet på sin sida. Offensiven gick mycket snabbt och bra, den 3 februari 1942 gjorde man halt vid de brittiska ställningarna vid Gazala. Rommel hade trots andra order gjort en 600 km lång framstöt mot Egypten och tillfogat general Ritchie svåra skador: 14 000 i döda och 72 förstörda stridsvagnar. Samtidigt var Malta utsatt för hårda och ständiga flygangrepp från axelmakterna. Rommels framgångar gjorde att det flygunderstöd från Nordafrika som Malta så desperat behövde uteblev. Endast tvister i axelmakternas ledning gjorde att landstigningen på Malta inte kom.

Under tiden irriterades Churchill över att Auchinleck inte gick till motoffensiv, men Auchinleck var övertygad om att en offensiv före juni var dömd att misslyckas. I mitten av maj tvingades dock Auchinleck till handling av Churchill, då var det dock försent. Rommel anföll först och överraskade än en gång den 8. armén, den 27 maj attackerade Rommel från 2 håll. Trots detta blev det ingen katastrof för de allierade, slaget blev förvirrat och båda sidor gjorde vissa framgångar. Rommel gav sig dock inte och gick till nya anfall mot britterna på vägen till Bir Hacheim. Den 2 juni hade han nått fram till och omringat Bir Hacheim. General Koenig och hans fria franska 1. Brigaden höll ut till den 10, då de fick order om att dra sig tillbaka till de brittiska linjerna. General Ritchie som lidit stora förluster skars den 13 juni av i sitt försök att dra sig tillbaka till Tobruk och på så sätt låg vägen till Tobruk nu öppen. I gryningen den 20 juni anfölls Tobruk, ett dygn senare kapitulerade staden och 33 000 man togs tillfånga.

Nu var Rommel redo att gå mot Egypten och han lyckades övertala Hitler att Egypten var viktigare än Malta. När han fick klartecken var han dock sin vana trogen redan inne i Egypten. Han passerade Sidi Barrani och fortsatte mot Marsa Matruh där Ritchie förberedde sig för att slåss till sista man. Auchinleck insåg att Ritchie löpte stor risk för att bli instängd och tog befälet från honom. Tack vare detta kunde de allierade dra sig tillbaka och förbereda en försvarsställning vid El Alamein som var ett svårframkomligt område. Rommel hade ryckt fram 644 km på 36 dagar och hans armé var kraftigt utdragen, trots detta trodde han att ett snabbt anfall var oövervinneligt. Den 1 juli gick han till anfall med endast 6400 man. Anfallet som blev känt som det första slaget om El Alamein blev en katastrof. Den 17 juli hade Rommels 4 pansardivisioner endast 58 stridsvagnar och mindre än 5000 infanterister. Rommel funderade på reträtt men grävde istället ner sig och inväntade förstärkningar.

 I mitten av juli 1942 stod de båda stridande parterna mot varandra vid El Alamein, 96 km från Alexandria. Rommels armé var hårt ansträngd och hade ont om nästan allt. Den 8. armén hade stärkts något efter de inledande framgångarna vid El Alamein och väntade nu på nödvändiga förstärkningar och ett bättre ledarskap. Churchill hade blivit alltmer irriterad på Auchinleck som enligt honom inte drog fördel av sina framgångar och han ersatte honom i augusti som befälhavare över östra ökenområdet med general Alexander. Ny befälhavare över den 8. armén blev general Bernard Montgomery, hans ankomst till Kairo var historisk. Arrogant, allt annat än älskvärd, men samtidigt en inspirationskälla för alla som tjänstgjorde med och under honom, blev han en av andra världskrigets mest kända gestalter. Det var hans glöd som drev den 8. armén framåt.

 Montgomery började med att förstärka försvarsställningarna vid El Alamein, han antog att den nu förstärkta Panzerarmee Afrika snart skulle anfalla. Han beordrade även stridsvagnsgrupper att gräva ner sig på höjden Alam el Halfa och spela en defensiv roll, därför att han trodde att Rommel skulle anfalla där man minst anade det. När anfallet dröjde beslutade sig Montgomery för att genomföra en nästan komisk plan som lyckades utmärkt och gav den 8. armén övertaget i det slag som följde. Han lät göra en detaljerad men felaktig karta över de allierades minfält och såg sedan till att den placerades i en stridsvagn som övergavs efter "motorstopp" i ingenmansland. När anfallet mot Alam el Halfa slutligen kom den 31 augusti blev 15. och 21. pansardivisionernas framryckning långsam eftersom de hindrades av oväntade minfält. En effektiv användning av flyg och den defensiva användningen av artilleriet av de allierade blev de avgörande faktorerna i slaget. Rommels trupper slogs gång på gång tillbaka utan att åstadkomma någonting, den 3 september avbröts attacken. Trots framgångarna beslutades det att de allierade trupperna skulle fortsätta vara på defensiven till dess att de fått tillräckliga förstärkningar för att känna sig säkra på att de kunde och skulle segra. Tidigt i september började utlovade nya amerikanska stridvagnar och automatkanoner anlända till Egypten. Maktbalansen i Medelhavet hade ändrats till de allierades fördel och detta innebar att samtidigt som Alexander och Montgomery lättare fick förstärkningar blev det svårare för Rommel.

