EUROPA

Från Polen till Norge September 1939 - juni 1940

Polen och Finland

När Storbritannien och Frankrike i september förklarat Tyskland krig väntade de sig, precis som den övriga världen ett snabbt händelseförlopp och en upprepning av den krigföring som använts i det första världskriget. Trots att Hitler var på god väg att underlägga sig Polen såg den övriga världen fortfarande på händelserna som ett låtsaskrig, i Polen tyckte man dock annorlunda. Den 3 september hade polackerna redan varit i hård strid i nästan 3 dygn.

Den tyska blitzkrieg taktiken användes med mycket stor effektivitet. Polen invaderades med 48 divisioner understödda av 1400 flygplan. Trots detta lyckades man bara delvis att slå ut den polska flygförsvaret som endast bestod av 400 stridsdugliga plan. De polska piloterna slogs med hjältemod och förvånansvärd styrka under hela kriget. Den 5 september hade tyskarna efter märkbara svårigheter tagit sig så nära Warszawa att den polska regeringen flydde från staden. Den 8 september började striden om Warszawa på allvar, i en första attack förlorade tyskarna 60 stridsvagnar och man insåg att man behövde förstärkningar inför den slutgiltiga attacken. Den 15 september var staden omringad men trots massiva flyganfall och enorma bränder i staden höll polackerna ut till den 27, då polackerna i Warszawa tvingades kapitulera. Striden om Polen var över. Sovjet hade samtidigt även dom gått in i Polen från öster men de mötte nästan inget motstånd. Polen tyckte knappast att detta var ett låtsaskrig, man hade förlorat 50 000 i döda och 1 miljon i krigsfångar samtidigt som över 100 000 hade flytt landet. Tyskland hade förlorat 10 500 i striderna, segern blev inte så lättköpt som man väntat sig.

I Storbritannien och Frankrike hände inte mycket. Trots att Polen vädjat till Frankrike om hjälp hände nästan inget. USA var bundet av sina neutralitetslagar från 1930-talet men 5 andra länder gick in på de allierades sida och förklarade Tyskland krig. Australien, Nya Zeeland och Brittiska Indien den 3 september. Sydafrika den 6 och Kanada den 10. Trots allt detta var det lugnt på land, dock inte till sjöss. Sjökriget hade mer eller mindre börjat den 3 september. En rad sammanstötningar följde där britterna drabbades av de klart svåraste förlusterna. Trots detta var det inte det fullskaliga krig som alla väntat sig. Man kan inte säga att Hitler lyckades med allt under 1939.

De allierade var överlägsna i styrka till havs medan Tyskland var klart överlägsna i luften med luftwaffe. Royal Air Force (RAF) var mycket efter i utvecklingen och många av deras plan var tom föråldrade. Detta var följden av de låga försvarsanslagen i slutet av 1930-talet. På marken hade Tyskland 53 divisioner med moderna vapen, Frankrike 28 divisioner med mycket vapen från första världskriget. Britterna var även de dåligt utrustade och de led av att vara för beroende av skyttegravskrig. En sak som diskuterats efter kriget är frågan varför de allierade inte anföll Tyskland när de koncentrerade sina trupper till Polen. Svaret är troligen att Frankrike mobiliserade för långsamt och att man från de allierades sida inte trodde på ett rörligt krig samtidigt som man med all rätt hade stor respekt för luftwaffes styrka. Många menar att ett anfall endast skulle mött svagt motstånd medan andra menar motsatsen, frågan debatteras ännu.

 

Världens ögon togs från Hitlers krig när Sovjet i slutet av november 1939 anföll Finland trots ickeaggressionspakten länderna emellan från 1932. Syftet var att lägga under sig även finskt territorium och ytterligare stärka imperiet. Så inleddes finska vinterkriget där Finland bevisade att lokalkännedom och uthållighet kan triumfera över en total övermakt.

Fältmarskalk Mannerheim, en 72-årig djärv veteran och taktiskt geni utsågs till finsk överbefälhavare. Till sitt förfogande hade han 9 divisioner ( 400 000 man) och 145 flygplan. Sovjet gick in med 30 divisioner, 1200 stridsvagnar och 696 flygplan. Sovjet försökte härma tyskarnas blitzkrieg taktik och bombade Helsingfors gång på gång, allt för att undergräva finnarnas motståndsvilja. Finnarna gav dock inte upp så lätt. Mannerheim drog fördel av den finska vintern och finnarna slog hårt mot de sovjetiska angriparna. I den inledande fasen av kriget uppgick de sovjetiska förlusterna till 27 500 man, mot Finlands 2700. Sovjet insåg att man inte längre kunde slåss på finnarnas villkor. Man drog samman 45 divisioner på den finska fronten och i mitten av februari 1940 bröt man igenom finnarnas försvar, när vädret blev bättre förlorade finnarna sin avgörande fördel och man tvingades kapitulera den 12 mars. Finland tvingades avträda stora områden till Sovjet i fredsfördraget men Finland hade ändå vunnit en stor moralisk seger. Angreppet hade fördömts av 9 länder, bland dem USA, Storbritannien, Sverige och Italien. Tyskland höll sig opartiska.

Under Vinterkriget hade det gått lugnt till på västfronten med endast några små sammanstötningar. 6 månader efter krigsutbrottet sågs inte mycket av krigshandlingar, det fanns dock andra händelser som påverkade kriget. Den 20 mars avgick Daladier i Frankrike och ersattes av Paul Reynant. Den 3 april blev Winston Churchill befordrad från marinminister till ordförande i brittiska regeringens försvarskommitté. Det betydde att han kom ett steg närmare premiärministerposten, där han skulle ha en stor betydelse för krigsförloppet. Den 4 april sade Neville Chamberlain att han trodde att Hitler "missat tåget eftersom han inte gått vidare i sitt anfall i september 1939. 5 dagar senare invaderade Hitler Norge och Danmark, nu hade det verkliga kriget börjat.

 

Norge och Danmark

Den som hade kontroll över Norge hade kontroll över Östersjön. Kontroll av Norge var alltså livsviktigt för att Tyskland skulle kunna använda sin flotta effektivt mot de allierade. Deras värsta mardröm var att den starka Royal Navy skulle skaffa sig baser i exempelvis Bergen eller Narvik, då skulle inte den tyska flottan Kriegsmarine ens kunna känna sig säker i Östersjön. I slutet av 1939 försökte Tyskland få till en oblodig statskupp i Norge genom att förhandla med Vidkun Quisling, ledare för Nasjonal samling. Quisling skulle efter maktövertagandet begära Tysklands beskydd. På så sätt skulle Tyskland få kontroll på landet. Men Quisling som numera är ett ord för landsförrädare i Norge misslyckades och iden fick överges. Hitler hade svårt att bestämma sig om han skulle anfalla eller inte men till slut kom operation Weserübung igång, den innefattade även en ockupation av Danmark. Allt började den 9 april 1940.

Anfallet blev det första stora provet på Kriegsmarine som anföll 5 huvudmål. Narvik, Trondheim, Bergen, Kristiansand och Oslo. De hade stöd av över 1000 flygplan. Trots att Norge varnats den 4 april av en nederländsk miltärattaché hade inga åtgärder vidtagits. De fyra första målen togs utan några större förluster men Oslo vållade problem. Ett slagskepp skadades svårt och kryssaren Blücher sänktes av två kanoner tillverkade 1892, 1000 man omkom. Norrmännen försökte försvara landet men var inte organiserade och överbefälhavaren höll inte måttet och blev tvungen att ersättas 11 april. Kung Håkon och regeringen lämnade landet i samband med en evakuering av 24 000 soldater från Narvik den 8 juni. Vidkun Quisling utnämnde sig själv till regeringschef.

Danmark vållade Tyskland mycket små problem. Danmark accepterade sitt öde och endast 13 danska soldater dödades. Storbritannien var inte overksamma men pga. en taktisk miss hade man inte chansen att försvara Norge när attacken kom. På kvällen den 9 april kontrollerade Tyskland de strategiskt viktiga platserna i Norge och Danmark. Neville Chamberlain som några dagar tidigare hade sagt att Tyskland missat tåget befann sig nu i knipa.

