web hosting short URLs photo sharing

Tidigare har jag redogjort för den japanska strategin i kriget mot USA. Man ville först neutralisera den amerikanska flottan, sedan snabbt erövra alla nyckelområden i Sydostasien för att därefter bygga upp en försvarsmur runt sina erövringar. Japan hade under upptakten av kriget lyckats i stor utsträckning med att sätta sina planer i verket. USA och dess allierade överlevde dock och kämpade vidare för att till slut segra.

Japan gjorde inledningsvis en rad missbedömningar, den främsta var tron att den amerikanska flottan skulle bli orörlig efter Pearl Harbor. Varken Hangarfartygen eller jagarna låg dock i hamn vid anfallet. Överbefälhavaren för den amerikanska stillahavsflottan, amiral Chester Nimitz hade uppgiften att försvara en linje från Alaska till Midwayatollen och från Midway till Australien. För denna uppgift hade han hangarfartygen Yorktown, Enterprise, Lexington, Saratoga och Hornet. Utöver dessa fartyg hade han även 16 kryssare, 44 jagare och 16 u-båtar. Efter några mindre framstötar befann sig kriget omkring 1800 km från Tokyo och detta stärkte den japanske överbefälhavaren Yamamoto i sin mening att den amerikanska stillahavsflottan slutgiltigt måste krossas.

I början av april lämnade han in en plan för en attack mot Midwayatollen. Den officiella anledningen var att få kontroll över de framskjutna flygfältet på Midway, den verkliga var Yamamotos idé om att tillintetgöra den amerikanska flottan en gång för alla. Pga. att det japanska högkvarteret var helt oense om vilken strategi de skulle använda kunde Yamamotos plan mycket väl ha skjutits upp eller helt avvisats. Men den tredje veckan i april hände något som helt ändrade saker och ting.

Doolittle-räden, en djärv flygattack mot det japanska fastlandet. Den hade militärt och strategiskt föga betydelse men var oerhört effektiv som propaganda. Överstelöjtnant James H. Dolittle från marinflyget, en 45 år gammal veteran från första världskriget kom på tanken att man kunde sätta in fullt lastade tvåmotoriga bombplan från ett hangarfartyg mot Tokyo. Ingen hade dock tidigare startat med ett så stort flygplan från ett hangarfartyg. Efter träning i Florida kunde man dock starta, att landa var och förblev omöjligt. Man planerade då att landa i det vänligt sinnade Nationalistkina. 16 plan startade från Hornet och fällde senare sina bomber över städerna Tokyo, Nagoya, Osaka och Kobe även marinbasen i Yokosuka bombades. Det japanska folket hade försäkrats om att amerikanska plan inte kunde nå Japan. Reaktionen förbyttes från först förskräckelse till bestörtning, varifrån kom de anfallande planen.

Roosevelt njöt och hävdade att planen troligen kommit från Shangri-La, ett mytiskt kungarike i bergen i James Hiltons roman "Blå månen". För Dolittles djärva piloter gick det inte så bra eftersom de tvingats starta för tidigt, endast ett plan landade normalt. Den japanska självkänslan hade tillfogats omätbar skada och Yamamoto fick snabbt sin plan godkänd, attacken planerades till den 20 juni.

Samtidigt sändes den japanska 4. flottan starkt förstärkt för att förbereda en invasion av Nya Kaledonien och Fiji. Detta därför att japanerna såg mycket allvarligt på möjligheten att Australien kunde bli en allierad bas. Emellertid hade amerikanerna knäckt japanernas kommunikationskod och Nimitz visste därför precis vad japanerna planerade. Han sände den 17. Stridsgruppen med hangarfartygen Yorktown och Lexington förstärkt av en australisk kryssarstyrka för att hantera situationen. Händelserna som följde mellan den 6 och 8 maj har blivit kända som slaget i Korallhavet. Denna drabbning utgjorde ett nytt kapitel i sjökrigföringens historia. Slaget utkämpades utan att fartygskanonerna användes, det var endast en kamp mellan hangarfartygen och deras flygplan.

Även om det efterföljande slaget vid Midway betraktas som det som orsakade vändningen får inte betydelsen av korallhavsslaget underskattas. Det var första gången som japanerna tvingades retirera. Amerikanerna förlorade Lexington medan japanerna förlorade ett hangarfartyg: Shoko och två andra gjordes näst intill obrukbara: Shokaku och Zuikaku.

Amiral Yamamoto fick problem när många av hans förutsättningar för slaget vid Midway aldrig uppfylldes. Saker och ting blev inte bättre av att amerikanerna utan Yamamotos vetskap visste allt om japanernas planer, en annan sak var att japansk underrättelsetjänst försäkrat att även Yorktown sänkts i korallhavsslaget vilket inte var fallet. Detta gjorde att den amerikanska flottan var avsevärt starkare än vad Yamamoto trodde. Han antog att hans hangarfartyg skulle räcka och hans 52 andra fartyg i området tilläts inte delta i striderna. På Midway fanns 3000 man och 115 flygplan. Den 4 juni när japanerna befann sig 450 km från Midway kom anfallet mot denna lilla garnison, 17 av 26 försvarande plan i den första anfallsvågen sköts ner av japanernas överlägsna plan. Trots denna överlägsenhet sändes en andra våg av attackflyg mot Midway.

Under tiden hade den amerikanska flottan siktats endast 380 km bort men japanernas plan var bundna i anfallet mot atollen. Under det följande slaget gjordes de japanska hangarfartygen Akagi, Kaga, Soryo och Hiryo oanvändbara. De allierade förlorade den här gången Yorktown på riktigt. Den japanska hangarfartygsstyrkan hade tillintetgjorts. Den 5 juni avbröts anfallet mot Midway, slaget bevisade att japanerna kunde besegras och gav de allierade hopp om en slutgiltig seger.