Montgomery planerade nu fortsättningen av slaget om El Alamein. Han lade upp sina planer så att de var den direkta motsatsen till vad som den gamla ledningen skulle kunna tänkas planera. På så sätt skulle Rommel överraskas. Tack vare ny krigslist lyckades de allierade dölja sina planer och lura tyskarna som räknade med att attacken skulle komma först i november, britterna var klara i mitten av oktober. Under tiden hade Rommel lämnat fronten pga. dålig hälsa. Den nye befälhavaren för Panzerarmee Afrika, general Stumme hade dock uttryckliga order om att inte ta några egna initiativ utan följa den överenskomna planen. Axelmakterna hade under de lugna 6 veckorna bl.a. lagt ut en halv miljon minor mellan dem själva och de allierade, även vissa truppförflyttningar hade företagits. Montgomery anföll klockan 21:04 den 23 oktober 1942. Axelstyrkorna var fullständigt oförberedda. Anfallet inleddes med att 592 artilleripjäser längs en front från Medelhavet till Qattarahsänkan öppnade samtidig eld under 15 minuter.

Den 26 kom Rommel tillbaka efter det att Stumme avlidit i en hjärtattack på fältet. Montgomery hade då gjort avsevärda framstötar men misslyckats med att bryta igenom Rommels bakre linjer vilket hans plan krävde. Rommel samlade ihop sitt fåtaliga pansar och gick sin vana trogen till snabbt motanfall mot Montgomerys framskjutna ställningar. Han hade dock inte räknat med att de allierades Desert Air Force nu var kraftigt förstärkt och förfogade över 1200 plan , flera gånger så många som Luftwaffe i området. Flyget slog ut mängder med stridsvagnar och dödade ett stort antal soldater och Rommel föll tillbaka. De allierade började nu bryta igenom motståndarnas linjer och Montgomery började nu förbereda sig för "Operation Supercharge". Supercharge var den operation som skulle öppna vägen till Tunis för den 8. Armén. Den 2 november inleddes operationen och den 3 hade Afrikakåren endast 35 stridsvagnar kvar, den 4 bröts den tyska linjen. Återstoden av Panzerarmee Afrika var nu på full reträtt västerut.

 Slaget om El Alamein var över, förlusterna var på båda sidor oerhört stora. De allierade förlorade 13 560 varav 4610 dödats, Axelmakterna förlorade 25 000 i döda och sårade samtidigt som 30 000 man tagits tillfånga. Rommel skulle aldrig mer vinna en seger i Nordafrika, hans väg mot Tunis och det slutgiltiga nederlaget låg öppen.

Invasionen av franska Nordafrika i november 1942 syftade till en ockupation av Marocko, Algeriet och Tunisien. Därigenom skulle en kniptång skapas och Rommels styrkor skulle krossas. Operationen var militärt önskvärd men den var också förankrad i politiska hänsynstaganden. Samtidigt som sovjetiska trupper började slå tillbaka krävde Stalin att de allierade skulle öppna en andra front i Europa dvs. en invasion av Frankrike. Churchill var medveten om att en sådan operation inte skulle vara möjlig att genomföra förrän tidigast under 1943 men många tyckte olika. Dwight D. Eisenhower och några andra generaler lade fram en invasionsplan med namnet "Bolero". Efter några möten mellan Storbritannien och USA kom man dock överens om att en invasion av Frankrike inte var att tänka på ännu. Man genomförde dock en "miniinvasion" vid Dieppe som ett prov på om en senare invasion var möjlig. Trots att oper ationen blev en katastrof fick man värdefulla erfarenheter om vad som skulle behövas i en invasion i full skala. För att bevisa sin politiska vilja gentemot Sovjet kom man då överens om Operation Torch. Till befälhavare över den amerikanska 2. Armékåren utsågs generalmajor George C. Patton.

Operationen inleddes den 7 november, olika grupper anföll Casablanca i Marocko, Oran i Algeriet och Algeriets huvudstad Alger. De franska försvararna var förståeligt nog osäkra på vilken sida de skulle strida på. Flertalet franska befälhavare sympatiserade med de allierade men de hade order från tyskstyrda Frankrike att göra motstånd, därför utkämpades bittra strider. Den 10 november kom man överens om en vapenvila för hela franska Nordafrika och anfallet riktades nu mot Tunisien. Under tiden hade axeltrupper börjat anlända till Bizerte och Tunis både sjö och flygvägen för att säkra Tunisien och Panzerarmee Afrikas rygg. Fransmännen som befann sig mellan Axeltrupperna och de allierade visste inte vilken sida de tillhörde förrän i mitten av november då de bildade en bräcklig försvarslinje mot axelmakterna. Den brittiska 1. Armén som gått in i Tunisien under ledning av general Andersson stötte på fienden den 20 november men axelmakternas trupper kunde inte snabbt drivas tillbaka och på julaftonen var man tvungen att överge tanken på en snabb erövring av Bizerte och Tunis. 110 000 man hade deltagit i operation Torch som nått enastående framgångar. Målet att strategiskt ockupera Nordafrika hade uppnåtts. Det var den första gemensamma allierade operationen och den första amfibieoperationen.

