Den allierade framryckningen från Italiens "tå" efter landstigningen vid Salerno hade gått långsamt, inte minst beroende på ett ovanligt kallt och regnigt väder. Sent på hösten 1943 hade man i praktiken hamnat i ett dödläge. Fältmarskalk Kesselring hade stabiliserat den militära situationen efter Italiens kapitulation. Nu försvarade han ställningar längs Gustavlinjen, söder och väster om Rom, med kraftigt underbemannade divisioner. Han led brist på artilleriammunition men stridsmoralen var förvånansvärt hög. De allierades ställningar bestod mestadels av lera. Moderna vapen var oanvändbara och orörliga, valet stod mellan dalgångarnas gyttja och bergens klippiga höjder. Tillsist kom de allierade överens om en anfallsplan, den av Churchill förespråkade Operation Shingle. Enligt planen skulle en stor offensiv i söder med generallöjtnant Clarks amerikanska 5. armé och den brittiska 8. armén dra till sig de tyska trupperna från trakten av Rom och från Albanobergen mellan Rom och kusten. Detta skulle möjliggöra en överraskande landstigning av den amerikanska 6. armékåren under generalmajor Lucas i området mellan Anzio och Nettuno. Landstigningen skulle följas av en snabb framstöt i Albanobergen med syfte att skära av tyskarnas försörjningslinjer och hota den tyska 14. armékåren i ryggen.

Den 16 januari 1944 anföll den amerikanska 5 armén ännu en gång de tyska ställningarna vid Monte Cassino. Höjden som kröntes av ett kloster grundat på 500-talet hade redan blivit en symbol för dödläget i Italien och under de följande 4 månaderna skulle den på nytt framkalla rädsla för tyskarnas påstådda oövervinnelighet. Monte Cassino försvarades, en vecka före landstigningen vid Anzio, av general Vietinghoffs 14. pansarkår. Anfallet skulle genomföras av amerikanska 2. Armékåren under generalmajor Keyes. På den högra flanken stöddes de av general Juins franska expeditionskår och på den vänstra av den brittiska 10. armékåren under generallöjtnant McCreery. Operationen blev militärt ett totalt misslyckande men det huvudsakliga målet uppnåddes. Kesselring förflyttade 2 divisioner från Rom. På morgonen den 22 januari började general Lucas amerikanska 6. armékår landstiga vid Anzio och Nettuno, vid midnatt hade 36 000 man landstigit. Rom låg 600 km bort och det fanns praktiskt taget inga hinder i vägen.

Alexander hade gett klara order om att ett brohuvud skulle upprättas och fiendens kommunikationer skäras av. Men istället fick Lucas av Clark order om att upprätta och säkra brohuvudet innan genombrytningsförsöket fick sättas igång. När det väl kom igång hade trupperna order om att "rycka fram" mot Albanobergen, inte att skära av Kesselrings huvudstyrka vilket var den ursprungliga planen. Tyskarna gick till motanfall den 16 februari men fick problem och kunde inte göra några större framsteg, ett nytt dödläge hade uppstått. De allierade hade förlorat initiativet och hade inte lyckats inta Rom, nu var de tvungna att åter koncentrera sig på vägen som gick genom Cassino. Det misslyckade försöket att från Anzio säkra en omedelbar framryckning mot Rom resulterade i några av de hårdaste striderna under kriget när slaget om Monte Cassino fortsatte.

Franska expeditionskåren under general Juin hade dragit på sig 2/3 av försvararna när de försökte gå runt Cassino. Trots att de inte lyckats fullt ut höll de nu sina ställningar i bergen. På andra sidan hade amerikanerna kört fast, Alexander sände general Freybergs nyzeeländska armékår för att förstärka Clark. Freyberg krävde att det historiska klostret på Monte Cassino skulle förstöras eftersom han trodde att det användes av tyskarna som högkvarter. Clark motsatte sig detta, dels därför att han inte trodde det var nödväntigt, dels därför att han betraktade det som vandalism. Freyberg fick dock som han ville och 453 ton bomber lade de historiska byggnaderna i ruiner. I verkligheten fanns före attacken endast 2 tyskar i klostret. De var militärpoliser med uppgift att skydda klostret från intrång av tyska soldater. Men när skadan redan var skedd ockuperade tyskarna ruinerna med full styrka och drev därifrån tillbaka 2 försök att inta toppen. Den 15 mars bombades staden Cassino med 1250 ton bomber för att driva ut tyskarna. När man anföll med marktrupper kunde dock inte stridsvagnarna användas pga. alla ruiner och infanteriet lämnades ensamt. Striderna mot tyska elitsoldater blev mycket hårda. Den 23 mars avbröts anfallet efter det att de allierade inte gjort några framsteg, varken på höjden eller i staden. Förlusterna var skrämmande: 22 000 amerikaner, 22 000 britter, 8000 fransmän och 400 italienare dödades eller sårades. Inga fördelar hade vunnits.

Alexander omgrupperade nu sina styrkor och den 11 maj startade slaget om Gustavställningen. Efter en natt av bombningar och överraskningsanfall längs en 400 km lång front gjorde dock varken britter eller amerikaner några framsteg, t.o.m. general Anders djärva polska 2. armékår slogs tillbaka på Monte Cassinos sluttningar. Men efter att ha kämpat sig igenom allt vad den tyska armén hade till sitt förfogande, erövrade den 13 maj general Juin Monte Majo och den 15 Monte Petrella. Den 17 maj nådde polackerna äntligen upp till ruinerna på Monte Cassino och fann dem övergivna. Den 23 närmade sig den amerikanska 2. armékåren Terracina. För att hejda dem tog Kesselring förstärkningar från general Mackensens styrkor som höll tillbaka den amerikanska 6. armékåren. Följden blev att amerikanerna bröt sig ut och erövrade Cisterna. Den 4 juni gick den amerikanska 88. divisionen som första allierad styrka in i Rom, detta efter att Kesselring förklarat Rom för öppen stad för att undvika bombanfall och ödeläggelse av antika byggnader och historiska skatter. Detta innebar dock inte slutet på kriget i Italien, det fortsatte i ytterligare nästan 1 år. Nu vände sig dock världens uppmärksamhet mot Operation Overlord som inleddes 2 dagar innan inmarschen i Rom

NÄSTA STYCKE

Index | Före | Europa | Afrika | Asien | Efter | Bilder