Den 10 april inledde dock de allierade en offensiv mot Norge och slog gång på gång hårt mot tyskarna. I det långa loppet var dock tyskarna bättre organiserade och utrustade och de allierade drevs bort från centrala Norge. Den 28 maj lyckades Franska soldater återerövra Narvik men de övergav staden den 7 juni efter det att de övervakat evakueringen. De allierade hade nu fullt upp med anfallen mot Nederländerna och Frankrike. Neville Chamberlains politiska karriär var den 7 juni slut sedan en månad, den 10 maj ersattes han av Winston Churchill. Även Quisling hade då fått sett sin karriär ta slut sedan han den 15 april fått lämna ledningen i Norge.

Den 10 maj släppte Hitler lös sitt Bitzkrieg i väst.

 

Operation Fall Gelb maj 1940 - juni 1940

Den 10 maj inleddes till sist anfallen mot Nederländerna, Belgien och Frankrike, Operation Fall Gelb (operation gul). Offensiven som skulle resultera i Frankrikes största förödmjukelse. Tyskarna hade 136 divisioner som ingick i anfallet, man hade även ytterligare 21 som hade andra uppdrag. De allierade hade 135 divisioner, 94 franska, 10 brittiska, 22 belgiska och 9 nederländska. Maktbalansen var dock inte sådan som den såg ut på pappret eftersom många av de franska divisionerna bestod av dåligt övade och ovilliga värnpliktiga. Nederländerna kapitulerade den 15 maj efter hårda strider. Den 17 maj gick tyskarna in i Belgien i full skala och avancerade så långt att de allierade var nära en katastrof.

 

Tyskarnas avancemang hade resulterat i att trupperna vid engelska kanalens stränder hade blivit inringade. Räddningen blev att Hitler gjorde något som än idag är oförklarat. Han beordrade trupperna att göra halt nära Dunkerque. Resultatet av denna handling blev "miraklet vid Dunkerque". I en vecka från den 25 maj seglade en armada av allehanda båtar över kanalen för att evakuera de allierade soldaterna. Allt som flöt sattes in: fiskebåtar, små segelbåtar och t o m en hjulångare som vanligtvis trafikerade Themsen seglade över kanalen. Samtliga marina enheter som deltog i aktionen utsattes för hårt bombardemang men det avskräckte inte besättningarna. När Hitler insåg vad som var på väg att hända gav han order om ett direkt anfall den 26 maj, då hade emellertid de allierade hunnit sätta upp artilleripjäser runt de instängda soldaterna. Tyskarna nådde därmed inte stränderna och mellan den 26 maj och den 4 juni evakuerades 338 226 man från Dunkerque av 861 olika fartyg, varav 243 sänktes. När tyskarna den 4 juni nådde stränderna kunde de lägga beslag på ofantliga mängder utrustning: 85 000 fordon, 2500 kanoner och 657 000 ton förnödenheter.

Medan händelserna i Dunkerque utspelades fortsatte tyskarnas offensiv i andra områden och den 28 maj kapitulerade Belgien. Nu var det Frankrikes tur, slaget om Frankrike skulle just börja.

 

Fransmännen var illa ute, armen var illa tränad och led av låg moral, dessutom var den illa ledd. Den stod mot en professionell motståndare, den mest mekaniserade arme världen skådat. När slaget om Frankrike inleddes den 5 juni hade de allierade 66 divisioner mot tyskarnas 120. Trots detta gjorde tyskarna endast små framsteg. Under flera dagar stod fransmännen emot och tillfogade tyskarna stora förluster. Fransmännen hade grävt ner sig och försvarade varje gathörn och varje häck med storbeslutsamhet och hög moral. Äntligen hade den rätta andan infunnit sig i den franska armén. De fortsatte att försvara sig bra trots sin numerära underlägsenhet och i dagböcker framgår det att tyskarna beundrade fransmännens stridsförmåga. Till slut kom dock det oundvikliga, den 14 juni gick tyskarna in i Paris. Staden var nästan folktom, endast 700 000 av de 5 miljoner som bodde i staden fanns kvar. Winston Churchill evakuerade nu de brittiska soldater som fortfarande fanns kvar och brittiska och franska trupper flydde landet med alla sjödugliga fartyg som kunde användas i det fortsatta kriget. Premiärminister Reynard vädjade till President Roosevelt om hjälp men han kunde inte ingripa trots att han troligen ville.

Reynard avgick och den nya regeringen ledd av Philippe Petain begärde snabbt villkor för ett vapenstillestånd av tyskarna och italienarna (Italien hade gått med i kriget den 10 juni). Alla städer med över 20 000 invånare fick bestämma själva om de ville kapitulera eller inte, många men inte alla kapitulerade. En händelse kom att bli känd: Vid Saumur slogs 2300 kadetter från en kadettskola heroiskt mot tyskarna och lyckades i 2 dygn hindra dem från att gå över floden Loire. Den gigantiska befästningen Maginotlinjen som skulle hindra tyskarna från att gå in i Frankrike höll ut till den 25 juni. Tyvärr hade tyskarna undvikit fästningen genom att gå genom Nederländerna och Belgien. Samtidigt som norra Frankrike genomled en tragedi lyckades fransmännen i Söder, ledda av general Olry mycket bättre. Olry ställdes mot de italienare som gått in i Frankrike efter det att Mussolini ansett Frankrike slaget den 20 juni. Fransmännen som hade mycket mindre än hälften så många soldater stod emot så bra att italienarna knappast gjorde några framsteg under de 5 dagar de hann delta i slaget. Italien och Frankrike slöt vapenstillestånd 3 dagar efter det att Frankrike och Tyskland gjort samma sak.

Hitler hade verkligen planerat Frankrikes slutgiltiga förnedring s om var hämnden för Versaillfreden. Vapenstilleståndet skrevs under 22 juni i samma järnvägsvagn som hade använts för att underteckna vapenstilleståndet efter första världskriget. Den hade transporterats från ett museum i Paris till exakt samma plats där den stått 1918.

Slaget hade kostat 90 000 franska liv och nära 2 miljoner hade tagits tillfånga. Britterna hade förlorat 3475 och tyskarna 27 074.

Nu väntade Storbritannien på en invasion. Tyskarna kunde i klart väder se över kanalen från Calais.

 

Slaget om Storbritannien Juli 1940 - maj 1941

Efter Frankrikes kapitulation blev det en tillfällig stiltje när det gällde krigshändelser. Andrummet användes till förberedelser till det som skulle komma härnäst. Den 3 juli inträffade något som gjorde att fransmännen den 5 bröt alla diplomatiska förbindelser med Storbritannien.

Winston Churchill litade inte på Hitlers löfte att den franska flottan skulle hålla sig neutral och han beordrade Royal Navy att antingen få över de franska fartygen till de allierades sida eller sänka dem. Det slutade med att 1100 fransmän förlorade livet i en händelse i Algeriet, den så kallade Mers-e-kebir affären. De franska fartyg som befann sig i brittiska hamnar togs över av britterna, efter strider på ett par fartyg. Nu började även den tyska u-båts offensiven kännas av för britterna. Mellan den 30 juni och den 2 augusti sänktes flera lastfartyg, 5 u-båtar och en jagare av tyskarna. Den 30 juni ockuperade också Tyskland det första brittiska landområdet, det skulle visa sig att det även blev det enda. Guernsey, Jersey och de andra bebodda öarna i kanalen togs av tyskarna.

Nu höll stilleståndet på att ta slut, Hitler planerade operation Sjölejon, invasionen av Storbritannien. För att operationen skulle lyckas krävdes tyskt övertag både till sjöss och i luften och Hitler började noga jämföra styrkan av sina egna Kriegsmarine och Luftwaffe mot de brittiska Royal Navy och Royal Air Force. Han drog den inte överraskande slutsatsen att han saknade övertaget till sjöss. Operationerna i Norge hade försvagat Kriegsmarine kolossalt. Hitler visste dock att han skulle kunna jämna ut striden genom sina effektiva u-båtar och genom Luftwaffes störtbombare som hade en stor styrka när det gällde angrepp mot fartyg. Den tyska ledningen hade då klart för sig att det skulle avgöras i luften. Luftwaffe var fortfarande det bästa flygvapnet i världen och lufwaffe chefen Göring hade lovat Hitler att hans flygvapen var oövervinneligt.

