När julen 1944 närmade sig verkade det som om Tysklands sammanbrott endast var en fråga om tid och om hur beslutsamma de allierade var. De allierade hade varit på offensiven så länge att tanken på att Tyskland skulle ha vilja, utrustning och manskap för att på nytt med någon möjlighet till framgång gå på offensiven var overklig. Eisenhower, Bradley och Montgomery, som nu ständigt var oense med amerikanerna, var övertygade om att den enda frågan som nu återstod att besvara var när, var och hur anfallet mot floden Rhen skulle sättas in. De räknade inte alls med att Hitler hade kvar en sista gnista av sin dokumenterade talang för stora strategiska visioner och sin taktiska skicklighet. Han hade alltid begrundat historiska händelser och sett att historien ofta upprepar sig, i detta såg han en möjlighet. 4 år tidigare hade general Guderian lyckats överrumpla de franska och brittiska arméerna tack vare en blixtattack genom de belgiska skogarna i Ardennerna. Området föreföll vara oframkomligt för traditionella stridsvagnar och hade därför ett svagt försvar. Trots läxan från 1940 hade de allierade på nytt antagit att en offensiv genom Ardennernas skogar inte var ett praktiskt alternativ för någondera sidan. Endast 4 divisioner ur den 8. armékåren höll en frontlinje på inte mindre än 130 km.

Eftersom de tyska arméerna nu nästan överallt drivits tillbaka in i Tyskland måste trupprörelser äga rum inne i Tyskland. Därmed förlorade de allierade övertaget att ständigt veta vad tyskarna höll på med, något som de franska och belgiska motståndsrörelserna tidigare underrättat dem om. Detta fick till följd att Hitler kunde samla de 21 divisioner som hans plan omfattade, utan att de allierade visste om det. Armégrupp B erhöll inför anfallet order som var fullständiga in i minsta detalj. Planen var enastående i sin enkelhet. Hade Tyskland haft tillgång till den utrustning, det manskap, det bränslet och de förnödenheter som den krävde för att lyckas, kunde den ha gett Tyskland en stor seger i väst. 3 arméer skulle delta i offensiven: den nybildade 6. Waffen SS pansararmén under generalöverste Dietrich, den 5. pansararmén under general von Manteuffel och den 7. armén under general Brandenberger. De 5. och 6. Arméerna skulle stöta fram genom skogarna i Ardennerna till floden Meuse, de hade endast 48 timmar på sig för att nå fram till sitt mål. Där skulle de dela på sig, Dietrich skulle gå mot Antwerpen och vin Manteuffel mot Namur och Bryssel. Den 7. armén skulle täcka hela operationen och stå emot de allierade som kunde anfalla från söder. När tyskarna väl kommit fram till Bryssel och Antwerpen kunde försörjningslinjerna och kommunikationerna för hela den allierade armégrupp 21. skäras av. Mer än halva av Eisenhowers armé skulle slås ut. Lyckligtvis för de allierade hade Hitler överskattat storleken på sina stridskrafter.

Klockan 5:30 den 16 december 1944 inleddes anfallet. Gynnade av dimma och moln som höll det allierade flyget på marken anföll 21 tyska divisioner, med hög stridsmoral men med ett minimum av bränsle, den amerikanska linjen mellan Monschau och Echternach längs en 145 km bred front. Bland de anfallande styrkorna fanns den 150. pansarbrigaden som bestod av 2000 engelsktalande tyska kommandosoldater. De använde sig av erövrade amerikanska jeepar och bar amerikanska arméjackor över de tyska uniformerna. De genomförde omfattande sabotageaktioner och skapade stor förvirring bland amerikanerna. Den 17 december hade den 5. pansararmén omringat den amerikanska 106. divisionen och tvingat fram en kapitulation som omfattade 7000 man. Det värsta nederlaget för den amerikanska armén under 1944 och 1945 i Europa. Längre söderut var von Manteuffels styrkor nära sina mål i Houffalize och Bastogne när natten kom den 17. Först nu togs det tyska anfallet på allvar av det allierade överkommandot. De insåg med vilken kraft tyskarna satsade på en seger i elfte timmen.

Den 19 december började amerikanska förstärkningar förflyttas till det utsatta området för att stoppa de framryckande pansarkårerna, totalt fördes 240 000 man fram. Den 23 blev vädret äntligen bättre och de allierade flygplanen släpptes loss på allvar. Ytterligare amerikanska förstärkningar fördes fram och amerikanerna började göra större och större framsteg. Den tyske överbefälhavaren i väst, marskalk von Rundstedt, ville att offensiven skulle avbrytas men Hitler vägrade. På juldagen vände slaget om Ardennerna när Celles återerövrades, den 26 inledde den 5. pansararmén sin reträtt. Slaget var slut, Tysklands sista offensiv hade misslyckats. Förlusterna var allvarliga på båda sidor, men medan de allierade kunde ersätta vapen och utrustning hade tyskarna inte möjligheten att göra detta. Totalt förlorade amerikanerna 76 890 i stupade och sårade och tyskarna 81 834. 700 amerikanska stridsvagnar förstördes mot 324 tyska, och 590 allierade flygplan mot 320 tyska.

 Otroligt nog började nu Hitler fantisera om en ny storoffensiv i vilken de allierade i Elsass och Lothringen skulle tillintetgöras. Tydligen hade han glömt den enorma sovjetiska uppladdningen vid Wisla. Stalins slutliga framryckning var nära, den skulle förinta Tredje riket och skapa en sovjetisk dominans i Östeuropa. Hitlers generaler var förtvivlade, Tyskland hade endast några månader kvar att leva.

NÄSTA STYCKE

Index | Före | Europa | Afrika | Asien | Efter | Bilder