Både de allierade och axelmakterna hade insett att en seger i Atlanten skulle bli avgörande för utgången av kriget. Om Tyskland lyckades hejda konvojer från USA till Storbritannien och från USA och Storbritannien till Sovjet skulle det allierade nederlaget vara nära. Efter det att Luftwaffe misslyckats med att besegra Storbritannien var Hitler och Kriegsmarines befälhavare övertygade om att den enda möjligheten att besegra Storbritannien var en seger i u-båtskriget. Tyskland hade i början av 1943, 212 operativa u-båtar.

Det som vände slaget om Atlanten till de allierades fördel under 1943 var:

• Luftwaffes förmåga att fungera som ett starkt vapen till sjöss minskade under året och allierat flyg kunde agera mot tyska u-båtar med större effektivitet. RAF sänkte under 1943, 41 tyska u-båtar i Biscayabukten.
• De massproducerade allierade eskorthangarfartygen spelade en viktig roll, flyg från dessa slog ut 26 u-båtar under 1943.
• De allierade började röra sig i större konvojer som man märkt var bättre eftersom man fick fram fler fartyg med samma förluster som om man rörde sig i små konvojer
• Den viktigaste anledningen var dock nya uppfinningar såsom kortvågsradarn och nya vapensystem.

Den 31 december 1943 hade den tyska u-båtsflottan, trots den intensiva tillverkningstakten på i snitt 23 u-båtar i månaden minskat till 168 stridsdugliga enheter. U-båtarna kunde knappt röra sig i Atlanten längre och Tyskland hade förlorat slaget om Atlanten.

NÄSTA STYCKE

Index | Före | Europa | Afrika | Asien | Efter | Bilder