web hosting short URLs photo sharing

Många inom den japanska armén ville inta Australien men det blev aldrig av eftersom Australiens storlek skulle göra det oöverkomligt dyrt att hålla landet besatt. Det beslutades dock att södra Nya Guinea skulle invaderas pga. dess strategiska läge. I maj 1942 blev den planerade japanska erövringen av Port Moresby på Nya Guinea omintetgjord genom slaget i Korallhavet, men den 21 juli hade generalmajor Horii landstigit öster om Garara med avsikt att inta Port Moresby från landsidan efter en marsch över de djungelklädda Owen Stanley bergen, genom byn Kokoda. De allierade ansåg detta omöjligt men de japanska soldaterna lyckades och i slutet juli hade man nått fram till och erövrat Kokoda. De allierade hade ännu inte tagit angreppet som något allvarligt hot mot Nya Guinea eller mot Port Moresby. En australisk styrka i Horiis väg kämpade hårdnackat men i mitten av september befann han sig endast 50 km från Port Moresby. Där gjorde han halt för att invänta förstärkningar sjövägen från Milnebukten.

Japanernas försök att landsätta förstärkningar gick dåligt. De slogs tillbaka och den 6 september var de sista överlevande japanerna på väg tillbaka till Rabaul. Nu väntade de allierade ut Horii, de visste att hans förråd var närmast slut och att han förr eller senare skulle tvingas retirera med en hungrig armé. Den 24 september fick Horii order om att dra sig tillbaka till kusten vid Buna. Japanerna som fått lära sig att en japansk krigare aldrig fick retirera fick ett hårt psykologiskt slag och stridsmoralen sjönk till botten. Efter svårt lidande av svält, malaria, sårinflamationer och allierade anfall var Horiis armé närmast tillintetgjord när den tillsist nådde kusten, Horii hade själv stupat under reträtten. Otroligt nog försvarade nu japanerna sina ställningar i Buna och fick förstärkningar från Rabaul. De australiska angriparna led av samma problem som japanerna och i slutet av november 1942 var det ett dödläge vid Buna. General MacArthur sände då den amerikanske generalen Eichelberger och 15 000 utvilade soldater för att erövra Buna. Eichelbergers order från MacArthur var: Erövra Buna eller kom inte tillbaka levande. Erövringen lyckades men med mycket stora förluster, från japanska vapen, malaria och andra sjukdomar. I slutet av januari 1943 var Buna åter i de allierades händer. Under ytterligare 2 år, nästan till slutet av stillahavskriget, fortsatte slaget om Nya Guinea. Ön var den sista som föll i striderna om att återerövra öar.

 Slaget om Guadalcanal ägde rum samtidigt med händelserna på Nya Guinea. Efter kriget har alla varit överens om att Guadalcanal var början till slutet för Japan. Efter det första slaget om Salomonöarna var Japan i underläge, under följande två och ett halvt år befann sig landet på reträtt. För tillfället fanns dock inga tecken på japanskt uppgivenhet. Förstärkningar transporterades snabbt till Salomonöarna och i april 1943 sattes en omfattande offensiv igång mot allierade baser på Salomonöarna och Nya Guinea, dock utan påtagligt resultat. Den 18 april kom general Yamamoto till Bougainville i norra Salomonöarna för att undersöka området. Han visste olyckligtvis fortfarande inte att amerikanerna kunde dechiffrera japanernas radioförbindelser. Hans plan bombades precis när det landade och Japans störste krigsledare var död. Hans död skakade japanerna mer än någon annan händelse under hela kriget, undantaget atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki.

I juni fick general MacArthur befälet över en operation som innefattade 2 kniptångsrörelser runt den japanska basen på New Britain. Detta efter det att ett planerat anfall mot Rabaul, japanernas starkaste bas i södra Stilla havet, övergetts. Man hoppades kunna erövra Salomonöarna i nordost och Nya Guinea i sydväst samt skära av försörjningen till Rabaul. Amiral Halsey, befälhavare över trupperna på Salomonöarna, fick som mål att ta Bougainville, arkipelagens nordligaste ö. Han var dock tvungen att först besätta de mellanliggande öarna och använda dem som baser. Anfallet inleddes med ett anfall mot New Georgia som hade en idealisk bas i Munda-flygfältet. Efter landstigningar på New Georgia och på grannöarna inleddes ett första anfall som inte gick så bra. Generalmajor Sasakis trupper försvarade Munda beslutsamt, efter 6 veckor hade amerikanerna endast kommit halvvägs till målet. Efter vissa omorganiseringar togs tillsist Munda den 4 augusti och i slutet av månaden var de sista japanerna bortdrivna från New Georgia, detta skedde dock till ett oerhört högt pris.

Nästa mål var Kolumbangara, även där fanns ett användningsbart flygfält. Ön försvarades av samme Sasaki som nyss kastats ut från New Georgia, han hade inte mindre än 10 000 man. Förstärkningar kom från Rabaul, dessa fartyg angreps av amerikanska torpedbåtar. En av dessa hade som befälhavare löjtnant John F. Kennedy. Halsey började tveka, han ville inte inleda en ny långdragen offensiv mot allt mer självmordsbenägna japaner. Han gick istället runt Kolumbangara för att besätta Vella Lavella strax nordväst. Därifrån kunde han isolera Sasaki och nöta ut honom, dessutom låg Vella Lavella betydligt närmare Bougainville. I slutet av augusti låg Vella Lavella i de allierades händer. Samtidigt fick Sasaki order om att evakuera Kolumbangara och 9000 man transporterades tillbaka till Bougainville. Nu hade general Hyatake på Bougainville omkring 40 000 man dessutom hade han tillgång till ytterligare 20 000. Halsey använde återigen taktiken att gå runt målet för att isolera det. Den 1 november, efter en vecka av avledande attacker, landsteg trupperna i kustområdet vid Empress Augusta Bay mitt på Bougainvilles västra kust. Man mötte svagt motstånd eftersom japanerna inte väntat sig en landstigning i detta öppna träskområde. Amerikanerna upprättade snabbt ett brohuvud (En befästning till skydd för förbindelser över vattendrag) och försvarade det hårdnackat mot det japanska motanfallet. Efter förstärkningar kunde japanerna drivas längre och längre bort utan ett omfattande amerikanskt anfall.

I mars 1944 gjorde Hyatake ett sista försök att driva bort amerikanerna från Bougainville, det resulterade endast i en förlust av 6000 man. Han hade förlorat och angrep aldrig mer i stor skala. Genom dessa 2 lyckade fälttåg på Salomonöarna och Nya Guinea hade de allierade isolerat Rabaul från resten av Japan och platsen var inte längre någon effektiv örlogsbas. Varken den japanska armén, flottan eller flygvapnet kunde återhämta sig från sina förluster och Japans förmåga att gå till motanfall minskade med varje ö som förlorades. Japans slutliga nederlag var nu bara en fråga om tid och beslutsamhet.