Kesselring hade som tidigare nämnts blivit hemkallad till Tyskland i början av mars för att bli överbefälhavare i väst. Han upptäckte snart att Hitl er och det tyska överkommandot OKW hade satsat det mesta av Wehrmachts återstående styrka på försvaret av Tysklands ostfront och på befästningar i Berlin. Hitler hoppades med en oerhörd optimism att Guderian skulle kunna stå emot och besegra de sovjetiska arméerna vid Oder. Därigenom skulle de få tid att föra över förstärkningar från ostfronten till västerut. Kesselrings uppgift var därför att stabilisera läget, rensa upp det allierade brohuvudet vid Remagen och när sedan förstärkningar blev tillgängliga, gå till motanfall och kasta ut inkräktarna ur Tredje riket. Kesselring var om inget annat realistisk och insåg snart att Hitlers krav på att ställningarna vid Rhen skulle hållas var omöjligt att uppfylla, om inte något totalt förändrade situationen till hans fördel. Wehrmacht hade i väst 55 divisioner, alla kraftigt underbemannade. De led brist på både ammunition och bränsle och ställdes mot 85 allierade divisioner, alla fulltaliga, alla med gott om bränsle och alla med hög stridsmoral. Trots den nedslående situationen förblev Kesselring lojal mot Hitler. Han vägrade trots ett flertal förfrågningar att konspirera mot honom.

När Kesselring tog över sitt nya befäl var amerikanerna med en viss styrka redan etablerade öster om Rhen i brohuvudet vid Remagen. Montgomerys 21. armégrupp , från norr till söder bestående av den kanadensiska 1. armén, den brittiska 2. armén och den amerikanska 9. armén, befann sig fortfarande på den västra sidan. Montgomery planerade en övergång i full skala, tredje veckan i mars var allt klart. Enorma mängder ammunition och bränsle hade lagts upp i depåer, så mycket att de amerikanska generalerna gjorde sig lustiga över det. Det måste dock påpekas att förråden under Montgomerys offensiver sällan tog slut, medan de amerikanska styrkorna ofta fick problem.

Allierat flyg bombade mellan den 20 och 22 mars det utvalda området. På natten mot de 24 mars besköts de tyska ställningarna på andra sidan Rhen med 3000 kanoner. Samtidigt som brittiska och amerikanska soldater strömmade över floden i amfibiefordon. I gryningen hade de allierade upprättat flera brohuvuden och höll på att utvidga dem. Nästa steg var en luftlandsättning av den brittiska 6. och amerikanska 17. luftburna divisionerna omkring 8 km från flodstranden. De tystade de tyska kanonerna som skulle ha försvårat byggandet av broarna över Rhen. Den tyska 84 divisionen fick de luftburna trupperna bakom sig och blev så gott som utplånad. De allierade tog 4000 fångar.

Den 26 mars öppnades 7 stycken 40 tons broar över Rhen efter en otrolig insats av de allierade ingenjörssoldaterna. Den allierade framryckningen började på allvar in i Tyskland. Den 28 mars stod det klart att hela armégrupp B var på väg att inringas. Den 2 april inringades återstoden av den 15. pansararmén samt 19 divisioner ur den 15. armén i det som Hitler kallade "Ruhrs befästa område". General Bradley gav generallöjtnant Gerows nya 15. armé uppgiften att slå ut den tyska 15. armén och erövra Ruhrområdet. Den 14 april delades det tyska försvaret i 2 delar, nu hade fältmarskalk Model, som var befälhavare för armégrupp B, försvunnit. Generalöverste Harpe, befälhavare för den 5. pansararmén, tog över befälet och gav armégrupp B order om eldupphör. Kapitulationen omfattade 325 000 man. Fältmarskalk Model begick självmord den 21 april.

