Landsättningen på Frankrikes Medelhavskust, Operation Anvil, hade funnits med i den allierade strategin sedan Casablanca konferensen. Men den 6 augusti uttryckte Churchill tvivel om planens värde, han ville istället inleda en invasion på Balkanhalvön. Amerikanerna trodde dock med rätta på Anvil som nu kallades Operation Dragoon, den skulle innebära dödsstöten för den tyska ockupationen av Frankrike. Den tredje stora landsättningen i Europa under 1944 ägde rum den 15 augusti, mellan St Raphael och le Lavandou i närheten av Monaco och den italienska gränsen på franska Rivieran. 1000 fartyg och landstigningsbåtar förde den amerikanska 7. Armén under generallöjtnant Patch till den franska kusten. Där möttes de av den tyska 19. armén, en del av generalöverste Blaskowitz armégrupp G. Den 19. armén bestod av 6 divisioner, 3 på var sida av Rhône och hade general Neuling som befälhavare. Före landstigningen anföll allierat flyg fiendens ställningar samtidigt som flottan avfyrade ca 50 000 projektiler mot de samma. De allierade flygplanen mötte knappt något motstånd från det en gång så mäktiga Luftwaffe. Landstigningstrupperna mötte i jämförelse med Normandie ett svagt motstånd och vid slutet av den första dagen hade 60 000 man kommit säkert i land med en förlust av 320 i döda.

Framryckningen från brohuvudet gick snabbt, efter 24 timmar hade le Luc, Draguignan och Frejus erövrats, i le Luc hade general Neuling tillfångatagits. Den 16 augusti anlände allierade förstärkningar i form av 4 divisioner franska kolonialtrupper samt resten av den franska 1. pansardivisionen, enheter ur denna hade understött den inledande landstigningen. Befälhavare för 1. pansardivisionen var den skicklige och allmänt respekterade general De Lattre de Tassigny, tyskarna som ställdes mot fransmännen fick snart erfara hur effektiva och kraftfulla de franska befälhavarna var. Det har många gånger sagts att de tillhörde de absolut bästa soldaterna under andra världskriget.

Fransmännen började nu med entusiasm befria sitt land med hjälp av amerikanerna och tyskarna beslutade sig för att dra sig tillbaka. Armégrupp G skulle dra sig tillbaka och förena sig med Models retirerande armégrupp B i eller i trakten av Sens. Hamnstäderna Toulon och Marseille skulle emellertid försvaras till sista man. När tyskarna med amerikaner och fransmän hack i häl drog sig tillbaka från söder fick Model den 20 augusti order om att hålla en linje runt Paris och söderut till den schweiziska gränsen. Men som många av Hitler order under krigets sista år kom den för sent. Amerikanerna var redan på väg över Seine vid Mantes och redan den 16 augusti hade man nått Chartres. Wehrmacht hade i Frankrike förlorat 300 000 man sedan den 6 juni, att hindra Patton, Bradley och Montgomerys framryckningar var en omöjlig uppgift.

Den 21 augusti anlände general de Gaulle till Frankrike, han vädjade till Eisenhower att Paris skulle befrias. Eisenhower hade tänkt gå runt Paris men de Gaulle var medveten om att ett kommunistiskt uppror i staden var nära, till följd av den akuta livsmedelsbristen som drabbat befolkningen. Eisenhower gick motvilligt med på att låta de franska trupperna gå till anfall mot Paris. General von Choltitz, befälhavare i Paris, fick av Hitler (som von Choltiz ansåg var vansinnig) order om att Paris endast fick falla i fiendens händer som en ruinhög. Von Choltiz var en realistisk och förnuftig person, istället för att ödelägga den vackra staden förde han hemliga förhandlingar med den svenske generalkonsuln Raoul Nordling och de tänkbara ledarna för ett uppror i Paris. Han fick igenom att tyskarna inte skulle förstöra staden om upproret inte blev av. Fransmännen kunde sålunda slå sig fram mot Paris och befriade staden den 26 augusti under stor glädje hos befolkningen. Hitler beordrade i blodtörstigt raseri att Paris skulle ödeläggas med de väldiga tyska belägringskanonerna. Som tur var ignorerade general Speidel ordern.

Under tiden hade general de Tassigny börjat med erövringen av fästningarna Toulon och Marseille. Tyskarna hade fått order om att försvara sina ställningar till sista man, en order som i båda städerna togs bokstavligt. Toulon föll den 27 augusti efter några av de blodigaste striderna under det europeiska kriget. 2700 fransmän dödades och 17 000 tyskar togs tillfånga. I Marseille skrevs kapitulationen på den 28 efter nästan lika hårda strider. Hamnanläggningarna hade dock sprängts i båda städerna men de reparerades och spelade en viktig roll under återstoden av kriget. I norra Frankrike föll stad efter stad, den 10 september var det endast de 3 kustbastionerna Boulogne, Calais och Dunkerque som fortfarande var i tyska händer. Britter och amerikaner hade trängt in i Belgien och Luxemburg, Montgomery som befordrats till fältmarskalk hade ockuperat Antwerpen, Brügge och Gent och den amerikanska 12. armégruppen hade intagit Liège, Bastogne och Luxemburg. Längre söderut kunde general Patton i september se vägen in i Tyskland ligga öppen, om han bara fick tillräckligt med bränsle. Försörjningsproblemet var en följd av den sensationellt snabba allierade framryckningen.

Frankrike var nu med undantag för de 3 kustfästningarna och några isolerade tyska enheter befriat från Tyskland. För första gången sedan maj 1940 fanns ett fritt Frankrike. Det hade varit långa fyra och ett halvt år för fransmännen.

NÄSTA STYCKE

Index | Före | Europa | Afrika | Asien | Efter | Bilder