Luftoperationerna började i liten skala i juli 1940 med tyska bombningar av mål i Storbritannien. Bland de försvarande piloterna vid sidan av de brittiska fanns även polska och franska piloter som flytt undan tyskarna, de bildade egna divisioner inom RAF. Polackerna blev kända för sitt mod och sin hängivenhet och de bjöd tyskarna ett närmast fanatiskt motstånd. Många hade förlorat allt under det tyska anfallet mot Polen och hade bara en enda önskan: att döda så många tyskar som möjligt. Den 18 juli började RAF slå tillbaka genom nattliga bombningar av Tyskland. Båda sidor fortsatte luftoperationerna dag efter dag. Den 13 augusti började det så på allvar, då inledde Göring ett försök att helt slå ut Royal Air Force.

Görings mål var att slå ut RAF på 4 dagar, av detta blev det dock inte så mycket av. De 2 första dagarna innehöll mest tyska motgångar, man förlorade 61 plan mot britternas 17. Den 15 började det dock gå bättre för Luftwaffe och man orsakade svåra skador i söder. Erövrade dokument visar att tyskarna nu räknade med att RAF endast hade 300 plan kvar, detta var ett förödande misstag eftersom den verkliga siffran var 700 plan. Den 19-23 augusti var vädret så att britterna fick en välbehövlig vilopaus. Markpersonalen jobbade då intensivt med att fixa till flygplan, landningsbanor och annat som var nödvändigt för att fortsätta kampen. Den 24 återupptogs det tyska anfallet med massiva bombräder.

En uppseendeväckande händelse var att London träffades av brandbomber. Detta var ett rent misstag av flygplan som flugit vilse. Det kan sägas att konsekvenserna av detta misstag var att Tyskland förlorade slaget om Storbritannien och i ett längre perspektiv, hela kriget. Winston Churchill rasade över angreppet mot ickemilitära mål och gav RAF order om att bomba Berlin, den 25 augusti föll de första bomberna över Berlin. Trots att skadegörelsen blev mycket liten blev Hitler fullkomligt rasande. Göring hade lovat honom att ingen fiende skulle tillåtas bomba Berlin. Hitler struntade nu i sin ursprungliga taktik att koncentrera attackerna mot RAF:s jaktflyg. Han beordrade istället att London skulle utsättas för ett blitzkrieg av samma slag som tidigare drabbat Warszawa och Rotterdam. Dessa terrorbombningar inleddes den 7 september och fortsatte under 57 fruktansvärda dygn. Detta splittrade Luftwaffes resurser och lättade trycket mot RAF som tack vare detta kunde skaffa sig ett övertag i kampen om luftherraväldet.

Under Londonblitzen bombades London massivt nästan varje dag och brandmännen hade inte en chans att bekämpa alla bränder effektivt. Bränder som i fredstid skulle få förstasidesrubriker ignorerades för att det på många ställen rasade ännu större bränder. Befolkningen i London gav dock inte upp. I slutet av november 1940 hade 12 696 civila i Londonområdet dödats, ungefär 36 000 bomber hade fällts av tyskarna som nu insåg att taktiken inte fungerade. Det skulle inte gå att knäcka motståndsviljan hos britterna. Anfallet mot Storbritannien pågick dock fram till maj 1941 fast i en mycket mindre skala. När även de avslutats hade 40 000 civila dödats. Tyskarna hade förlorat 2499 flygplan, men inget av målen hade uppnåtts. Den 18 september hade Hitler inställt själva landstigningen.

Genom misslyckandet att erövra Storbritannien och därmed få det slutgiltiga herraväldet över Västeuropa innan man vände sig österut, tvingades Tyskland in i ett krig på flera fronter. Slaget om Storbritannien var Hitlers första motgång och världen väntade på vad som skulle komma härnäst.

 

USA, neutrala eller inte? November 1939 - augusti 1941

USA var fortfarande neutralt i maj 1941 när slaget om Storbritannien var över. Men man började allt mer diskutera kriget i Europa. Det fanns dock saker som påverkade USA:s vilja att gå in i kriget. USA:s deltagande i det första världskriget var inte alls populärt bland större delen av befolkningen och många ville inte göra om det som de såg som ett misstag. Amerikanerna reagerade dock med vrede över den tyska brutaliteten i Belgien och Frankrike som troligen beskrevs lite överdrivet av pressen. Tydliga sympatier för de allierades sak uttrycktes av många medlemmar av administrationen.

I juli 1940 lovade USA genom den så kallade Havannalagen att beskydda Latinamerika. Detta hindrade Tyskland att ta kontroll över franska och nederländska kolonier. Den 8 september utlyste Roosevelt undantagstillstånd, införde allmän värnplikt och inkallade 800 000 man. USA förberedde sig nu för krig. Man moderniserade industrin och utbildade arbetare för tillverkning av krigsmateriel. Efter det att Roosevelt blivit omvald i november 1940 kände han att tiden var inne för ökad hjälp till Storbritannien. Eftersom Storbritanniens reserver på guld och dollar i det närmaste var slut införde han systemet " cash and carry". Nu kunde Britterna låna och leasa krigsmateriel från USA. Kongressen i USA avsatte 7 miljarder dollar till projektet och all tänkbar materiel skeppades över Atlanten. Samtidigt framstod USA alltmer som det största hotet mot den japanska expansionen. 1940 hade export av krigsmateriel till Japan från USA förbjudits. Samma år i september anslöt sig Japan till Tyskland och Italien i en tremaktspakt och i april 1941 skrev Japan under en ickeaggressionspakt med Sovjet. Allt för att få hjälp om USA steg in kriget. Japan fortsatte expandera när man 2 juli 1941 ockuperade Franska Indokina. Nu kom kriget allt närmare på den asiatiska arenan.

 

Slaget om Balkanhalvön Augusti 1940 - juni 1941

Efter första världskriget och Österrike-Ungerns nederlag hade Ungern tvingats avträda Transsylvanien till Rumänien, eftersom majoriteten av befolkningen var av rumänskt ursprung. Emellertid bodde det även 2 miljoner med ungerskt ursprung i Transsylvanien och dessa hade aldrig accepterat nationsbytet. När Frankrike föll 1940 fick denna territoriella konflikt nytt liv. Ungern krävde att få tillbaka Transsylvanien men Rumänien vägrade, ett krig verkade oundvikligt. Då ingrep Hitler eftersom tyskarna var beroende av den rumänska oljan och tog Rumäniens sida. Ungern hade dock starka band med Italien och för att undvika en konflikt mellan Italien och Tyskland kom man överens om att frågan skulle skjutas till axelmakternas skiljedom. Resultatet blev att Transsylvanien delades så att Ungern fick den del som beboddes av ungrare, samtidigt fick även Ungern en del av moldaviska Karpaterna. Detta medförde att det plötsligt bodde 3 miljoner rumäner i Ungern. Resultatet blev alltså inte alltför bra och den rumänska regeringen kritiserades hårt för att ha godkänt resultatet. Premiärminister Antonescu tvingade kung Carol II att abdikera, efter detta begärde han tysk militär assistans. Det samma som att Tyskland nu fick kontroll över Rumänien på samma oblodiga sätt som man tidigare hoppats på i Norge.

Mussolini ogillade detta, inte minst därför att han inte informerats. Han beslutade sig för att betala med samma mynt och beordrade förberedelser för en invasion av Grekland den 26 oktober. Man var säkra på att varken Jugoslavien, Turkiet, Bulgarien eller Albanien skulle ha något emot detta. Datumet framflyttades 2 dagar efter ett planeringsmöte den 14 oktober och nu hann Hitler bli förvarnad om anfallet. På morgonen den 28 kom han till Italien för att försöka förhindra anfallet som kunde få katastrofala följder för axelmakterna. Det skulle utvidga deras front ännu mer, han kom för sent. Mussolini som trodde att Hitler skulle vara nöjd åt hans tilltag hälsade honom med budskapet att hans segerrika trupper gått över den albansk-grekiska gränsen.