Framstötarna från väster in i Tyskland var fortsatt snabba och i mitten av april tog man i genomsnitt 50 000 fångar per dag. Ett tag befann sig den amerikanska armén endast 120 km från Berlin och den ryckte fram i snabb takt. Om Eisenhower trott som Churchill att det var viktigt att nå fram till Berlin före eller samtidigt med de sovjetiska styrkorna, skulle Europas historia, trots besluten i Jalta, kanske blivit dramatiskt förändrad. Eisenhower valde att se på saker och ting ur en militär synvinkel. Helt korrekt ansåg han att de sovjetiska trupperna var bättre rustade att erövra Berlin. Han menade att ockupationen av södra Tyskland också var av stor vikt. SHAEFs underrättelseavdelning var övertygad om att Hitler och hans närmaste män tillsammans med flera elitdivisioner ur SS skulle bege sig till bergen i södra Tyskland för att där upprätta ett avlägset "sydfäste" som skulle kunna försvaras i nästa all oändlighet. Efter kriget har man dock kommit fram till att en sådan plan aldrig existerade. De västallierade gick alltså söderut in i bl a Bayern och Sachsen. Den 2 maj, 5 dagar före Tysklands kapitulation, hade amerikanerna gått över Inn vid Braunau, där Hitler föddes. Ännu en gång fick Eisenhowers tillit till Sovjet följder för Europa när Patton vägrades att fortsätta sin framryckning och inta Prag. Följderna blev att landet drabbades av Sovjetunionen.

I norr ställdes Montgomerys 21. armégrupp inför uppgiften att rycka fram över det nordtyska låglandet mot Lübeck. Därigenom skulle de allierade få tillträde till Östersjön och skulle samtidigt skära av de tyska trupperna i Danmark och Norge. Montgomery hade större känsla för politik än Eisenhower och såg sin offensiv som ett sätt att hindra de sovjetiska arméerna från att inkludera Danmark i sina erövringar. Den 2 maj var den 8. armékåren framme i Lübeck, 45 km österut togs Wismar endast 6 timmar innan marskalk Rokossovskijs trupper anlände. Bremen hade fallit den 26 april och den 2 maj kapitulerade Hamburg, samma dag föll den stora tyska marinbasen Kiel i brittiska och inte sovjetiska händer.

När Nederländerna var nära att falla öppnade tyskarna i Zuiderzee fördämningarna i floden Hardewijk och hotade därmed med en översvämning som skulle kosta tusentals civila livet och orsaka stora skador. För att undvika detta fick general Crerar med på eldupphör med general Blumentritt.

Efter en ändring i befälsordningen i krigets slutskede tvingades fältmarskalk Kesselring att även ta över befälet över "södra försvarszonen", han fann sig återigen ha befäl över en med varierande slagstyrka hoprafsad samling tyska styrkor. Den 26 mars gick den amerikanska 7. armén över Rhen vid Gernsheim, den fortsatte sedan i snabb takt, bl a Mannheim, Heidelberg, Würzburg och München intogs. Den 4 maj intog den franska 2. pansardivisionen Berghof, Hitlers tillflyktsort i bergen i Obersalzberg. Under tiden hade den franska 2. armékåren under hela april slagit sig fram efter en improviserad men fullständigt lyckad övergång av Rhen vid Speyer. Bl a Karlsruhe och Pforzheim hade intagits. Den 20 april togs 28 000 tyska soldater tillfånga i Tübringen, 5 dagar senare tog general De Lattre de Tassignys fruktade franska kolonialarmé ytterligare 40 000 tyska fångar när den 18. SS armékåren inringades vid den Schweiziska gränsen.

I slutet av april gick De Lattre de Tassigny in i Österrike, där blev fransmännen överösta med blommar och hälsade som befriare. Den 7 maj kapitulerade Kesselring. I Österrike ingicks vapenvila och därmed förhindrades ytterligare förstörelse i det vackra landet

Det sovjetiska anfallet mot Berlin inleddes på morgonen den 16 april. 3 armégrupper deltog i anfallet från söder till norr, marskalk Konjevs 1. ukrainska armégrupp, marskalk Zhukovs 1. vitryska armégrupp och marskalk Rokossovskijs 2. vitryska armégrupp. Till en början slogs attackerna längs Oder tillbaka av de tyska försvararna. Det saknades inte beslutsamhet och stridsmoral hos tyskarna i detta sista stora försvar mot de bolsjevikiska inkräktarna, men i längden hade de inte en chans.

Den 19 april bröt den tyska 9. armén samman och Zhukov bröt igenom fronten vid Starusburg, 35 km från Hitlers bunker. Den 22 april var den 9. armén inringad och 2 dagar senare var Berlin fullständigt inringat. Hitler var personligen ansvarig för stadens försvar men han levde nu i en fantasivärld. Han trodde att de motanfall han nu beordrade helt skulle utplåna de sovjetiska trupperna. Under tiden skulle han och dr Josef Goebbles organisera 90 000 flickor och gamla män som skulle stå emot de sovjetiska arméerna under obegränsad tid.

