web hosting short URLs photo sharing

I september 1943 stod japanerna under hård press, i praktiken hade de redan förlorat kriget. Men Tojo, Japans stridslystne och diktatoriske premiärminister, talade om och planerade en ny storoffensiv som skulle ge Japan övertaget igen. Samtidigt visste överkommandot att landet var illa ute. De allierade hade gått förbi japanerna i utvecklingen av flygplan och det en gång så överlägsna jaktflygplanet Zero var nu bara ett plan i mängden. Samtidigt hade de japanska konvojförlusterna ökat pga. otillräckligt skydd. I september 1943 upprättade Japan en ny taktik, de trupper som höll en försvarslinje från Timor över västra Nya Guinea, Biak, Karolinerna och Marianerna förbjöds att dra sig tillbaka. De fick istället äran att kämpa till sista man, och de amerikanska marinkårssoldaterna fick ta på sig uppgiften att garantera dem detta hedrande slut.

De allierades första anfallsmål bestämdes till Gilbertöarna, 16 mycket små atoller i mellersta Stilla havet, vid Ekvatorn. Den lilla men ytterst välförsvarade Tarawaatollen valdes till det viktigaste målet. Japanerna kunde därifrån hota den allierade erövringen av Marshallöarna. Anfallet mot Tarawa och mot den fästningslika 3400 gånger 820 meter stora ön Betio sattes igång den 20 november 1943. Drygt 4500 japaner befann sig på Betio, i sandtäckta betongbunkrar överlevde de en omfattande artilleribeskjutning från 16 amerikanska fartyg kompletterad med luftangrepp som satte praktiskt taget hela ön i brand. När de första av de 16 798 marinkårssoldaterna försökte landstiga möttes de av ett eldregn som de knappast väntat sig. På kvällen hade man endast nått 200 meter från stranden. Under de följande 2 dagarna kämpade amerikanerna om varje centimeter av den lilla ön mot en motståndare som var villig att dö, och som också dog. När slaget om Betio var över hade 1000 amerikaner dött. Samtliga japaner utom 17 soldater och en grupp koreanska arbetare hade stupat. Ingen hade väntat sig detta motstånd och taktiken med artilleribeskjutning före landstigning omprövades. Detta räddade många liv under de följande operationerna.

De andra Gilbertöarna togs utan större problem och amerikanerna ställdes nu mot ännu en svår uppgift, Marshallöarna. Amiral Nimitz, befälhavare för den amerikanska Stillahavsflottan, beslutade att först anfalla det självklara slutmålet Kwajaleinatollen istället för Moloelap och Wotjeatollerna. Japanerna väntade sig inte detta och flyttade därför stora trupper från Kwajalein till andra öar. På så sätt bidrog japanerna till att Nimitz djärva taktik lyckades. I slutet av januari 1944 inleddes en skoningslös bombning av de tre nämnda atollerna. Mitt under denna landsteg amerikanerna på Kwajalein med full kraft, utan att möta något större motstånd. 42 000 man deltog i operationen, förlusten blev 372 döda. Japanerna förlorade 8000 man som nästan alla föredrog att dö framför att kapitulera. Den 17 februari anfölls Eniwetoatollen med framgång. Ännu en gång valde japanerna döden, av 2741 stupade 2677. Med erfarenheterna från Gilbert- och Marshallöarna i åtanke beslutade Nimitz att avstå från anfall mot många öar som saknade taktisk betydelse sedan de blivit isolerade. Detta innebar att många små ögrupper hölls av japanerna till slutet av kriget.

Nu riktade Nimitz och MacArthur sina ögon mot öarna Saipan, Tinian och Guam i ögruppen Marianerna i Filippinska sjön och efter det återerövringen av Filippinerna. Inte för inte hade Douglas MacArthur svurit på att han skulle återvända. Mellan maj och juni 1944 genomförde MacArthurs trupper framgångsrika räder på Nya Guinea. Öarna Wakde, Biak och Numfoor intogs. I slutet av juli hade amerikanerna inringat 120 000 man ur den japanska 18. armén under general Adachi och befann sig nu på Vogelkophalvön längst i nordväst. Under tiden sattes den 11 juni planen för erövringen av Guam, Saipan och Tinian i verket. Från flygbaser på dessa öar skulle sedan angreppet mot Filippinerna sättas in, och till slut anfallen med atombomber mot det japanska fastlandet. Den första i en serie ödeläggande bombräder riktades mot Marianerna. Viceamiral Ozawa fick order om att anfalla med sin flotta så snart bomberna började falla, istället för att avvakta händelseutvecklingen. Den 15 juni landsteg amerikanerna på Saipan och möttes av hårt motstånd från 32 000 försvarande japaner. Den 19 och 20 juni utkämpades 2 sjöslag som kostade Ozawa hangarfartygen Taiho, Shokaku och Hiyo samt 438 av sina 473 flygplan. Amerikanerna förlorade 49 flygplan. Detta var slutet för de effektiva japanska hangaroperationerna, det var även slutet för premiärminister Tojo och hans skräckvälde. Han utsågs till syndabock för katastrofen och tvingades avgå. Efterträdare blev general Kuniaki Koiso.

På Saipan hade under tiden amerikanerna gjort framsteg trots upprepade självmordsattacker, så kallade Banzai där japanerna försökte ta med sig så många fiender i döden som möjligt. Den 7 juli genomförde de sista 2500 japanerna en sista självmordsräd och utplånades. Amiral Nagumo sköt sig och general Saito begick harakiri dvs. att han ceremoniellt sprättade upp magen med sitt svärd varefter en adjutant sköt honom i huvudet. Under tiden hade amerikanerna börjat bomba Guam. Bombningarna pågick från den 2 juli till den 21. Guam var en viktig bas för framtiden och försvarades av 18 500 japaner, huvuddelen vid flygfältet i Orote i närheten av huvudorten Agana. Landstigningen ägde rum nära och söder om Agana, den gick bra och amerikanerna avancerade snabbt mot flygfältet. Den 11 augusti var det över, general Obata hade då begått självmord. Japanerna hade förlorat 17 300 i döda men under flera månader kom japanerna fram ur sina gömställen fast beslutna att bjuda ett sista motstånd. Amerikanerna förlorade 2000 man.

Den sista av Nimitz 3 mål i Marianerna var Tinian, en nästan flack ö som erbjöd utmärkta möjligheter för anläggandet av ett flygfält. Efter tung amerikansk artilleribeskjutning landsteg amerikanerna den 24 juli 1944. Slaget varade i 1 vecka, med samma mönster som på de andra öarna: envist motstånd av små grupper japaner, åtföljt av Banzai när det stod klart att de inte kunde segra. Ytterligare 6000 japaner miste livet på Tinian, endast 235 togs tillfånga. 290 amerikaner stupade.

Erövringen av Marianerna var avslutad, en nödvändig upptakt för återerövringen av Filippinerna. Totalt förlorade japanerna 40 000 i döda och 2000 i fångar, amerikanerna förlorade 4596 i döda.