Från 1942 och framåt hade Hitler upprepade gånger sagt att kriget skulle avgöras av tysklands hemliga vapen, mot vilka det inte skulle finnas något försvar. De hemliga vapnen tycktes dock aldrig dyka upp, men forskningen hade i hemlighet kommit långt. Den 13 juni 1942 ägde den första provskjutningen med en V2-raket rum. På våren 1943 hade den polska motståndsarmén dragit slutsatsen att tyskarna experimenterade med raketer och reaktionsdrift. Samtidigt hade ett pilotlöst litet monoplan med en reamotor monterad ovanpå flygkroppen fotograferats i Danmark. Den flygande bomben skulle senare bli känd som V1 för miljoner civila i Storbritannien och Belgien. Under 1943 hade de allierade lyckats smuggla ut en nästan komplett V1-bomb från Polen. Detta innebar att man visste vad vapnet, när det senare började användas på allvar, kunde åstadkomma och hur det fungerade.

Anfallen mot London startade den 13 juni 1944 och den 6 juli hade 2700 V1-bomber avfyrats mot London. Av dessa hade dock ett mycket stort antal antingen misslyckats med att nå över kanalen eller blivit nedskjutna med olika metoder. 2752 personer hade dödats. I mitten av juli kom britterna på idén att flytta sitt luftvärn till kusten för att därifrån anfalla raketerna med nya amerikanska granater med radartändrör. I slutet av augusti nådde endast 1 V1-bomb av 7 London. I början av september nådde de allierade fram till avfyrningsramperna i Frankrike och anfallen upphörde sånär som på de få bomber som avfyrades från Nederländerna under resten av kriget. Den sista V1-bomben nådde London i mars 1945. Omkring 7000 V1-bomber hade då nått över kanalen och dödat 6184 personer.

Under angreppen med V1-bomberna uppfanns ett ännu allvarligare hot,V2-raketen. Den uppfanns av Werner von Braun, som senare skulle bli mer känd för sitt arbete för NASA. V2-raketen vägde 12 ton och bar på 1 ton sprängämnen. Den hade en otrolig hastighet på upp till 6400 km/h (V1-bombens hastighet var 640 km/h), det tog 3-4 minuter från avskjutning till detonation. Totalt nådde 500 V2-raketer London och dödade 2724 personer, i Antwerpen dödades omkring 4000. Om inte de allierade lyckats med sina räder mot den tyskockuperade norska industrin för tillverkning av tungt vatten, hade Tyskland troligen lyckats framställa en atombomb före krigets slut. Hitlers beslut var då som mest irrationella och obalanserade. Man vågar knappt föreställa sig vad som hänt om Hitler hade haft tillgång till atomvapnet.

Hitlers hemliga vapen var i verkligheten allt annat än framgångsrika. De dödade många men ändrade inte kriget till tysk fördel. Däremot förbrukade de enorma resurser som skulle ha kunnat användas för tillverkning av tusentals stridsvagnar och jaktplan. Med sitt hämndbegär gav Hitler ännu ett personligt bidrag till förlusten i ett krig som Tyskland kanske kunde ha vunnit.

NÄSTA STYCKE

Index | Före | Europa | Afrika | Asien | Efter | Bilder