Under de sista 4 månaderna av 1944 blev situationen för Tredje Rikets arméer i östra Europa allt mer katastrofal. Hitlers order blev mer och mer irrationella och farliga.

Efter Vinterkriget 1940 hade finnarna förlorat stora landområden till Sovjet. Finland accepterade därför en allians med Tyskland mot Sovjetunionen. Alliansen var dock bräcklig och ofullständig, finnarna vägrade bl a delta i belägringen av Leningrad. När Sovjet vände kriget och drev tyskarna tillbaka västerut blev Finland än en gång föremål för Sovjets uppmärksamhet. Under sommaren 1944 förekom åter strider på Karelska näset och åter satte sig finnarna till häftigt motvärn mot de sovjetiska intrånget. För att få fram vapen till kampen skrev president Ryti på en villkorslös alliens med Tyskland. I slutet av juli ersattes dock Ryti av den nu 77 årige marskalk Mannerheim som snabbt förhandlade fram ett stillestånd med Sovjet som trädde i kraft den 5 september. Ett krav var dock att alla Wehrmachts trupper skulle ha lämnat Finland före den 14 september, efter detta datum skulle kvarvarande soldater interneras. General Vogels 36. bergskår befann sig emellertid 950 km från närmaste gräns och det var inte möjligt att få ut dem i tid. När Mannerheim ville internera soldaterna anföll tyskarna den finska ön Suursaari i Finska viken för att ge de tyska trupperna en tillfällig tillflyktsort. Angreppet lyckades inte men i mitten av oktober lyckades tyskarna retirera från Bottenviken till Norge.

Den sovjetiska framryckningen mot Ostpreussen under sommaren 1944 innebar att generalöverste Schörners armégrupp Nord skars av från övriga tyska stridskrafter . Schörner hade retirerat till de baltiska staterna som ockuperats av Tyskland under 1941. I mitten av augusti 1944 lyckades den 3. pansararmén återupprätta kontakten med armégrupp Nord men Hitler vägrade att låta Schörner retirera nu när det äntligen fanns en lucka. Den 24 september hade marskalk Govarov erövrat nästan hela Estland. Lettlands huvudstad Riga intogs av de sovjetiska trupperna den 13 oktober. Den 5 hade hamnstaden Memel anfallits av general Bagramjan, han isolerade därmed armégrupp Nords 26 divisioner ännu en gång. Schörners nederlag var oundvikligt.

Under andra hälften av 1944 slog sig sovjetiska trupper ur 2. Och 3. ukrainska armégrupperna fram genom staterna på Balkanhalvön. Från anfallet på Moldaviens huvudstad Iasi den 20 augusti, fram till belägringen av Budapest på julen drevs den tyska armén tillbaka. Den 26 augusti gick Bulgarien ur kriget på tysklands sida, trots detta förklarade Sovjet landet krig den 5 september och gick in den 8. För att avvärja det sovjetiska anfallet förklarade Bulgarien Tyskland krig. Bulgarerna var välutrustade med tyska vapen och fick uppgiften att skära av den tyska reträtten från Balkanhalvön.

Viktigast på Balkan var dock Rumänien. Rumänska styrkor i opposition mot Tyskland hade i hemlighet diskuterat en revolution med de allierade. Den 23 augusti kallade Kung Mikael I, utrikesministern och marskalk Antonescu, som fått Rumänien att aktivt delta i Hitlers krig, till sig. Han gav dem order om att omedelbart sluta ett stillestånd med de allierade, de vägrade och arresterades därför. Samma kväll gavs order om eldupphör till alla rumänska styrkor. Hitler svarade med att beordra att Bukarest skulle bombas. Detta var ett gott skäl för Rumänien att förklara Tyskland krig den 25 augusti. Rumänska trupper släppte fram de avancerande sovjetiska trupperna som snabbt skar av den tyska 6. armén och utplånade 14 tyska divisioner

När Rumänien bytte sida i slutet av augusti fick armégrupp E order om att evakuera Grekland. När även Bulgarien förklarade Tyskland krig i början av september ändrades planen. Nu skulle trupperna retirera mot Jugoslavien för att skydda en korridor som tyskarna kunde retirera genom. 40 000 av de 60 000 soldaterna på de grekiska öarna evakuerades, återstoden blev kvar till krigsslutet. Den 4 oktober överlämnades Aten till stadens borgmästare men under 4 år pågick kampen om Grekland mellan kommunisterna och den grekiska regimen.

I Jugoslavien hade man under 3 år fört krig mot axelmakternas ockupationsarmé. Tito och hans partisanarmé hade haft avsevärda framgångar i kriget. I juni 1944 kom Tito överens med den jugoslaviska exilregeringen om att befolkningen efter kriget skulle få bestämma vem som skulle styra landet, nu kunde äntligen Churchill ge Tito sitt fulla stöd.

När armégrupp E försökte upprätta en försvarslinje norr om Jugoslavien för att inte bli inringad av den Röda armén attackerades den av Partisanarmén med stöd av allierat flyg. Bulgarerna hade blockerat den närmaste vägen till Donau och tyskarna tvingades därför retirera genom Jugoslavien. Den 20 oktober befriades Belgrad av Partisanarmén med hjälp av Röda armén och några veckor senare var huvuddelen av landet fritt från tyska trupper. De som fanns kvar var instängda i Kroatien och Slovenien, de kapitulerade den 7 maj 1945. Titos nationella kommitté regerade i Belgrad, den accepterades snart av de allierade och även av Kung Peter.

Under hela hösten och förvintern 1944 fram till nyår fortsatte försöken att fördriva armégrupp Syd från Ungern. Ännu en gång spelade Hitlers otroliga inkompetens, som nu blivit hans kännetecken, en väsentlig roll för händelseutvecklingen. Den 27 december hade sovjetiska styrkor trängt så långt in i Ungern att de nu förberedde sig för det slutliga anfallet som skulle rensa Ungern från tyskar. På juldagen hade Hitler utfärdat den ödesdigra ordern som fick stora följder för försvaret av Ostpreussen. Han hade utsett Budapest till en "fast plats" och kunde därför inte låta staden falla. Han flyttade därför 2 pansardivisioner och 1 pansarkår från armégrupp Mitten som försvarade Ostpreussen söderut till Ungern. Hitler hade därmed, för att fördröja det oundvikliga i Budapest några veckor, öppnat vägen för de sovjetiska styrkorna in i Tyskland.

NÄSTA STYCKE

Index | Före | Europa | Afrika | Asien | Efter | Bilder