Tidigt under fälttåget stod det klart att italienarna svårt missbedömt grekernas inställning till Italien. Grekerna avskydde Italien och Mussolini och de präglades av patriotism och beredskap att slåss för sitt land. Den grekiske överbefälhavaren Paeagos trupper var till antalet något färre än italienarna men den bergiga terrängen, den grekiska beslutsamheten och fördelen att strida på "hemmaplan" gav grekerna övertaget. Det dåliga vädret inverkade också eftersom det italienska flyget knappt kunde användas. Invasionen gick segt och med mycket små framgångar för italienarna. Den 14 november gick grekerna till motanfall längs hela fronten med stor framgång. Den 4 december befann sig grekerna 37 km in på albanskt territorium. Man fick ett varmt välkomnande av det albanska folket vars stöd Italien räknat med.

Italienarna vägrade inse att motgångarnas verkliga orsak var Mussolinis inkompetens. Hitler fick nu än en gång ingripa för att hjälpa Italien. Om slaget om Balkan vanns av de allierade skulle den rumänska oljan hotas. En tysk invasion av Grekland planerades därför till den 15 mars 1941. Italienarna sände då förstärkningar till fronten för att visa att man inte behövde hjälp från Tyskland. Grekerna som inte hade något pansar fick problem när också vädret blev bättre och man fick flyg mot sig. Starkt förstärkta gick italienarna till offensiv den 9 mars men utan framgång. Det väl nedgrävda grekiska artilleriet åsamkade stor skada och den 11 kunde italienarna konstatera att de misslyckats med att bryta igenom, den 15 avbröts anfallet.

Den 1 mars hade Bulgarien anslutit sig till Tyskland, och Storbritannien som länge förhandlat med grekerna satte igång den brittiska interventionen av Grekland. På detta sätt kunde britterna åter ingripa på den europeiska kontinenten när Tyskland agerade på Balkanhalvön. Ungefär 57 000 man kom till Grekland där man förstärktes av 3 grekiska divisioner, styrkan var dock inte så stor som avsett.

När Bulgarien gick med Tyskland fick Jugoslavien problem. 3 länder gjorde anspråk på jugoslaviskt territorium: Italien, Ungern och Bulgarien. Om man inte anslöt sig till axelmakterna skulle nog landet delas upp av Italien och Tyskland. Den 25 mars anslöt sig ledningen i landet till Tyskland men detta framkallade en militärrevolt som störtade ledningen den 27. Då gick Hitler in med vapenmakt istället. Den 6 april inleddes anfallet från Bulgarien, på 12 dagar hade Jugoslavien besegrats. Den 17 april kapitulerade den nya ledningen. Tyskarna hade dock stora problem med Jugoslavien under hela ockupationen. Den som orsakade mest problem var Tito.

Tito var en kroatisk kommunist som länge varit en revolutionär ledare, han hade redan tidigare en ansenlig mängd anhängare bakom sig. Under 6 månader från juli 1941 skapade han en armé på 80 000 man, som kom att kallas partisanarmén. Huvudskälet var att hjälpa Sovjet och kommunismen i sitt krig mot Tyskland.(Tyskland invaderade Sovjet den 22 juni 1941, detta tas snart upp). Som mest höll Tito 20 tyska divisioner sysselsatta i det ockuperade Jugoslavien, en 3 gånger så stor styrka som Par tisanarmén. Partisanerna var den överlägset mest effektiva motståndsrörelsen under andra världskriget. Samma dag som anfallet mot Jugoslavien inleddes gick också Tyskland in i Grekland från Bulgarien. Grekerna gjorde tappert motstånd och visade precis som mot italienarna att man var en mycket mäktigare krigsmakt än någon hade trott. De bjöd tyskarna hårdare motstånd än de flesta som de stött på. Men tack vare styrkan i antal och vapen kunde de tyska trupperna rycka fram mot sina mål, de grekiska förbanden började efter hand kapitulera. Den 11 april kom de första sammanstötningarna mellan tyskarna och de britter som fanns i Grekland. Britterna hade endast 100 föråldrade stridsvagnar mot tyskarnas 600 och hade inte en chans att hålla ställningarna. De nyzeeländska trupperna som slogs på britternas sida kämpade om varje meter men tvingades retirera, då kunde tyskarna tränga långt bakom de grekiska linjerna och den 21 april kapitulerade de grekiska trupperna trots att man från Athen förbjudit detta.

Den 25 april lyckades britterna med en evakueringsaktion från det grekiska fastlandet som var djärvare än Dunkerque och nästan lika värdefull. Man evakuerade 51 000 man, trots att man var anfallna från alla håll av tyska fallskärmstrupper och elitsoldater. Till skillnad från Dunkerque räddade man även mycket material, med en förlust av endast 4 lastfartyg och 2 jagare. Evakueringen räknas som en av de stora prestationerna under andra världskriget. Britterna hade förlorat 12 712 man i döda, sårade och tillfångatagna och hade inte uppnått några militära framgångar. Militärt var det grekiska äventyret en katastrof för Storbritannien som egentligen inte hade råd med några motgångar.

Efter segern i Grekland vände Hitler sina blickar mot Kreta som fortfarande kontrollerades av de allierade. Han ville i första hand hindra RAF från att ha tillgång till en bas som man kunde använda för att angripa de rumänska oljefälten. De allierade som utan tyskarnas vetskap kunde dechiffrera tyska meddelanden visste att en attack var att vänta. De beslutade att hålla ön till varje pris. På Kreta fanns redan 42 000 man varav ca 24 000 hade evakuerats från Grekland. Dessa soldater saknade i stor utsträckning fordon och vapen. Styrkorna på ön leddes av general Freyberg. Det tyska anfallet kom den 20 maj när tyskarna släppte fallskärmssoldater över ön. Bittra strider utkämpades. Slaget förlorades i stort sett för de allierade när Royal Navy misslyckades med att slå ut flottlinjen av småfartyg som förde tyska infanteriförstärkningar till Kreta. Den 25 bröt tyskarna igenom det yttre försvaret och Freyberg insåg den 27 att tiden var inne för evakuering. De allierade förlorade 1800 i döda och 12 000 i tillfångatagna. Royal Navy led tunga förluster i både döda och förlorade fartyg. Tyskarna förlorade 4000 i döda, de flesta var svårersättliga fallskärmssoldater. Det var ingen billig erfarenhet för någondera sidan.

 

Operation Barbarossa

Tysklands invasion av Sovjetunionen

Juni 1941 - januari 1942

 

Hitler hade redan 1924, då han dikterade Mein Kampf för författaren Rudolf Hess gjort klart att han avskydde kommunismen. När sedan Tyskland och Sovjet skrev under en ickeaggresionspakt var det inte många som förstod varför, den tycktes vara en följd av total sinnesförvirring hos Hitler. Sanningen var att Hitler hela tiden hade haft för avsikt att anfalla Sovjet och att pakten endast var ett sätt att vinna tid för en seger över de västliga demokratierna innan han vände österut. Sommaren 1941 hade Hitler nått höjdpunkten, han låg bakom de största erövringarna en stat någonsin gjort. Hela Europa med undantag för de neutrala länderna (Sverige, Schweiz, Spanien och Portugal) antingen ockuperat eller styrt av en marionettregering som t ex i Frankrike. Endast Storbritannien var obesegrat. Hitler trodde att han skulle kunna behålla kontrollen trots att en ny front öppnades. Nu skulle han uppfylla sitt andra delmål, inta Sovjet och utrota kommunismen. Hitler underskattade Storbritannien och den hjälp man fick av USA och eftersom japanerna inte ville tala om sina planer kunde inte Hitler veta att USA inom en snar framtid skulle gå med i kriget.

