I slutet av 1943 och i början av 1944, när de allierades bomber förstörde allt mer av de tyska produktionsresurserna, och när de allierade avancerade långsamt men obevekligt i Italien, var det uppenbart att en allierad landstigning på den franska kanalkusten inte skulle dröja länge. Hitler hade under flera år framhållit stränderna i Normandie som platsen för landstigningen. Först på sommaren 1944 ändrade han sig och slöt sig till sina underordnades uppfattning att anfallet skulle sättas in över Pas de Calais, den smalaste delen av Engelska kanalen. Detta berodde till stor del på flera allierade krigslister, som alla pekade på att anfallet skulle komma över Pas de Calais. Även om tyskarna inte blev helt lurade blev de tillräckligt ovissa för att hålla kvar en betydande del av sina stridskrafter i området kring Calais, långt borta från stränderna i Normandie där anfallet sattes in i verkligheten. För att kunna motstå den väntade invasionen, var den än skulle komma, hade Tyskland under åren av ockupation i Frankrike och Nederländerna successivt byggt ett befästningssystem längs kusten. Det gick under namnet Atlantvallen och sträckte sig från Nederländerna till Biscayabukten. Det bestod under huvuddelen av sträckan endast av väl skyddade kanonställningar med ganska anspråkslös beväpning, men i närheten av Calais var dock kanonerna av större kaliber och försvarsställningarna betydligt mer omfattande.

Under våren 1944 var det meningen att vapnen längs Atlantvallen skulle förstärkas kraftigt, men fältmarskalk Gerd von Rundstedt, högste befälhavare i väster, tvivlade på befästningsverkens möjlighet att stå emot en allierade invasion. Hans strategi gick ut på att armégrupp A. och B., som stod bakom befästningarna, skulle tillintetgöra ett eventuellt allierat brohuvud. Fältmarskalk Erwin Rommel, nu befälhavare för armégrupp B., som i slutet av 1943 fått i uppdrag av Hitler att inspektera och förbättra Atlantvallen var dock av en delvis annorlunda mening. Han var enig med von Rundstedt om att en invasion inte kunde slås tillbaka enbart med hjälp av befästningarna. Men han ville ha en rörlig pansarstyrka bakom dem som enligt Rommel skulle kunna slå tillbaka invasionstrupperna under de första 24 timmarna. Hans åsikt grundades på framgångsrika erfarenheter i pansarkrigföring, den enda möjligheten till seger över en allierad landsättningsstyrka var en mobil pansarstyrka som snabbt och effektivt kunde slå till mot de allierade trupperna, innan de hade hunnit befästa och utvidga sitt brohuvud. Trots att Rommel fick pansarförstärkningar från Hitler fick han aldrig sin vilja igenom, von Rundstedt var högsta befäl och han höll fast vid den för&a ring;ldrade idén att hålla pansardivisionerna i ett bakre led för att sättas in och stå emot en allierad utbrytning från brohuvudet. Von Rundstedts beslut visade sig bli en betydande faktor för den allierade framgången Dagen D.

De allierades tekniska problem som landsättningen och underhållet av en jättelik armé gav upphov till var utan motstycke. Till detta kom svårigheterna som skulle uppstå när trupperna skulle bryta sig ut från brohuvudet och befria Frankrike, Nederländerna och Belgien före framryckningen mot Tyskland. Detta inspirerade vetenskapsmännens uppfinningsrikedom i en omfattning som aldrig tidigare förekommit under en så kort period. Uppfinningsrikedomen var ett lika effektivt vapen som stridsvagnarna och kanonerna:

• Eftersom Normandies kust har få hamnar där invasionsfartygen kunde lägga till bogserades färdigbyggda betonghamnar , Mulberry, över kanalen med invasionsflottan och sänktes på plats. De användes sedan med stor framgång.
• Bränslebehovet hos de allierade arméerna var för stort för att kunna tillgodoses endast med sjötransporter. Svaret blev PLUTO (Pipeline Under The Ocean) som lades över Engelska kanalen. Den var revolutionerande för sin tid och löste problemet.
• Crab, en utvecklad version av en stridsvagn försedd med en anordning för minröjning visade sig ovärderlig under invasionen och röjde upp de omfattande minfält som var utlagda längs kusten.

Under månaderna före Dagen D skedde en kolossal uppladdning av allierade trupper och utrustning i södra England. Närmare 3 miljoner man stod under vapen när dagen närmade sig. Man hade sedan länge varit överens om den av Montgomery föreslagna strategin för landsättningen. De amerikanska, kanadensiska och brittiska trupperna skulle hållas åtskilda och landstiga på en bred front på olika stränder. Montgomery var med rätta övertygad om att alltför många soldater på en alltför liten front kunde leda till katastrof. När de allierade trupperna väl hade etablerat sitt brohuvud skulle en skenmanöver med de brittiska och kanadensiska trupperna genomföras österut mot Caen, för att dra in de tyska försvararna i strid öster om brohuvudet. Under tiden skulle general Omar Bradley och hans amerikanska 1. armé göra den verkliga utbrytningen i sydlig riktning från väster, följd av en båge mot öster och en framstöt längs Seine mot Paris.

