Den 10 maj inleddes till sist anfallen mot Nederländerna, Belgien och Frankrike, Operation Fall Gelb (operation gul). Offensiven som skulle resultera i Frankrikes största förödmjukelse. Tyskarna hade 136 divisioner som ingick i anfallet, man hade även ytterligare 21 som hade andra uppdrag. De allierade hade 135 divisioner, 94 franska, 10 brittiska, 22 belgiska och 9 nederländska. Maktbalansen var dock inte sådan som den såg ut på pappret eftersom många av de franska divisionerna bestod av dåligt övade och ovilliga värnpliktiga. Nederländerna kapitulerade den 15 maj efter hårda strider. Den 17 maj gick tyskarna in i Belgien i full skala och avancerade så långt att de allierade var nära en katastrof.

Tyskarnas avancemang hade resulterat i att trupperna vid engelska kanalens stränder hade blivit inringade. Räddningen blev att Hitler gjorde något som än idag är oförklarat. Han beordrade trupperna att göra halt nära Dunkerque. Resultatet av denna handling blev "miraklet vid Dunkerque". I en vecka från den 25 maj seglade en armada av allehanda båtar över kanalen för att evakuera de allierade soldaterna. Allt som flöt sattes in: fiskebåtar, små segelbåtar och t o m en hjulångare som vanligtvis trafikerade Themsen seglade över kanalen. Samtliga marina enheter som deltog i aktionen utsattes för hårt bombardemang men det avskräckte inte besättningarna. När Hitler insåg vad som var på väg att hända gav han order om ett direkt anfall den 26 maj, då hade emellertid de allierade hunnit sätta upp artilleripjäser runt de instängda soldaterna. Tyskarna nådde därmed inte stränderna och mellan den 26 maj och den 4 juni evakuerades 338 226 man från Dunkerque av 861 olika fartyg, varav 243 sänktes. När tyskarna den 4 juni nådde stränderna kunde de lägga beslag på ofantliga mängder utrustning: 85 000 fordon, 2500 kanoner och 657 000 ton förnödenheter.

Medan händelserna i Dunkerque utspelades fortsatte tyskarnas offensiv i andra områden och den 28 maj kapitulerade Belgien. Nu var det Frankrikes tur, slaget om Frankrike skulle just börja.

Fransmännen var illa ute, armen var illa tränad och led av låg moral, dessutom var den illa ledd. Den stod mot en professionell motståndare, den mest mekaniserade arme världen skådat. När slaget om Frankrike inleddes den 5 juni hade de allierade 66 divisioner mot tyskarnas 120. Trots detta gjorde tyskarna endast små framsteg. Under flera dagar stod fransmännen emot och tillfogade tyskarna stora förluster. Fransmännen hade grävt ner sig och försvarade varje gathörn och varje häck med storbeslutsamhet och hög moral. Äntligen hade den rätta andan infunnit sig i den franska armén. De fortsatte att försvara sig bra trots sin numerära underlägsenhet och i dagböcker framgår det att tyskarna beundrade fransmännens stridsförmåga. Till slut kom dock det oundvikliga, den 14 juni gick tyskarna in i Paris. Staden var nästan folktom, endast 700 000 av de 5 miljoner som bodde i staden fanns kvar. Winston Churchill evakuerade nu de brittiska soldater som fortfarande fanns kvar och brittiska och franska trupper flydde landet med alla sjödugliga fartyg som kunde användas i det fortsatta kriget. Premiärminister Reynard vädjade till President Roosevelt om hjälp men han kunde inte ingripa trots att han troligen ville.

Reynard avgick och den nya regeringen ledd av Philippe Petain begärde snabbt villkor för ett vapenstillestånd av tyskarna och italienarna (Italien hade gått med i kriget den 10 juni). Alla städer med över 20 000 invånare fick bestämma själva om de ville kapitulera eller inte, många men inte alla kapitulerade. En händelse kom att bli känd: Vid Saumur slogs 2300 kadetter från en kadettskola heroiskt mot tyskarna och lyckades i 2 dygn hindra dem från att gå över floden Loire. Den gigantiska befästningen Maginotlinjen som skulle hindra tyskarna från att gå in i Frankrike höll ut till den 25 juni. Tyvärr hade tyskarna undvikit fästningen genom att gå genom Nederländerna och Belgien. Samtidigt som norra Frankrike genomled en tragedi lyckades fransmännen i Söder, ledda av general Olry mycket bättre. Olry ställdes mot de italienare som gått in i Frankrike efter det att Mussolini ansett Frankrike slaget den 20 juni. Fransmännen som hade mycket mindre än hälften så många soldater stod emot så bra att italienarna knappast gjorde några framsteg under de 5 dagar de hann delta i slaget. Italien och Frankrike slöt vapenstillestånd 3 dagar efter det att Frankrike och Tyskland gjort samma sak.

Hitler hade verkligen planerat Frankrikes slutgiltiga förnedring s om var hämnden för Versaillfreden. Vapenstilleståndet skrevs under 22 juni i samma järnvägsvagn som hade använts för att underteckna vapenstilleståndet efter första världskriget. Den hade transporterats från ett museum i Paris till exakt samma plats där den stått 1918.
Slaget hade kostat 90 000 franska liv och nära 2 miljoner hade tagits tillfånga. Britterna hade förlorat 3475 och tyskarna 27 074.

Nu väntade Storbritannien på en invasion. Tyskarna kunde i klart väder se över kanalen från Calais.

NÄSTA STYCKE

Index | Före | Europa | Afrika | Asien | Efter | Bilder