Winston Churchill hade redan i mars genom underrättelserapporter insett att Tyskland skulle invadera Sovjet. Men när han försökte varna Stalin anklagades han för att sprida illvilliga rykten om Tyskland. Stalins envishet kostade Sovjet en stor del av sitt flygvapen, som krossades på marken under den första anfallsvågen. När Barbarossa inleddes den 22 juni 1941 var Röda armen inte beredda på varken raseriet i attacken eller på tyskarnas barbareri när det gällde behandlingen av civila och krigsfångar. Hitler hade gett order om att fienden skulle betraktas som mindrevärdig. Tyskarna anföll med 3,4 miljoner man och Sovjet försvarade sig med 4,7 miljoner. Både mängden insatta trupper och mängden döda saknar motstycke i tidigare krig. Tyskarna anföll på en front som var 290 mil, från Östersjön till Svarta Havet. Man hade 3090 stridsvagnar och 1945 flygplan. Röda armen kunde inte alls svara upp detta. Den var till största delen ledd av inkompetenta och under de första veckorna orsakade den dåliga ledningen nästan lika stor skada som den tyska armen (Wehrmacht).

Röda armen var underlägsen i allt, utom antal. Den första dagen avancerade tyskarna 80-95 km. De 3000 sovjetiska flygplan som fanns i gränstrakterna minskade snabbt till mindre än 500. Den Sovjetiska avsaknaden av radioförbindelser gjorde det praktiskt taget omöjligt att gå till effektiv motattack. Den 26 juni gick tyskarna mot Minsk, huvudstaden i Vitryssland. I striderna så gott som utplånades 32 sovjetiska divisioner och tyskarna tog 290 000 krigsfångar. Den 11 juli närmade sig tyskarna Ukrainas huvudstad Kiev, det var först då som man mötte verkligt motstånd. Slaget pågick till den 8 augusti då den sovjetiska marsalken Timosjenko led nederlag. Snart föll Smolensk och tyskarna befann sig nu endast 320 km från Moskva. De hade förlorat 98 000 man, det var ungefär samma siffra som man förlorat under hela kriget fram till maj 1941.

Den 12 augusti gick Hitler själv in som militär taktiker och gav den order som gjorde att Barbarossa blev dömt att misslyckas. Han ville att Leningrad i Norr och Krim i söder skulle erövras, istället för att som det från början var planerat gå direkt mot Moskva. Ytterligare en sak påverkade händelseförloppet, det var den sovjetiska vintern. Hitler hade varnats för detta men han hade trott att invasionen skulle vara klar till hösten. De tyska motgångarna kom dock inte omedelbart.Den 18 september föll Kiev efter det att de sovjetiska trupperna inringats, mer än 0,5 miljoner man togs till fånga. I slutet av september hade Sovjet förlorat 2,5 miljoner man i döda, skadade och tillfångatagna.

Den 8 september hade belägringen av Leningrad påbörjats. Västerut höll finska trupper under marsalk Mannerheim på att återta de områden som gått förlorade i vinterkriget, finnarna vägrade dock att hjälpa tyskarna i anfallet mot Leningrad. Leningrads "räddning" blev general Zhukov som den 11 september kom till staden. Det var inte sista gången som Zhukov lyckades svetsa samman trupperna, återuppväcka moral och bygga upp ett starkare försvar. Staden utsattes för hårda anfall men vägrade kapitulera. När vintern kom, kom också svälten till Leningrad. Befolkningen tvingades äta allt som gick att äta: sällskapsdjur, tapeter, hårolja. När anfallen tillsist upphörde 1944 hade mer än 1 miljon dött i Leningrad, i vad som måste betraktas som historiens mest fruktansvärda belägring. Staden kapitulerade aldrig.

I början av oktober 1941 började Röda armén rycka upp sig, nya vapen och en senkommen omorganisering av ledningen gjorde att man blev bättre förberedd att möta tyskarna som nu startat en offensiv mot Moskva. Den 20 befann sig tyskarna endast 60 km från den sovjetiska huvudstaden. Än en gång blev räddningen general Zhukov. Han insåg hur sårbar den tyska armen var för vintern och höll bara sina ställningar tills den kommit. Den 6 december började han motoffensiven. Från den stunden hade tyskarna inte något övertag på östfronten.

Till tyskarnas förvåning kunde Zhukov sätta in 160 divisioner i sin offensiv, tyskarna hade 68. I början av 1942 sände Hitler 22 divisioner för att förstärka tysklands frontlinje. Sovjet gick till ny offensiv den 9 januari, den skulle leda till det smärtsamma tyska nederlaget vid Stalingrad och till det Sovjetiska underkuvandet av Östeuropa.

Den sovjetiska björnen hade tillsist vaknat.

 

Slaget om Atlanten

Nu lite kort om händelserna i Atlanten.

I mars 1941 hade Churchill bidat en kommitté med uppgift att få fram behövliga resurser för att hindra tyskarna från att strypa båtförbindelserna mellan USA och Storbritannien. Man insåg att tyska anfall mot brittiska hamnar var ett stort hot och började därför förstärka luftvärnet vid de viktigaste platserna. Den 13 mars började anfallen, många dockor förstördes och tusentals människor miste livet. Plötsligt när ett mönster i attackerna började skönjas upphörde de och Churchill menade att detta kunde ha varit avgörande för utgången av kriget.

Tyskarna hade byggt nya u-båtsbunkrar i Frankrike och u-båtarna åsamkade i början stor skada. I april och maj 1941 förlorade de allierade 1,1 miljon ton, men då är även förlusterna i slaget om Balkan inräknade. Andra hälften av 1941 blev inte lika förödande för de allierade. Amerikanska fartyg kom mer och mer in i händelserna och Royal Navy behövde inte längre försvara hela Atlanten själva. 23 tyska u-båtar blev mer eller mindre instängda i Medelhavet och det var inte precis glädjande för Kriegsmarines chef, amiral Dönitz. 27 tyska u-båtar sänktes i atlanten 1941, totalt 35. Trots detta hade Dönitz fler u-båtar i slutet av året än han haft i början. 198 u-båtar hade byggts av axelmakterna under 1941.

Det handlade dock inte bara om u-båtar för tyskarna i Atlanten.

Jakten på Bismarck är en viktig händelse i slaget om Atlanten. Bismarck och den tunga kryssaren Prinz Eugen bröt ut från Kiel den 20 maj 1941, på en plundringsräd i Atlanten. Bismarck var ett av de främsta örlogsfartygen överhuvudtaget. Hon vägde 41 700 ton, hade 8 stycken 35 cm kanoner samt en ny radar. Hon var en fruktansvärd motståndare. Viceamiral Holland fick order om att inleda jakten, han hade slagskeppen Hood och Prince of Wales samt 6 kryssare till sitt förfogande. Hans anfall den 23 maj resulterade i att Hood sprängdes i bitar och 1400 man omkom. Prince of Wales skadades så svårt att hon togs ur striden. Nu inleddes en märklig jakt över Atlanten. Den 26 maj inleddes attacken mot Bismarck och i den andra flygattackvågen sattes Bismarcks styrsystem ur funktion, Amiral Lütjens som var kapten ombord signalerade nu att han skulle slåss till sista granaten. Klockan 10:36 den 27 maj träffades Bismarck tillsist så svårt att hon sjönk, detta efter en mycket hård strid.

Den brittiske kaptenen Sir Jon Tovey skrev i sin rapport: Bismarck kämpade utomordentligt tappert mot vida överlägsna styrkor, hon gick till botten med flaggan i topp.

 

Sovjet slår tillbaka Maj 1942 - februari 1943

För Tyskland var invasionen av Sovjet av avgörande betydelse under 1941 och 1942. Invasionen var stor och en överväldigande mängd tyska stridskrafter hade satts in. Tredje rikets situation krävde en framgångsrik fortsättning i Sovjet.