I slutet av april inledde Zhukov den sista stora framstöten för att bryta ner Berlins försvar, de sovjetiska styrkorna hade läget under full kontroll.

Adolf Hitler var nu en i förtid föråldrad man vars utseende chockade alla som såg honom. Han hade ingen avsikt att låta sig själv tillfångatas av de sovjetiska trupperna, som han hatade och vilkas land han tillfogat sådant lidande och sådana förluster.

På 6 år hade erövringar, vars like Europa aldrig skådat, vänts till total förstörelse och undergång för det land han styrde. Hans tusenåriga rike som framkommit ur germanska myter, ur orättvisorna i Versaillfreden och ur det tyska folkets drömmar om den storhet de trodde sig ha ärvt, hade skändligen förvanskats av avskyvärda och omänskliga ideologiska idéer och handlingar. Hitlers filosofi var den direkta orsaken till 6 miljoner judars, 20 miljoner sovjetmedborgares och ytterligare miljoner allierade civilas och soldaters död. Adolf Hitler måste pekas ut som den man som orsakat mer död och lidande bland människorna än någon annan i historien.

Hitler gifte sig med sin älskarinna och förtrogna Eva Braun den 29 april. Den 30 april begick den forne härskaren av Europa självmord tillsammans med sin fru. Deras kroppar brändes av dem som fortfarande var lojala. Josef Goebbles, Tredje rikets propaganda minister, var tillsammans med sin fru också i Hitlers bunker. De förgiftade sina barn sedan begick de båda självmord, han med kula, hon med gift. Martin Bormann, Hitlers sekreterare och medhjälpare, försvann och tros ha dödats av en sovjetisk stridsvagnsbesättning då han försökte fly ut ur Berlin. Storamiral Dönitz fick i Flensburg veta att han i Hitlers testamente hade utsetts till Tysklands nye Führer.

Göring, Keitel, Jodl, Kesselring, Speer och de andra i den nazistiska ledningen togs efter hand tillfånga under de följande veckorna. De sändes för att antingen invänta rättegång för krigsförbrytelser, eller för att höras som vittnen under krigsförbrytartribunalen i Nürnberg.

Den 3 maj kom en tysk delegation till den husvagn som varit Montgomerys högkvarter sedan 1943. De erbjöd en kapitulation som omfattade alla tyska styrkor i norra Tyskland, även de som retirerade undan marskalk Rokossovskij på ostfronten. Montgomery avspisade dem men gav dem dagen därpå en ny inbjudan, då tvingades de gå med på villkor som innebar en total men ovärdig kapitulation, och som endast gällde de trupper som stod mot Montgomerys 21. armégrupp. Det allierade överkommandot i väst var fast beslutet att inte låta någon komma undan de framryckande sovjetiska arméerna i öster, något som Dönitz var angelägen om.

Den slutliga kapitulationen som avslutade kriget i Europa undertecknades den 7 maj i Reims. Kapitulationsdokumentet beordrade ett samtidigt upphörande av fientligheter på alla fronter den 8 maj klockan 23:01. Dokumentet bekräftade det totala nederlaget för Tredje rikets väpnade styrkor och fastställde villkoren för hur vapnen skulle överlämnas samt innehöll krav på att de allierades order skulle åtlydas. Generalöverste Jodl, amiral von Friedeburg och generalmajor Oxenius skrev under å Tysklands vägnar, varefter general Bedell, Smith som vikarierade för Eisenhower, skrev under. Sedan kom i tur och ordning generallöjtnant Sir Frederick Morgan för Storbritannien, general Sevez för Frankrike och generalmajor Susloporov för Sovjetunionen.

Dagen därpå ägde ytterligare en kapitulationsceremoni rum i Berlin där fältmarskalk Keitel, amiral von Freideburg och generalöverste Stumpf undertecknade ett nytt dokument om villkorslös kapitulation i närvaro av marskalk Zhukov, general De Lattre de Tassigny, flyggeneralen Arthur Tedder och general Spaatz.

Kriget i Europa var äntligen över. Glädjescener utbröt i Storbritannien, USA, Frankrike och ytterligare många tiotals länder runt om i världen. Det återstod emellertid ett annat krig som måste bringas till ett slut. Japan var fortfarande inte besegrat.

NÄSTA STYCKE

Index | Före | Europa | Afrika | Asien | Efter | Bilder