Invasionsplanen krävde en transportflotta på 4126 fartyg bemannade med 200 000 sjömän. Dagen D skulle 57 500 amerikanska och 75 000 brittiska och kanadensiska soldater landstiga med 900 pansarfordon och 600 kanoner. Inte mindre än 13 743 flygplan deltog, däribland de som släppte ned 27 000 fallskärmssoldater under natten mellan den 5 och 6 juni. Den första attacken skulle sättas in av dessa 3 fallskärmsdivisioner som skulle släppas ner ett stycke innanför kusten, väster om landstigningen. Landstigningen skulle äga rum på 5 strandpartier som gavs särskilda kodbeteckningar: Den amerikanska 1. armén skulle landstiga på stränderna Utah och Omaha, den brittiska 2. armén på Gold och Sword samt kanadensarna, som ingick i den brittiska 2. Armén, på Juno När den 5 juni, den planerade dagen för invasionen, närmade sig försämrades vädret timme för timme. Eisenhower blev dock tvungen att ge order om att operationen skulle sättas igång trots det fortsatt dåliga vädret. En ytterligare fördröjning skulle innebära en nästan större risk än en invasion under ogynnsamma väderförhållanden.

När invasionsflottan höll på att dras samman i Engelska kanalen på natten mellan den 5 och 6 juni, landsattes amerikanska 82. och 101. Fallskärmsdivisionerna norr om Vire. Deras uppgift var att säkra den högra stranden av floden Mederet och ge skydd åt den 7. Armékåren på Utah. Pga. det dåliga vädret spreds soldaterna ut över ett stort område. Bara ett regemente ur 82. Divisionen var framgångsrikt och nådde fram till Sainte Mère Eglise. I gryningen kom invasionsflottan ut ur diset över havet. De tyska befälhavarna var totalt övertygade om att anfallet skulle komma mot Calais och att vädret var för dåligt för att de allierade skulle kunna ta sig över kanalen, beredskapen var därför låg.

Klockan 6:30 började de amerikanska 4., 9., 79. och 90. Infanteridivisionerna strömma ut från landstigningsfartygen på Utah, understödda av ett fruktansvärt, mördande, träffsäkert och effektivt bombardemang från fartyg i kanalen. Resultatet blev att Utah-trupperna fick en snabb och lyckad landsättning med mycket små förluster. På Omaha inträffade motsatsen, det mesta som kunde gå snett gjorde det och stranden blev med rätta känd som "blodiga Omaha". Efter stora förluster var läget desperat. Marinen kom till undsättning, amiral Kirk riktade sina jagares kanoner mot de tyska ställningarna och besköt dem skoningslöst. Under eftermiddagen kunde därför amerikanerna lämna stranden och erövra de tyska ställningarna vid kusten. Jämfört med Utah där 197 man dödats, var Omaha skrämmande dyrköpt. 3881 man hade dödats, sårats eller saknades vid dagens slut.

På stränderna Gold, Juno och Sword lyckades den brittiska 2. armén under general Dempsey, med nästan alla sina operativa uppgifter. De brittiska luftlandsättningarna hade mera tur och mycket större framgång än de amerikanska. Klockan 4 på morgonen hade den brittiska 6. luftlandsättningsdivisionen erövrat broarna vid Benouville och tystat det tyska kustartilleriet i Merville nära floden Ornes mynning. Klockan 7:30, en timme senare än amerikanerna, började britterna vada i land. Men nu var inte tyskarna överraskade längre, de visste mycket väl vad som var på gång. Liksom för amerikanerna spelade flottan en ovärderlig roll när det gällde att slå ut fienden och minska de egna förlusterna. Mot slutet av den första dagen hade den brittiska 3. divisionen lämnat Sword och nått till en punkt 5 km från Caen. Den kanadensiska 3. divisionen hade haft det svårt på Juno men hade nästan lyckats inta flygfältet i Carpiquet. Den brittiska 50. divisionen på Gold var nästan framme i Bayeux. Allt detta hade man uppnått med en förlust på 3000 i döda, sårade eller skadade.

Den allierade framgången berodde delvis på att tyskarna överraskats av anfallet. Ett viktigt skäl var att det tyska pansaret inte befann sig nära kusten, vilket hade varit fallet om Rommel fått bestämma. En annan faktor som fördröjde tyskarnas ordergivning var att Hitler sov när invasionen startade, och att ingen vågat väcka honom. Den största orsaken var dock att det allierade flyget var totalt överlägsna i luften, flygplanen gav understöd åt varje rörelse som marktrupperna gjorde. De allierade var också överlägsna när det gällde befälsorganisationen, SHAEF (Supreme Headquarters Allied Expeditionary Forces) kunde ge order till de allierade mark-, sjö- och flygstridskrafterna. Detta resulterade i en handlingsenighet som tyskarna inte alls kunde svara på, eftersom endast Hitler kunde samordna aktiviteterna hos de tyska stridskrafterna. Tyskarna överraskades med den 15. Arméns 18 divisioner kvar vid Calais. Otroligt nog var Hitler övertygad om att angreppet mot Normandie endast var en täckoperation för en landstigning vid Calais. Han förbjöd därför Rommel att använda den 15. armén för att slå till mot det allierade brohuvudet. De tyska motanfallen började dagen efter den inledande invasionen men hade inte några stora framgångar.

Den 12 juni sträckte sig den allierade fronten från Dives till Saint Marcouf. Allierade förstärkningar hade anlänt i mycket snabbare takt än vad tyskarna kunde prestera. Nu väntade världen på utbrytningen från brohuvudet, och på upptakten till Frankrikes befrielse.

NÄSTA STYCKE

Index | Före | Europa | Afrika | Asien | Efter | Bilder