Sensommaren och hösten 1944 präglades i Italien av en utdragen försvarskamp. Det tyska försvaret organiserades på ett mästerligt sätt av fältmarskalk Kesselring med syfte att fördröja och hejda general (senare fältmarskalk) Alexanders försök att gå över Apenninerna för att sedan rycka fram till en frontlinje från Venedig till Brescia. Ett misstag från Kesselring var dock att han var felaktigt övertygad om att en amfibieinvasion skulle komma från Venedigbukten. Han hade bundit 6 divisioner för att försvara kusten från en invasion som aldrig kom. Hitler var medveten om att en framgångsrik allierad framryckning till Alperna skulle möjliggöra inte bara ett anfall mot Österrike och Tyskland från söder, utan också göra det lättare för allierade bombangrepp mot de rumänska oljefälten och de viktiga flygplansfabrikerna i södra Tyskland. Han hade avdelat stora resurser till Kesselring för befästningen av Gotiska linjen, en förvarsställning som sträckte sig 320 km från kust till kust mellan en punkt nära La spezia vid Genuabukten och Pesaro vid Adriatiska havet. Alla bergsvägar som Alexander och general Mark Clark kunde tänkas använda för en framryckning skyddades av kraftigt försvarade fästen.

I augusti 1944 hade Kesselring 26 tyska divisioner samt 6 italienska divisioner som var lojala mot Mussolinis tyskstödda exilregering. De allierade förfogade över 20 divisioner efter det att Alexander varit tvungen att avdela 7 divisioner till Operation Dragoon. Men liksom i hela den övriga världen var den allierade överlägsenheten i luften fullständig. Alexander hade 75 bomb- och jaktbombdivisioner samt gott om transport- och underhållsplan. Kesselring hade endast sammanlagt 170 plan. De ursprungliga planerna för ett direkt frontalangrepp i bergen mot Gotiska linjen ändrades i början av augusti till en framstöt i 2 anfallsriktningar mot Revenna och Bologna. Problemet var att de 2 armékårer ur den brittiska 8. armén som skulle anfalla mot Revenna fanns kvar i bergen där de placerats enligt den ursprungliga planen. I en lyckad hemlig operation förflyttades de 2 armékårerna till slätten.

När anfallet vid kusten inleddes den 25 augusti togs det inte på allvar av Kesselring, som trodde att den allierade styrkan befann sig långt borta i bergen. När han upptäckte sitt misstag var det för sent, förbanden ur den 8. armén hade då brutit igenom Gotiska linjen på ett smalt frontavsnitt. Den 1 september hade de tagit Montegridolfo och Tavoleto och gått över floden Canca och upprättat ett brohuvud. För den amerikanska 5. armén i bergen mot Bologna gick det betydligt sämre. Betydande tyska förstärkningar, oländig terräng, mycket dåligt väder och stora förluster gjorde att framryckningen gick mycket långsamt. Den 25 oktober var förhållandena så svåra att inga ytterligare framsteg var möjliga. General Clark gav order om att trupperna skulle gräva ner sig. Regnet var så svårt att broar sveptes bort och någon snabb framryckning var helt otänkbar. Strax före jul kunde offensiven äntligen återupptas, men efter några dagar gav fältmarskalk Alexander order om att styrkorna skulle återgå till defensiven. Det bistra vintervädret tog ett fast grepp om arméerna på båda sidor.

Under vintern förstärktes de allierade arméerna Italien med nya och bättre vapen. Alexander hade utnämnts till överbefälhavare i medelhavsområdet efter Maitland Wilson. När vintern började ta slut var den allierade stridsmoralen hög. Med hjälp av sin enorma tvångsarbetsorganisation kallad Todt satte tyskarna igång med att bygga ännu fler försvarsanläggningar vid varje flod de allierade måste passera. Den kraftigt förstärkta 10. armén under general Herr fanns på den östra sektorn och den 19. armén under general Senger fanns på den västra. I det här läget var Kesselrings styrkor troligen de bäst utrustade av alla som ställdes mot de allierade i Europa. Jämfört med tyskarna hade den allierade 15. arméns slagkraft minskat pga. att trupper skickats till andra krigsskådeplatser. Alexanders styrkor var nere i 17 stridsberedda divisioner men de hade fortfarande kvar det totala övertaget i luften. I början av februari 1945 hade allierat flyg börjat anfalla tyska bränsledepåer och kommunikationer, när vädret blev bättre intensifierades dessa bombningar. När tyskarna insåg att en ny allierad offensiv var nära kallades Kesselring plötsligt hem till Tyskland den 8 mars, för att bli överbefälhavare på västfronten efter fältmarskalk von Rundstedh. Generalöverste Heinrich von Vietinghoff-Scheel efterträdde honom på posten som tysk överbefälhavare i medelhavsområdet.

Den 9 april startade den välplanerade och slutliga allierade offensiven i Italien. Ett oerhört massivt flygunderstöd gjorde att framryckningen gick bra och von Vietinghoff-Scheel insåg den 20 april att han var ytterst nära att bli inringad. Hitlers order som förbjöd reträtt under några som helst omständigheter höll på att kosta honom hans armé. Den 5. armén spred ut sig runt honom i sydväst och den 8. armén gjorde samma sak i nordost. Von Vietinghoff-Scheel trotsade totalt Hitlers order och beordrade en reträtt till redan förberedda försvarsställningar längs floden Po, men hans order kom för sent. Den 23 april var inringningen ett faktum. I ringen fanns 67 000 stupade och sårade och 35 000 tillfångatagna tyskar. General von Senger lyckades med många av sina soldater dra sig tillbaka över Po, men det fanns inte mycket kvar att slåss för och ännu mindre att slåss med.

Den 25 april startades, efter en allierad uppmaning, en allmän resning mot de återstående tyskarna av de italienska partisanerna. Tyskarna var nu dåligt organiserade och saknade möjlighet att göra samlade stridsinsatser. Separata garnisoner började kapitulera. Den allierade segern i Italien var ett faktum. Då de återstående tyska och italienska trupperna ur armégrupp C förstod detta och såg de många separata kapitulationerna, kapitulerade även de villkorslöst den 2 maj. Nästan 1 miljon man anslöt sig till fångarnas skara hos de allierade.

NÄSTA STYCKE

Index | Före | Europa | Afrika | Asien | Efter | Bilder