Trots att de tyska arméerna slutligt besegrats i Ardennerna och började 1945 med mycket dåliga förutsättningar både psykologiskt och militärt gav Hitler order om att de tyska trupperna skulle stanna kvar och kämpa vidare väster om floden Rhen. De flesta av hans generaler uppmanade honom att fortsätta reträtten och omgruppera styrkorna öster om floden men Hitler stod fast vid sin order. Eisenhower förstod att fortsatt tyskt motstånd och ingen reträtt var att vänta under den framstöt som skulle krossa Tyskland i väster, han planerade därför den slutliga framstöten in i Tyskland i 3 steg.

Han ville fortfarande anfalla på bred front och det första steget var att tillintetgöra alla tyska ställningar väster om Rhen. Först och endast därefter skulle det andra steget tas, övergång över floden och upprättande av brohuvuden. Det tredje steget skulle bestå av 2 samtidiga framstötar. I den ena skulle fältmarskalk Montgomerys 21. armégrupp, som nu även omfattade den amerikanska 9. armén, rycka fram mot norr från Duisburg, skära av Ruhrområdet och erövra slättlandet i norra Tyskland. Detta var huvudangreppet och engagerade 35 av de tillgängliga 85 divisionerna. Den andra framstöten skulle ske med 25 divisioner ur Bradleys 12. armégrupp söder om Ruhrområdet och riktas mot Kassel i nordost. Målet för hela operationen var att åstadkomma en omringning av Ruhrområdet, vilken skulle följas av en kraftig framstöt mot öster så att man fick kontakt med de sovjetiska trupperna. De återstående 25 divisionerna skulle hålla området kring södra Rhen, där möjligheterna att i stor skala gå över floden var mindre. Britterna motsatte sig planen och medan tvisten höll på att lösas stod 21. Och 12. Armégrupperna i det närmaste stilla.

Under tiden befann sig den 6. armégruppen innehållande den 1. franska armén och den amerikanska 7. armén långt söderut och kämpade hårt för att hejda ett tyskt försök att återerövra Strassburg och slättbygden i Elsass som fransmännen tagit i december 1944. På nyårsaftonen hade Heinrich Himmler som befälhavare för armégrupp Oberheim satsat på att vinna militär berömmelse och inlett Operation Nordwind med mål att dela general Patchs amerikanska 7. armé i 2 delar. SHAEF var redo att beordra en strategisk reträtt och överge Strassburg och slättbygden i Elsass. Men de franska generalerna Juin och De Lattre de Tassigny kunde inte tänka sig att den franska armén under några som helst omständigheter skulle dra sig tillbaka och låta tyskarna återta området. Natten mot den 3 januari 1945 förde general De Lattre de Tassigny fram sin fruktade algeriska 3. division för att hålla Strassburg. Den 6 anföll tyskarna och slaget om Strassburg rasade tills tyskarna insåg att de misslyckats den 26 januari. General Wiese fråntogs befälet och blev syndabock för Himmlers inkompetens. Himmler hade tidigare misslyckats som kycklingfarmare, nu belönades hans katastrofala insatser med att Hitler befordrade honom till Reichsfürer SS med befäl över armégruppen Vistula.

Efter segern i Strassburg gick fransmännen starkt förstärkta mot Colmar-fickan där tyskarna höll ett 260 km långt brohuvud på Rhens västra sida. Den 5 februari innestängdes en fjärdedel av den försvarande tyska 19. armén. När armén den 9 februari flydde tillbaka över floden lämnade den kvar 22 000 man som tillfångatogs. När Colmar-fickan rensats var Strassburg utom fara och den allierade fronten var så rak och uppstädad som man kunde önska. Allt var klart för den stora framstöten från Siegfriedlinjen mot Rhen och ännu längre bort.

De allierade hade redan gått över den tyska gränsen på några ställen men situationen i början av februari 1945 var i stort den att de allierade arméerna stod längs tysklands gräns mot, från norr till söder, Nederländerna, Belgien, Luxemburg och Frankrike. Klockan 10:30 den 8 februari ryckte den brittiska 30. armékåren fram på en endast 11 km bred front mellan floderna Maas och Waal nära gränsen mellan Nederländerna och Tyskland. Detta var en sumpig terräng och tyskarna var övertygade om att de allierade inte skulle anfalla där. Offensiven gjorde halt efter 22 km efter det att tyskarna skickat förstärkningar till området men offensiven hade inte på något sätt misslyckats. Montgomery hade ännu en gång satt igång ett avledande anfall som drog på sig stora delar av de tyska styrkorna. Detta minskade den tyska motståndsförmågan mot Operation Grenade, den framstöt som den amerikanska 9. armén skulle göra över Rur för vidare avancemang mot Rhen i höjd med Düsseldorf. Operationen skulle inledas den 23 februari och den 22 genomfördes som upptakt en av de största bomboffensiverna någonsin mot Tysklands kommunikationer. Syftet var att minska den tyska arméns möjligheter att föra fram förstärkningar och att öka den förvirring som redan började märkas i den tyska krigsorganisationen.

 Morgonen den 23 februari började det amerikanska artilleriet beskjuta tyskarna vid Rur. Düren och Jülich intogs snabbt och amerikanerna fortsatte obevekligt sin framstöt. General Schlemm fick order om att dra sig tillbaka över Rhen. Nu kunde den amerikanska 9. Armén svänga av mot norr och den kanadensiska 1. armén åt söder. De fick kontakt vid Wessel och bildade en sammanhängande front längs Rhen. Den 6 mars togs ytterligare ett steg mot en seger över Tyskland. Den amerikanska 7. armékåren gick in i Köln och förlängde den allierade fronten som nu var 160 km lång, från Nijmegen i Nederländerna till Köln. Den 7 mars fick brigadgeneralen Hoge veta att Ludendorfbron över Rhen vid Remagen inte hade sprängts. Han bortsåg då från sina order och avancerade snabbt mot Remagen. När han kom fram försökte de tyska vaktposterna spränga bron men misslyckades och amerikanerna kunde gå över till andra sidan Rhen. Den tyske major och hans 2 underordnade som skulle ha sprängt bron avrättades på Hitlers personliga order. På 24 timmar hade 8000 amerikanska soldater placerats i brohuvudet öster om Rhen. Hitler gav utlopp för sin vrede genom att beordra flyganfall, pansarattacker, artilleribeskjutning och tom anfall med V2-bomber mot bron men den förstördes inte förrän den 17 mars. Då hade amerikanerna redan byggt en annan bro i närheten och 4 divisioner var nedgrävda på den östra sidan av Rhen

Längre söderut hade general Pattons 3. armé ryckt fram med en oerhörd snabbhet. Intagit Saarburg, Kyllburg och Koblenz och nått den amerikanska 1. armén vid Rhen den 11 mars. Under mars fortsatte den allierade framryckningen genom Tyskland. Natten mellan den 22 och 23 mars gick general Patton över Rhen nära Oppenheim, i gryningen hade han fått över 5000 man med en förlust av 8 döda. Till Bradleys stora tillfredsställelse var amerikanerna på andra sidan Rhen före Montgomerys brittiska och kanadensiska trupper.

NÄSTA STYCKE

Index | Före | Europa | Afrika | Asien | Efter | Bilder