Vintern mellan 1941 och 1942 hade tillfogat den tyska armén som var dåligt förberedd när det gällde vinterutrustning avsevärt lidande. Samtidigt hade Zhukovs trupper gått till våldsamt motanfall i december men tyskarna hade ändå lyckats hålla sin frontlinje trots mycket låg stridsmoral. Världens främsta krigsmaskin fungerade ännu.

I april utfärdade Hitler order nr. 41 där han beskrev de mål som satts upp för Wehrmacht i Sovjet och hur de skulle uppnås. Han ville att alla trupper utom de som fortfarande deltog i belägringen av Leningrad skulle koncentreras i en framstöt i söder mot floden Don och mot oljefälten och bergen i Kaukasus. Hitler hade fått felaktiga uppgifter om att den sovjetiska armén var så illa åtgången att den var nära ett nederlag. Därför trodde han att det var nära till den slutliga segern. 215 divisioner mobiliserades till sommaroffensiven. Angreppet i söder fick kodnamnet "Operation Blau". Operationen skulle inledas med attacker som skulle återerövra ställningarna kring Isjum och driva bort det återstående försvaret på Krim.

Anfallet mot Krim inleddes den 8 maj 1942 och den 20 maj retirerade återstoden av de sovjetiska styrkorna på norra delen av Krim. 170 000 man tillfångatogs av tyskarna. I frontlinjens utbuktning vid Isjum gick det inte lika lätt för tyskarna. Befälhavaren i söder, fältmarsalk Von Bock planerade ett anfall den 18 maj men de sovjetiska trupperna anföll först. Trupperna under marsalk Timosjenko kom från 2 håll, den norra styrkan hejdades lätt men den södra avancerade obevekligt fram till den 16 maj. Tyskarna gick till kraftfullt motanfall den 17 maj och Timosjenko fick inte retirera för Stalin. Det slutade med att de sovjetiska trupperna inringades och den 28 maj hade den tyska 6. Armén krossat motståndarna och tagit 214 000 krigsfångar. General Paulus och hans 6. Armé utnyttjade snabbt sitt övertag och gjorde en framstöt mot öster till Volga där de mötte svagt motstånd.

På södra Krim inledde general Von Manstein den 7 juni en attack mot Sevastopol i tron att det skulle bli en enkel uppgift. Men general Petrov och hans trupper höll ut till den 9 juli då de fått slut på ammunition och vatten. I de blodiga striderna förlorade tyskarna 24 000 man i döda och 95 000 sovjetiska soldater togs tillfånga. Den 15 augusti hade general Paulus nått fram till Stalingrad och inledde ett anfall i 2 anfallsvågor. Krigföringen i Stalingrad fick strukturen av gatustrider från kvarter till kvarter. De sovjetiska styrkorna visade prov på stor uthållighet och skicklighet. Tyskarna fick problem eftersom de inte kunde använda sitt flygunderstöd på samma sätt som förut och inte heller sin framgångsrika pansartaktik. Tyskarnas situation förvärrades ytterligare pga. felaktiga underrättelserapporter om stadens storlek, försvararnas antal etc.

Under tiden hade offensiven på den sydliga fronten börjat avstanna efter erövringen av Rostov och Hitler tog tillsist själv kommandot mot alla regler.

Striderna om Stalingrad fortsatte, Zhukov hade den 27 augusti sänts för att försöka nå trupperna som försvarade den södra delen av staden men lyckades inte. Paulus armé led svåra förluster men tilläts inte retirera. Den 12 september och i början av oktober förstärktes tyskarna i staden men sovjeterna förstärktes hela tiden nattetid från Volgas andra strand. Lidandet var på båda sidor skrämmande stort, civilbefolkningen hade antingen övergett staden eller blivit hemlösa flyktingar på Volgas andra strand. De sovjetiska trupperna besköts från alla håll men höll ändå ut.

Båda sidor planerade massiva attacker till den 7 oktober, tyskarna anföll först. 2 divisioner anföll på Paulus order. Anfallet resulterade i en formlig slakt på de tyska soldaterna, nästan 4 bataljoner dödades. Denna och många andra självmordsattacker berodde troligen på att tyskarna fortfarande underskattade styrkan hos sina motståndare, dessa var överlägsna i gatustrider. Den 14 oktober inledde tyskarna en rad framstötar men de lyckades aldrig slutföra sin attack. I november var båda sidors trupper i ett bedrövligt tillstånd och nu var vintern än en gång på väg. De sovjetiska styrkorna planerade att dra fördel av vintern och avvaktade att den skulle komma på riktigt. Samtidigt långt borta från Stalingrad hade tyskarna gjort halt endast 80 km från oljefälten i Grosnyj men de kunde inte nå fram till dem. Den tyska framryckningen hade nått sitt slut.

Den 14 oktober hade Hitler blåst av alla offensiver på ostfronten, utom dem vid Stalingrad och i Kaukasus. De tyska styrkorna skulle endast försvara sig under vintern, Röda armén skulle krossas under 1943. Samtidigt hade Stalin och Zhukov utarbetat 2 olika planer för en storoffensiv. Den första "Saturnus" innebar att en nordlig offensiv skulle återta områden fram till en linje från Rostov till Milerovo. Den andra "Uranus" innebar att man skulle bryta igenom på 2 ställen samtidigt, norr och söder om den 6. armén ca 95 km väster om Stalingrad och därmed inringa de tyska styrkorna. Man valde "Uranus" och den 19 november, 10 dagar efter inledningen av operation Torch inleddes den noga planerade offensiven. 1 000 500 man deltog och tyskarna visste ingenting pga. att dåligt väder hindrade den tyska rutinspaningen.

Attacken i norr kom först och tyskarna slogs snabbt tillbaka. På kvällen gav Hitler Paulus order om att täppa till luckan i norr. Då visste han inte att ännu större händelser skulle följa nästa morgon på den södra fronten. Den 2-3 december möttes de sovjetiska trupperna i byn Sovjetski och slutförde därmed inringningen av axelmakternas trupper vid Stalingrad. Paulus fick order från Hitler att inta igelkottsställning och invänta undsättning. Han svarade att hans situation var desperat eftersom hans förråd av ammunition och bränsle var på upphällningen. Han hävdade att hans enda chans var att bryta sig ut med ett "knockoutslag", en undsättningsoffensiv var otänkbar före den 10 december och då skulle situationen för den 6. armén vara extremt hopplös. Hitler svarade att Stalingrad skulle hållas till varje pris, Göring hade skrytsamt lovat att Luftwaffe kunde släppa ner 500 ton förnödenheter till den 6 armén varje dag. Vintern och det förbättrade sovjetiska flygvapnet gjorde dock att man endast lyckades med ca 100 ton om dagen. De tyska trupperna under general Paulus i Stalingrad uppgick till 278 000 man med utrustning.

Uppdraget att undsätta dem hade anförtrotts fältmarsalk Erich von Manstein. Den 12 och 13 december gick tyskarna över floden Aksaj och den 16 befann de sig endast 50 km från Stalingrad. De lyckades dock aldrig nå fram till staden. Efter nyår blev situationen allt mer desperat för den 6. armén. Man började förstå att Hitler och Göring inte varit verklighetstrogna i sina försäkringar om att försvararna skulle få förnödenheter luftvägen. Trupperna svalt och de hade praktiskt taget varken bränsle eller ammunition. De hade fallit offer för Hitlers förhoppning om en ouppnåelig seger, dikterad av hans storhetsvansinne. Den 8 januari svarade inte Paulus på ett krav om kapitulation. 2 dagar senare anfölls den halvt utsvultna tyska armén med 7000 artilleripjäser, de sovjetiska styrkorna kom allt närmare. Den 26 ignorerade Hitler en begäran från Paulus att få kapitulera, men efter nya hårda anfall kapitulerade Paulus slutligen den 31 januari 1943. Vissa trupper höll dock ut till den 2 februari då de blev de sista i den förrådda 6. armen som gav upp.

