Churchill och Roosevelt träffades i Quebec den 11 september 1944. Huvudfrågan var vilken roll de brittiska styrkorna skulle spela i kampen mot Japan efter Tysklands nederlag. Resultatet av denna diskussion rörande kriget i Fjärran östern blev att den brittiska flottan skulle bistå vid de viktigaste amerikanska operationerna i största möjliga utsträckning. Samtidigt som britterna själva skulle göra en framstöt i Burma mot Rangoon som en inledande operation inför ett större angrepp mot Singapore.

I Quebec togs också beslutet att godkänna den beryktade Morgenthau-planen. Henry Morgenthau Jr var finansminister i USA, han formulerade ett eget förslag som behandlade de allierades behandling av Tyskland efter kriget. Planen godkändes av Roosevelt och presenterades i Quebec som ett allvarligt menat förslag. Det var en vansinnig plan som föreslog att Tysklands alla fabriker, all stålproduktion och alla industriföretag skulle förstöras. Tyskland skulle förbjudas att producera industriella råvaror. Kol- och järnmalmsgruvorna skulle översvämmas och raseras och hela befolkningen skulle tvingas återvända till ett liv som jordbrukare. Churchill motsatte sig planen men undertecknade den efter det att han tydligen blivit övertygad om att fördelen med planen var att en handelskonkurrent eliminerades efter kriget. Protesterna blev förstås våldsamma och till slut övertygades Roosevelt om att planen måste läggas på hyllan. Den såg aldrig mer dagens ljus.

Nu riktade Churchill sin uppmärksamhet mot den stora oro han kände till Stalins politiska motiv. Det var uppenbart att Sovjet hade för avsikt att svepa fram över Europa på bred front, från Östersjön i norr till Adriatiska havet i söder. Churchill brydde sig inte särskilt mycket om Rumäniens och Ungerns öde, men var mycket angelägen om att Polen och Österrike skulle behandlas rättvist och han ville inte att Grekland skulle drabbas av kommunismen.

Den 9 oktober 1944 flög Churchill för att möta Stalin i Moskva. Roosevelt kom inte utan sände ett ombud som dock saknade fullmakt att förhandla för USA. När mötet inleddes lade Churchill fram ett papper med ett förslag om inflytandet på Balkanhalvön och i Östeuropa som skulle förändra världen.

Sovjet 90% Sovjet 50% Storbritannien och USA 90%

Övriga 10% Övriga 50% Sovjet 10%

Sovjet 50% Sovjet 75%

Övriga 50% Övriga 25%

Stalin undertecknade snabbt förslaget men det skulle senare komma fram att Sovjet inte hade några som helst avsikter att godta några överenskommelser om Östeuropa om dessa inte var till egen fördel.

Den 13 oktober fick de olycksaliga polackerna, som hjälpt de allierade under hela kriget, veta att de allierade redan i Teheran beslutat var den polska östgränsen skulle vara efter kriget. Polen förlorade 48 % av det territorium landet haft 1939. Polackerna som väntat sig stöd från britterna såg detta som ett stort svek.

Den 4 februari inleddes konferensen i Jalta på Krim. Stalin hade redan från början konferensen under full kontroll och detta speglades i besluten som togs. Beslut fattades beträffande 3 intresseområden: Polen, Tyskland och Fjärran Östern.

Man kom överens om att Polens västra gräns skulle vara floderna Oder och västra Neisse. Detta var en seger för Stalin som innebar att 8 miljoner tyskar rycktes loss från sin hembygd. Den polska regeringen skulle bildas både av den kommunistiska Lublin-kommitén och den polska exilregeringen. Tilldelningen av regeringsplatser specificerades inte men eftersom den sovjetiska utrikesministern Molotov var ordförande i övervakningskommissionen kunde man ganska lätt gissa hur det skulle bli. Efter vissa svårigheter övertalades Stalin att tillåta att Frankrike blev medlem av den allierade kontrollkommissionen som skulle ta hand om förvaltningen av Tyskland efter kapitulationen. Man kom överens om gränserna för de allierade ockupationszonerna och om att Tyskland skulle vara delat permanent.

Roosevelt som under en längre tid blivit sämre och sämre i en sjukdom kom tillsammans med Stalin överens om att Tyskland borde betala 20 miljarder dollar i skadestånd, hälften i natura till Sovjet genom överföring av industriutrustning, årliga leveranser av material och utnyttjande av tysk arbetskraft. I utbyte mot att Sovjet fick tillbaka de områden de förlorat till Japan under kriget 1905, samt Kurilerna, åtog sig Stalin i en hemlig överenskommelse att bidra med sina stridskrafter för att besegra Japan efter Tysklands nederlag.

Så avgjorde på några få dagar en diktator, en döende president och en stor premiärminister med för lite inflytande ödet för en stor del av Europa och Fjärran Östern medan kriget fortfarande rasade långt från Krim.

NÄSTA STYCKE

Index | Före | Europa | Afrika | Asien | Efter | Bilder