I början av juni 1944 anfölls Finland än en gång av sovjetiska trupper, fortsättningskriget hade pågått sedan sommaren 1941. De gjorde snabba framsteg och Finland var i praktiken besegrat i mitten av juli men Sovjet hade större saker framför sig. Nästan exakt 3 år efter det att Hitler inlett Operation Barbarossa mot ett intet ont anande Sovjetunionen, började den 22 juni 1944 Röda arméns och det sovjetiska flygvapnets sommaroffensiv. Målsättningen var att tillintetgöra den tyska armégruppen Mitten som befann sig i en farlig utbuktning i Vitryssland sedan armégrupperna i norr och söder retirerat under vintern. Armégrupp Mitten hade dessutom förlorat 8 divisioner till armégrupp B i Frankrike. Den bestod nu endast av 37 underbemannade divisioner under fältmarskalk Busch. Mot dessa tyska styrkor sattes 166 sovjetiska divisioner in, alla bestående av 10 000 man. Och 4500 stridsvagnar mot vilka tyskarna kunde uppbringa 400. Skillnaden mellan de båda flygvapnen var av samma storleksordning. Tyskarna var underlägsna i allt, men var lika villiga som någonsin att tappert slåss för sitt land, de slogs emellertid mot 2 fiender. I likhet med arméerna i Normandie fick man omöjliga order av Hitler och plikten att uppfylla Hitlers direktiv var nästan ett större problem än Röda armén.

Hitler var fast besluten om att den sovjetiska sommaroffensiven skulle riktas mot de rumänska oljefälten dvs. armégrupp Syd. Trots allt klarare bevis avfärdade Hitler envist möjligheten av ett anfall i Vitryssland och en följande framryckning in i Polen. Han vägrade även att ta tillbaka sitt beslut att göra vissa tyska ställningar till "fasta platser" som efter inringning skulle försvaras till sista man. När anfallet kom den 22 juni riktade det sig mot armégrupp Mitten längs en front på över 700 km. Först skulle Vitebsk omringas och erövras, en stad som Hitler utvalt till "fast plats". På 2 dagar var staden i det närmaste omringad och när Hitler sent om sider tillät en reträtt var det för sent. Tyskarna blev nästan utplånade och kapitulerade den 27 juni, de lämnade då en 50 km bred lucka i den tyska frontlinjen. Samma sak hände vid samtliga "fasta platser" men först den 28 juni insåg Hitler att angreppet i Vitryssland inte var en skenmanöver. Då hade den lysande generalen Tjernjakovskij redan brutit igenom fronten på oräkneliga platser. General Rokossovskij hade med sin 1. vitryska armégrupp stött fram genom luckorna för att försöka inringa de tyska trupperna och angripa dem i ryggen. Den 29 juni Hade han tillintetgjort 2 tyska armékårer, tagit 16 000 fångar och dödat 18 000 man.

Under juli ryckte de sovjetiska trupperna obevekligt fram på 6 huvudfronter mot Polen och Ostpreussen. Den 31 nådde Rokossovskij fram till Warszawas förort Praga, då hade han ryckt fram 190 km på 3 dagar. Stora sovjetiska förstärkningar fördes fram och skillnaden i styrka blev ännu större till tyskarnas nackdel. Den tyska reträtten var våldsam och gjorde att skickliga och erfarna befälhavare tvingades ta otroliga risker. Den 8. pansardivisionen förlorade nästan alla sina stridsvagnar efter det att de upptäckts på en landsväg i fullt dagsljus, i samma område blev general Huffe och 17 000 man ur 13. armékåren tillfångatagna, ytterligare 30 000 stupade. Rokossovskij hade gjort halt i Praga några kilometer från Warszawa. En anledning var att hans trupper var utmattade men den största anledningen var politisk.

När de sovjetiska trupperna närmade sig startade den icke-kommunistiska polska partisanarmén ett uppror i Warszawa. Stalin hade all anledning att önska att så många icke-kommunister som möjligt miste livet innan hans kommunistiska polska armé "befriade sitt land. Han visste att tyskarna drog ihop sina styrkor för att återta Praga och att de skulle slå ner varje resning. Tyskarna gick till anfall och drev först bort de sovjetiska trupperna från Praga, sedan anfölls de lätt beväpnade polackerna under general Bór-Komorowski som höll Warszawas centrum. När polackerna den 22 oktober kapitulerade hade 22 000 av de 40 000 soldaterna stupat. Den civila dödssiffran uppskattas till 200 000. I slutet av september hade hela fronten i öster kommit ifatt Rokossovskijs snabba framryckning. Den stabiliserades nu längs floderna Narew och Wisla. De sovjetiska trupperna hade avancerat 640 km sedan den 23 juni och så gott som utplånat 25 av de 37 divisionerna i armégrupp Mitten. När vintern åter närmade sig började Röda armén förstärkas ytterligare inför den slutliga framstöten. Tyskland ställdes inför det hot man fruktade mest, en bolsjevikisk invasion.

I Tyskland började nu förtvivlade åtgärder vidtas. Den 5 oktober tillkännagavs att alla sextonåringar skulle inkallas, att alla sjukhus skulle ställas under militär kontroll och alla nöjeslokaler stängas. Till detta kom beskedet att Rommel avlidit av sina skador. I verkligheten hade han begått självmord för att undvika rättegång, förödmjukelse och avrättning för sin medverkan i 20 juli-sammansvärjningen mot Hitler.

NÄSTA STYCKE

Index | Före | Europa | Afrika | Asien | Efter | Bilder