web hosting short URLs photo sharing

När amerikanerna ryckte fram över Stilla havet och närmade sig Japan blev det japanska motståndet på varje ny ö och arkipelag hårdare snarare än svagare. I stället för att fatta rationella beslut om reträtt eller kapitulation, som varje västerländsk armé och i realiteten även den tyska skulle ha gjort, kämpade japanerna trots stor numerär underlägsenhet skoningslöst vidare till den sista kulan eller till dess svälten blev för svår. Även då allt var förlorat satte de in en sista desperat självmordsattack för att vinna ära och de försökte samtidigt ta med sig så många fiender som möjligt i döden. Det svåraste när det gällde att besegra japanerna var att de med äran i behåll inte kunde erkänna att de var slagna.

Amerikanerna insåg att pga. den japanska inställningen var ett otroligt blodbad att vänta om man försökte invadera själva Japan. Japanerna måste besegras med bombningar, men även om erövringen av Marianerna inneburit att Japan kommit inom räckhåll för de amerikanska bombplanen återstod stora problem. Japan hade stora flygbaser på öar närmare Japan, dessa kunde användas till att genskjuta de amerikanska planen. Utan baser och nödlandningsbanor närmare Japan skulle skadade flygplan sannolikt störta i Stilla havet. Det var alltså viktigt att först säkra viktiga öar.

I februari 1945 kom ordern om ett angrepp mot den lilla ön Iwo Jima, ön var 7 km lång och 4 km bred och med 2 flygfält i funktion och ett tredje under byggnad. Japan var, inte helt överraskande, redo för en attack mot ön. På ön fanns förmodligen det mest omfattande och välplanerade försvarssystemet i Stilla havet. Bl a fanns 800 bunkrar och 5 km tunnlar som förband dem med djupa betongskyddsrum. Mängder med vapen och 21 000 man försvarade ön. Amerikanerna visste inte om omfattningen av tunnlarna och bunkrarna och trodde därför att 3 dagars bombningar skulle reducera det japanska försvaret till en bråkdel. När amerikanerna stormade stränderna på Iwo Jima på morgonen den 19 februari 1945 möttes de av ett mottagande som saknade motstycke i våldsamhet. Många soldater dog redan i vattnet, andra på stränderna. Genom att använda varje tillgängligt anfallsvapen lyckades marinkårssoldaterna vid slutet av den första dagen ändå säkra ett brohuvud. Den följande framryckningen var mycket svår och kostsam, den 28 februari hade flygfälten erövrats, men 2 höjder genomborrade med tunnlar skapade mycket stora problem till den 10 mars då de båda fallit. Efter det var allt organiserat japanskt motstånd över men i varje enskild japanskt försvarsställning slogs soldaterna till sista man. Slaget om Iwo Jima var inte helt över förrän den 25 mars, erövringen av den lilla ön hade då pågått i mer än 1 månad. 6000 marinkårssoldater hade dött, av de 21 000 japanerna tillfångatogs endast 216. De andra dog i enlighet med sina traditioner.

Nästa mål var Okinawa, en betydligt större ö, 95 km lång och 29 km bred på det bredaste stället. Amerikanerna trodde att ön försvarades av 65 000 man, den verkliga siffran var fler än 100 000. General Ushijima som förde befälet hade redan insett att en japansk seger var otänkbar. Hans målsättning var att stå emot så länge det gick och döda så många amerikaner som möjligt, han koncentrerade sina styrkor i söder. Den nybildade amerikanska 10. armén, som satte in 154 000 man i slaget om Okinawa, bestod av de 7 starkaste och mest stridserfarna divisionerna som USA hade i Stilla havet. Förberedelser gjordes genom erövringen av närliggande öar och vanliga bombräderna. Själva landstigningen möttes av så gott som inget motstånd, fler än 60 000 man kom iland den första dagen. Amerikanerna gick snabbt tvärs över ön och isolerade den norra delen från den södra. Inte förrän man fick reda på att japanerna samlat sig i söder började det egentliga slaget om ön.

Japanerna led fruktansvärda förluster. Den 12 april, dagen när President Roosevelt dog, hade 5500 japaner dött mot 451 amerikaner. De våldsamma striderna fortsatte och amerikanerna avancerade mycket långsamt. I slutet av maj hade Ushijima tvingats dra sig tillbaka till en öns sydligaste spets. Den 17 juni hade de överlevande japanerna tvingats tillbaka till en ficka på endast 13 gånger 13 km. Sedan Ushijima vägrat acceptera ett erbjudande om kapitulation som skulle ha räddat livet på hans soldater begick han harakiri den 21 juni.

Den 2 juli förklarades Okinawa säker efter ett av krigets värsta slag för amerikanerna. Fler än 49 000 amerikaner hade dödats eller sårats, denna siffra var dock liten jämfört med de japanska förlusterna. Fler än 110 000 japaner hade stupat, endast 7400 blev tillfångatagna. Nu återstod endast det endast för japanerna att försvara sitt hemland. Samtidigt som slaget om Okinawa pågick höll bombangreppen mot de japanska öarna på att nå sin kulmen. Kärnvapenkrigets förskräckelser var på väg att släppas lösa för första och hittills enda gången i världshistorien. Fasans ögonblick var nära.