|
Slaget om Storbritannien
Efter Frankrikes kapitulation blev det en tillfällig stiltje när det gällde krigshändelser. Andrummet användes till förberedelser till det som skulle komma härnäst. Den 3 juli inträffade något som gjorde att fransmännen den 5 bröt alla diplomatiska förbindelser med Storbritannien.
Winston Churchill litade inte på Hitlers löfte att den franska flottan skulle hålla sig neutral och han beordrade Royal Navy att antingen få över de franska fartygen till de allierades sida eller sänka dem. Det slutade med att 1100 fransmän förlorade livet i en händelse i Algeriet, den så kallade Mers-e-kebir affären. De franska fartyg som befann sig i brittiska hamnar togs över av britterna, efter strider på ett par fartyg. Nu började även den tyska u-båts offensiven kännas av för britterna. Mellan den 30 juni och den 2 augusti sänktes flera lastfartyg, 5 u-båtar och en jagare av tyskarna. Den 30 juni ockuperade också Tyskland det första brittiska landområdet, det skulle visa sig att det även blev det enda. Guernsey, Jersey och de andra bebodda öarna i kanalen togs av tyskarna.
Nu höll stilleståndet på att ta slut, Hitler planerade operation Sjölejon, invasionen av Storbritannien. För att operationen skulle lyckas krävdes tyskt övertag både till sjöss och i luften och Hitler började noga jämföra styrkan av sina egna Kriegsmarine och Luftwaffe mot de brittiska Royal Navy och Royal Air Force. Han drog den inte överraskande slutsatsen att han saknade övertaget till sjöss. Operationerna i Norge hade försvagat Kriegsmarine kolossalt. Hitler visste dock att han skulle kunna jämna ut striden genom sina effektiva u-båtar och genom Luftwaffes störtbombare som hade en stor styrka när det gällde angrepp mot fartyg. Den tyska ledningen hade då klart för sig att det skulle avgöras i luften. Luftwaffe var fortfarande det bästa flygvapnet i världen och lufwaffe chefen Göring hade lovat Hitler att hans flygvapen var oövervinneligt.
Luftoperationerna började i liten skala i juli 1940 med tyska bombningar av mål i Storbritannien. Bland de försvarande piloterna vid sidan av de brittiska fanns även polska och franska piloter som flytt undan tyskarna, de bildade egna divisioner inom RAF. Polackerna blev kända för sitt mod och sin hängivenhet och de bjöd tyskarna ett närmast fanatiskt motstånd. Många hade förlorat allt under det tyska anfallet mot Polen och hade bara en enda önskan: att döda så många tyskar som möjligt. Den 18 juli började RAF slå tillbaka genom nattliga bombningar av Tyskland. Båda sidor fortsatte luftoperationerna dag efter dag. Den 13 augusti började det så på allvar, då inledde Göring ett försök att helt slå ut Royal Air Force.
Görings mål var att slå ut RAF på 4 dagar, av detta blev det dock inte så mycket av. De 2 första dagarna innehöll mest tyska motgångar, man förlorade 61 plan mot britternas 17. Den 15 började det dock gå bättre för Luftwaffe och man orsakade svåra skador i söder. Erövrade dokument visar att tyskarna nu räknade med att RAF endast hade 300 plan kvar, detta var ett förödande misstag eftersom den verkliga siffran var 700 plan. Den 19-23 augusti var vädret så att britterna fick en välbehövlig vilopaus. Markpersonalen jobbade då intensivt med att fixa till flygplan, landningsbanor och annat som var nödvändigt för att fortsätta kampen. Den 24 återupptogs det tyska anfallet med massiva bombräder.
En uppseendeväckande händelse var att London träffades av brandbomber. Detta var ett rent misstag av flygplan som flugit vilse. Det kan sägas att konsekvenserna av detta misstag var att Tyskland förlorade slaget om Storbritannien och i ett längre perspektiv, hela kriget. Winston Churchill rasade över angreppet mot ickemilitära mål och gav RAF order om att bomba Berlin, den 25 augusti föll de första bomberna över Berlin. Trots att skadegörelsen blev mycket liten blev Hitler fullkomligt rasande. Göring hade lovat honom att ingen fiende skulle tillåtas bomba Berlin. Hitler struntade nu i sin ursprungliga taktik att koncentrera attackerna mot RAF:s jaktflyg. Han beordrade istället att London skulle utsättas för ett blitzkrieg av samma slag som tidigare drabbat Warszawa och Rotterdam. Dessa terrorbombningar inleddes den 7 september och fortsatte under 57 fruktansvärda dygn. Detta splittrade Luftwaffes resurser och lättade trycket mot RAF som tack vare detta kunde skaffa sig ett övertag i kampen om luftherraväldet.
Under Londonblitzen bombades London massivt nästan varje dag och brandmännen hade inte en chans att bekämpa alla bränder effektivt. Bränder som i fredstid skulle få förstasidesrubriker ignorerades för att det på många ställen rasade ännu större bränder. Befolkningen i London gav dock inte upp. I slutet av november 1940 hade 12 696 civila i Londonområdet dödats, ungefär 36 000 bomber hade fällts av tyskarna som nu insåg att taktiken inte fungerade. Det skulle inte gå att knäcka motståndsviljan hos britterna. Anfallet mot Storbritannien pågick dock fram till maj 1941 fast i en mycket mindre skala. När även de avslutats hade 40 000 civila dödats. Tyskarna hade förlorat 2499 flygplan, men inget av målen hade uppnåtts. Den 18 september hade Hitler inställt själva landstigningen.
Genom misslyckandet att erövra Storbritannien och därmed få det slutgiltiga herraväldet över Västeuropa innan man vände sig österut, tvingades Tyskland in i ett krig på flera fronter. Slaget om Storbritannien var Hitlers första motgång och världen väntade på vad som skulle komma härnäst.
NÄSTA STYCKE
Index | ![]()