Vid fronten öster om Tredje riket hade de sovjetiska arméerna, efter den omfattande framstöten i Polen, blivit omgrupperade, erhållit nytt material och fått de oerhört långa försörjningslinjerna förstärkta. I december 1944 hade Hitler varnats för Sovjets ofantliga uppladdning som var särskilt omfattande vid Wisla där styrkorna hotade Ostpreussen och därmed även nordöstra Tyskland, Berlin och Tysklands hjärta. Generalöverste Heinz Guderian drog slutsatsen att det största hotet mot Tyskland låg i slagkraften hos de 1., 2., och 3. vitryska och de 1. och 4. ukrainska armégrupperna. De 5 stora sovjetiska arméerna som stod beredda att svepa fram mot väster från Polen in i Tyskland. Hitler höll inte med, han menade att alla bevis om den sovetiska kraftsamlingen inte var något annat än propaganda.

Tyskland kunde sätta in 164 divisioner till försvaret av en front från Ungern till Litauen. Av dessa kunde 99 sättas in för att försvara nordöstra Tyskland, armégrupperna H och Mitten. Alla dessa divisioner var underbemannade och de flesta led en allvarlig brist på material, alla hade ont om bränsle och en del hade ont om ammunition. Enligt tyska beräkningar ställdes de mot minst 231 infanteridivisioner, 22 stridsvagnsdivisioner, 29 självständiga stridsvagnsbrigader och 3 kavallerikårer förutom ett starkt och effektivt flygvapen. Alla enheter var välutrustade. De sovjetiska trupperna på ostfronten bestod av omkring 5,3 miljoner man. Enligt sovjetiska källor var detta en sovjetisk fördel med 5,5 mot 1.

Den 9 januari försökte Guderian än en gång få Hitler att förstå hur stort det sovjetiska hotet var. Han presenterade en plan som innebar ett strategiskt tillbakadragande till ställningar som var möjliga att försvara och en förflyttning av stora styrkor från väst till ostfronten. Hitler reagerade med rasande ilska och vägrade ännu en gång acceptera möjligheten att en ras som han betraktade som lägre stående skulle kunna utgöra ett hot. Det sovjetiska överkommandot, Stavka, hade planerat sin nya offensiv till den 20 januari längs en 1200 km lång front från Tilsit vid floden Niemen nära den litauiska gränsen söderut till Baranov vid nedre Wisla. Pga. att Churchill vädjat hos Stalin att offensiven på ostfronten skulle sättas igång så fort som möjligt, flyttades datumet tillbaka till den 12 januari. Tyskarna gjorde tappert motstånd men hade inte en chans att segra, saken blev inte bättre av att Hitler utfärdade den ena helt vansinniga ordern efter den andra. Den 20 januari gick marskalk Rokossovskij över Ostpreussens gräns. Den 6 februari hade de sovjetiska styrkorna nästan nått fram till Tysklands gräns och framryckningen minskade farten.

Under februari och mars fortsatte de sovjetiska arméerna att isolera och utplåna återstående tyska styrkor i Ostpreussen. I mitten av april erövrades slutligt Ostpreussen och segern hade nästan men inte fullständigt vunnits. Den sista akten återstod i både väst och öst.

NÄSTA STYCKE

Index | Före | Europa | Afrika | Asien | Efter | Bilder