 

Angreppet mot Italien juni 1943 - september 1943

Axelmakternas nederlag i Tunisien öppnade vägen för fortsättningen av den i Casablanca överenskomna strategin. Det primära målet var att genom en erövring av Sicilien säkra Medelhavet. Om detta lyckades skulle man öka trycket på Tyskland genom en invasion av Italien som skulle leda till att Italien eliminerades som stridande part. Därmed skulle den första allierade närvaron på det europeiska fastlandet sedan 1940 etableras.

Italien hade lidit enorma förluster i Hitler krig. Av de 95 divisioner som man startat kriget med hade en tredjedel utplånats i döda eller tillfångatagna, en tredjedel hade satts in på olika krigsskådeplatser och endast nominellt 30 divisioner som i verkligheten var mycket färre fanns i Italien. Den segerrika, stridsvana och allt bättre utrustade allierade armén stod beredd på andra sidan Medelhavet och Mussolini insåg att de italienska styrkorna inte alls skulle räcka till. Saken blev inte bättre av att både flottan och flygvapnet var i det närmaste hjälplösa mot de allierade. Tyskland hade trots motgångarna i Sovjet och Afrika fortfarande stora markstyrkor i Italien eftersom de tyckte att det var bättre att försvara Tyskland i Italien än i hemlandet. På Sicilien fanns 2 tyska divisioner som var underbemannade och dåligt utrustade, de anslöt sig till den italienska 6. armén under general Guzzoni som hade 230 000 man till sitt förfogande. Med dessa trupper var det omöjligt att försvara en så stor ö som Sicilien. Det rådde dock meningsskiljaktigheter i axelmakternas överkommando om var de allierade skulle anfalla. Många trodde på Grekland eftersom brittisk underrättelsetjänst länge spridit det ryktet. Hitler var övertygad om att den första landstigningen skulle ske på Sardinien. Under tiden planerade Eisenhower och Alexander Operation Husky, landstigningen på Sicilien. Den amerikanska 7. armén under general Patton skulle tränga in mot norr, väster om öns sydligaste spets medan den brittiska 8. armén under general Montgomery skulle besätta kuststräckan öster om öns sydligaste spets.

Anfallet började med en omfattande bomboffensiv mot flygfält, fartyg och militära anläggningar, både på Sicilien och fastlandet. När landstigningen kom var axelmakternas luftförsvar nästan helt utslaget. Den första landvinningen kom den 12 juni då ön Pantellaria halvvägs mellan Tunisien och Sicilien kapitulerade. Samma dag tog en ensam vilsekommen pilot från RAF en hel italiensk garnison tillfånga efter det att han nödlandat på den lilla ön Lampedusa. De italienska försvararna som hört så mycket om de fruktade allierade kapitulerade så fort de såg flygplanet. Invasionen av Sicilien dröjde dock till den 10 juli. Invasionen gick utomordentligt bra, trots vissa svårigheter med nyanlända tyska styrkor under general Hube kunde Palermo erövras den 22 juni av Patton. Och efter det att Hubes styrkor evakuerats föll den sista staden, Messina den 17 augusti. Patton kom till staden endast några timmar före en rasande Montgomery som sett det som sin uppgift att erövra staden. De allierade hade tagit 132 000 fångar och 8600 tyska och italienska soldater har kända gravar på Sicilien. De allierade förlorade 8400 i döda på Sicilien.

Samtidigt som Sicilien föll hamnade axelmakterna i en politisk kris i Italien. Mussolini utsattes för påtryckningar att kapitulera från många ledande personer inom fascistpartiet men han vägrade acceptera ett nederlag, han litade fortfarande på att Hitler skulle hjälpa honom. Den 25 juli avsattes dock Mussolini efter en kupp och efter utdragna förhandlingar undertecknades ett vapenstillestånd som trädde i kraft den 8 september. Tyskland svarade med att erövra Rom, ta flera italienska divisioner tillfånga och bomba italienska fartyg. På Balkanhalvön anfölls och avväpnades 29 italienska divisioner av den tyska armén. Mussolini som sänts till ett avlägset hotell högt uppe bland bergen fritogs av en tysk kommandoenhet och togs till Tyskland.

Efter de stora framgångarna på Sicilien inleddes kanske lite för snabbt en invasion av det italienska fastlandet vid Salerno. Efter viss landstigning den 3 september och knappt några strider började "Operation Avalanche" på allvar den 9 september. I början gick allt bra men den tyske befälhavaren Kesselring kunde den 12 september, överraskande för de allierade ställa upp fyra och en halv division i den tyska 10. armén under Von Vietinghoffs mot de allierades 3 divisioner. Kesselring var mycket nära att lyckas med sin framstöt men efter ett desperat motstånd från de allierade stoppades tyskarna. Den 16 september drogs den 10. armén tillbaka och slaget om Salerno var vunnet för de allierade. De viktiga hamnstäderna Brindisi och Taranto ockuperades inom kort. Ett starkt skäl till att slaget om Salerno förlorades av tyskarna var att Rommel och Kesselring inte kom överens om strategin för Italiens försvar. Detta gjorde att tyskarna inte kunde gå till samlat motangrepp. Den 21 november kallades Rommel hem och Kesselring blev ensam befälhavare i Italien. De allierade hade då påbörjat den strapatsrika och ytterst blöta framryckningen mot Rom.

 

Tyskland förlorar slaget om Atlanten

Både de allierade och axelmakterna hade insett att en seger i Atlanten skulle bli avgörande för utgången av kriget. Om Tyskland lyckades hejda konvojer från USA till Storbritannien och från USA och Storbritannien till Sovjet skulle det allierade nederlaget vara nära. Efter det att Luftwaffe misslyckats med att besegra Storbritannien var Hitler och Kriegsmarines befälhavare övertygade om att den enda möjligheten att besegra Storbritannien var en seger i u-båtskriget. Tyskland hade i början av 1943, 212 operativa u-båtar.

Det som vände slaget om Atlanten till de allierades fördel under 1943 var:

Den 31 december 1943 hade den tyska u-båtsflottan, trots den intensiva tillverkningstakten på i snitt 23 u-båtar i månaden minskat till 168 stridsdugliga enheter. U-båtarna kunde knappt röra sig i Atlanten längre och Tyskland hade förlorat slaget om Atlanten.

 

Konferensen i Teheran november

Den 28 november 1943 startade det första planeringsmötet med alla de tre allierade ledarna närvarande i Teheran. Där kom man överens om den allierade strategin för återstoden av kriget i Europa:

A. Framryckningen i Italien bör fortsätta till en linje från Pisa till Rimini. (vilket medförde att 68 landsättningsfartyg som skulle sändas från Medelhavet till Storbritannien för Operation Overlord hölls kvar i Medelhavet till den 15 januari 1944)

B. En operation ska företas mot södra Frankrike i så stor omfattning som tillgången av landstigningsfartyg tillåter. Operationen ska inledas samma dag som Operation Overlord.

C. Operation Overlord ( invasionen av västra Frankrike) och anfallet mot södra Frankrike ska sättas igång i maj.

 Dwight D. Eisenhower fick det mest prestigefyllda befälet under andra världskriget när Churchill och Roosevelt senare kom överens om att han skulle få ansvaret att genomföra det allierade anfallet mot Europa.

 

 Sovjetisk framryckning juli 1943 - december 1943

Sovjetunionen genomförde en massiv uppbyggnad av sin krigsmakt från mitten av 1941, när tysklands invasion startade, fram till slutet av 1943. Infanteriets styrka hade ökat från 175 till 513 divisioner, antalet mekaniserade och pansarbrigader hade stigit från 78 till 290 och det något otidsenliga men i gyttjan mycket effektiva kavalleriet hade förstärkts från 30 till 41 divisioner. Allt detta trots de enorma sovjetiska förlusterna i början av den tyska invasionen. Tyskarna förvånades över den till synes oändliga tillförseln av förstärkningar som tycktes komma från ingenstans. Till detta kom mängden nya och överlägsna sovjetiska vapen. Stalin hävdade att segern i öster uteslutande var en sovjetisk prestation (många i forna Sovjetunionen tror detta fortfarande) men sanningen var att Sovjet inte kunnat vända kriget utan det omfattande stödet från de västallierade. Storbritannien försåg Sovjet med 4000 stridsvagnar, 4000 luftvärnskanoner och 6000 flygplan. USA levererade 4000 stridsvagnar och 6000 flygplan, och Kanada bidrog med 1000 stridsvagnar. Allt enligt lend and lease bestämmelserna.