I början av januari 1943 hölls en konferens i Casablanca där Churchill och Roosevelt samt deras stabschefer diskuterade fortsättningen av kriget. Stalin hade sagt nej till att komma eftersom han ansåg sig upptagen med att besegra tyskarna vid Stalingrad. Efter nästan 14 dagar kom man fram till en slutrapport med titeln "krigföring 1943". Den sa att merparten av de allierade styrkorna skulle gå till kriget i Europa, medan styrkor av "tillräcklig storlek" skulle sättas in i Stilla havet och Mellanöstern. Efter hårda diskussioner hade man tillsist kommit överens om att Italien skulle invaderas istället för Frankrike 1943 och "Operation Husky" (invasionen av Sicilien) planerades till slutet av augusti.

Casablancakonferensen var ett av krigets viktigaste möten och utgjorde en vändpunkt eftersom de allierade kom överens om sin strategi. Hade axelmakterna varit lika framgångsrika när det gällde att komma överens om en gemensam strategi, hade kriget kanske fått ett annat förlopp.

Efter att ha blivit grundligt besegrad vid El Alamein bestämde sig Rommel för att retirera från Libyen till Tunisien så snabbt som möjligt. Genom en strategisk reträtt till Tunis och Bizerte kunde Rommels afrikakårsveteraner först delta i slaget om Tunisien och sedan, om det gick illa vilket Rommel trodde, bli evakuerade i trygghet till Europa där de kunde fortsätta kriget. Reträtten underlättade det allierade angreppet eftersom Montgomerys 8. armé nu kunde anfalla Tunisien i sydöst medan Eisenhowers trupper, däribland brittiska 1. armén gick till anfall i nordväst.

Tyska 5. pansararmén i Tunisien hade den 31 december 1942, 47 000 tyska och 17 000 italienska soldater under generalöverste Von Arnim. Luftwaffe hade förstärkts i Nordafrika och hade kontroll över det tunisiska luftrummet. Detta vållade problem för de allierade som inte kunde få information genom flygfotografering samtidigt som trupperna anfölls från luften. Efter vapenstilleståndet mellan de franska styrkorna i Nordafrika och de allierade fick Eisenhower ansenliga franska styrkor till sitt förfogande. De finurliga fransmännen hade som "genom ett under" återupptäckt stora mängder vapen som gömts då Frankrike föll.

I slutet av januari 1943 hade Rommel slutligen retirerat från Tripoli och han började organisera försvaret längs Mareth-linjen. När Montgomerys anfall dröjde satte Rommel in en attack mot den amerikanska 2. armékåren som fanns till väster om tyskarna. Generallöjtnant Ziegler anföll Faidapasset medan Rommel gick mot Gafsa. Ziegler lyckades utmärkt med sitt överraskningsanfall och Rommel intog dagen därpå Gafsa utan att ett enda skott avlossades. Enligt planerna förenades de 2 tyska enheterna för ett anfall mot ett bergsområde som kallas Stora ryggen. Vid denna tidpunkt hade Rommel utnämnts till chef för en ny Armegruppe Afrika. Oberörd av detta tryckte Rommel på och gick efter ett tag över gränsen till Algeriet mot Tébessa där viktiga allierade förråd fanns. Nu ville Rommel göra en snabb framstöt mot Tébessa och Bone vilket skulle skära av den brittiska 1. arméns försörjningslinjer. Efter diskussioner fick dock Rommel order om att istället anfalla längs en linje från Thala till Le Kef där de allierade hade sin största styrka. Attacken blev ett misslyckande precis som Rommel trott och han svängde åter söderut. Den 6 mars anföll axelmakterna Montgomerys styrkor från 2 håll men Montgomery hade gissat sig till axelmakternas planer och var väl förberedd. Tyskarna förlorade 52 stridsvagnar mot britternas en enda. Detta blev Rommels sista fältslag i Afrika, han fick nu order om att återvända till Tyskland, Von Arnim blev ny befälhavare för Armegruppe Afrika.

Den 20 mars startade den 8. armén sin slutliga framstöt mot norr från Mareth till Tunis. Under tiden hade general Patton och hans 2. armékår varit framgångsrik. Gafsa hade intagits den 17 mars och flera andra platser före utgången av mars. Den 8 april förenades hans trupper med den 8. armén som efter vissa svårigheter tillsist fått igång sin framryckning på allvar. Därmed bildades en allierad frontlinje från den amerikanska 2. armékåren över den brittiska 1. armén och den franska 19 armékåren till den brittiska 8. armén. Den slutgiltiga allierade segern i Afrika var nära. Anfallet inleddes den sista veckan i april och den första i maj. Den 12 maj hade axelmakternas sista trupper kapitulerat. Så gott som hela axelmakternas armé bestående av 250 000 man blev krigsfångar, endast några hundra flydde till Italien för att fortsätta kriget. Slaget om Nordafrika var slut, 50 000 allierade soldater hade dödats eller skadats i slaget om Tunisien.