 Söder om de retirerande 9. och 4. arméerna ställdes Von Mansteins 42 tyska divisioner mot 120 sovjetiska. Den 3 augusti bröts den tyska fronten och de sovjetiska styrkorna kunde snabbt befria Belgorod och Bogodukov. De svepte sedan fram genom Ukraina och den 22 augusti återerövrades Kharkov. Den 7 september hade Von Mansteins armé reducerats så att han inte hade något annat alternativ än reträtt. Efter det att Hitler besökt Von Manstein och fått situationen klar för sig gick han med på en reträtt. Mansteins trupper (1. och 4. pansararméerna och den 8. armén) drog sig i mitten av september tillbaka över floden Dnjepr mellan Saporosje och Kiev. Sovjetiska trupper följde snabbt efter och denna gång hade de kommit väster om Dnjepr för att stanna. Den 6 november föll Kiev och det blev något av en symbol för ett troligt nederlag för Tyskland i Sovjet.

 

Rom faller Januari

Den allierade framryckningen från Italiens "tå" efter landstigningen vid Salerno hade gått långsamt, inte minst beroende på ett ovanligt kallt och regnigt väder. Sent på hösten 1943 hade man i praktiken hamnat i ett dödläge. Fältmarskalk Kesselring hade stabiliserat den militära situationen efter Italiens kapitulation. Nu försvarade han ställningar längs Gustavlinjen, söder och väster om Rom, med kraftigt underbemannade divisioner. Han led brist på artilleriammunition men stridsmoralen var förvånansvärt hög. De allierades ställningar bestod mestadels av lera. Moderna vapen var oanvändbara och orörliga, valet stod mellan dalgångarnas gyttja och bergens klippiga höjder. Tillsist kom de allierade överens om en anfallsplan, den av Churchill förespråkade Operation Shingle. Enligt planen skulle en stor offensiv i söder med generallöjtnant Clarks amerikanska 5. armé och den brittiska 8. armén dra till sig de tyska trupperna från trakten av Rom och från Albanobergen mellan Rom och kusten. Detta skulle möjliggöra en överraskande landstigning av den amerikanska 6. armékåren under generalmajor Lucas i området mellan Anzio och Nettuno. Landstigningen skulle följas av en snabb framstöt i Albanobergen med syfte att skära av tyskarnas försörjningslinjer och hota den tyska 14. armékåren i ryggen.

Den 16 januari 1944 anföll den amerikanska 5 armén ännu en gång de tyska ställningarna vid Monte Cassino. Höjden som kröntes av ett kloster grundat på 500-talet hade redan blivit en symbol för dödläget i Italien och under de följande 4 månaderna skulle den på nytt framkalla rädsla för tyskarnas påstådda oövervinnelighet. Monte Cassino försvarades, en vecka före landstigningen vid Anzio, av general Vietinghoffs 14. pansarkår. Anfallet skulle genomföras av amerikanska 2. Armékåren under generalmajor Keyes. På den högra flanken stöddes de av general Juins franska expeditionskår och på den vänstra av den brittiska 10. armékåren under generallöjtnant McCreery. Operationen blev militärt ett totalt misslyckande men det huvudsakliga målet uppnåddes. Kesselring förflyttade 2 divisioner från Rom. På morgonen den 22 januari började general Lucas amerikanska 6. armékår landstiga vid Anzio och Nettuno, vid midnatt hade 36 000 man landstigit. Rom låg 600 km bort och det fanns praktiskt taget inga hinder i vägen.

Alexander hade gett klara order om att ett brohuvud skulle upprättas och fiendens kommunikationer skäras av. Men istället fick Lucas av Clark order om att upprätta och säkra brohuvudet innan genombrytningsförsöket fick sättas igång. När det väl kom igång hade trupperna order om att "rycka fram" mot Albanobergen, inte att skära av Kesselrings huvudstyrka vilket var den ursprungliga planen. Tyskarna gick till motanfall den 16 februari men fick problem och kunde inte göra några större framsteg, ett nytt dödläge hade uppstått. De allierade hade förlorat initiativet och hade inte lyckats inta Rom, nu var de tvungna att åter koncentrera sig på vägen som gick genom Cassino. Det misslyckade försöket att från Anzio säkra en omedelbar framryckning mot Rom resulterade i några av de hårdaste striderna under kriget när slaget om Monte Cassino fortsatte.

Franska expeditionskåren under general Juin hade dragit på sig 2/3 av försvararna när de försökte gå runt Cassino. Trots att de inte lyckats fullt ut höll de nu sina ställningar i bergen. På andra sidan hade amerikanerna kört fast, Alexander sände general Freybergs nyzeeländska armékår för att förstärka Clark. Freyberg krävde att det historiska klostret på Monte Cassino skulle förstöras eftersom han trodde att det användes av tyskarna som högkvarter. Clark motsatte sig detta, dels därför att han inte trodde det var nödväntigt, dels därför att han betraktade det som vandalism. Freyberg fick dock som han ville och 453 ton bomber lade de historiska byggnaderna i ruiner. I verkligheten fanns före attacken endast 2 tyskar i klostret. De var militärpoliser med uppgift att skydda klostret från intrång av tyska soldater. Men när skadan redan var skedd ockuperade tyskarna ruinerna med full styrka och drev därifrån tillbaka 2 försök att inta toppen. Den 15 mars bombades staden Cassino med 1250 ton bomber för att driva ut tyskarna. När man anföll med marktrupper kunde dock inte stridsvagnarna användas pga. alla ruiner och infanteriet lämnades ensamt. Striderna mot tyska elitsoldater blev mycket hårda. Den 23 mars avbröts anfallet efter det att de allierade inte gjort några framsteg, varken på höjden eller i staden. Förlusterna var skrämmande: 22 000 amerikaner, 22 000 britter, 8000 fransmän och 400 italienare dödades eller sårades. Inga fördelar hade vunnits.

Alexander omgrupperade nu sina styrkor och den 11 maj startade slaget om Gustavställningen. Efter en natt av bombningar och överraskningsanfall längs en 400 km lång front gjorde dock varken britter eller amerikaner några framsteg, t.o.m. general Anders djärva polska 2. armékår slogs tillbaka på Monte Cassinos sluttningar. Men efter att ha kämpat sig igenom allt vad den tyska armén hade till sitt förfogande, erövrade den 13 maj general Juin Monte Majo och den 15 Monte Petrella. Den 17 maj nådde polackerna äntligen upp till ruinerna på Monte Cassino och fann dem övergivna. Den 23 närmade sig den amerikanska 2. armékåren Terracina. För att hejda dem tog Kesselring förstärkningar från general Mackensens styrkor som höll tillbaka den amerikanska 6. armékåren. Följden blev att amerikanerna bröt sig ut och erövrade Cisterna. Den 4 juni gick den amerikanska 88. divisionen som första allierad styrka in i Rom, detta efter att Kesselring förklarat Rom för öppen stad för att undvika bombanfall och ödeläggelse av antika byggnader och historiska skatter. Detta innebar dock inte slutet på kriget i Italien, det fortsatte i ytterligare nästan 1 år. Nu vände sig dock världens uppmärksamhet mot Operation Overlord som inleddes 2 dagar innan inmarschen i Rom

 

Bomboffensiverna mot Tyskland

De allierade hade sedan 1940 bombat Tyskland i varierande skala. Bombningarna riktades mot vapenindustrin, järnindustrin, städer, oljefält etc. När 1944, året för Operation Overlord närmade ökade de allierade bombräderna. Man ville främst få Luftwaffe att dra bort sina reserver från den franska kusten till Tyskland för att försvara städerna.

Mellan den 1 januari och den 5 juni , dagen D för Operation Overlord, gjorde de allierade 102 stora räder mot tyska städer. Berlin ödelades nästan helt av 17 våldsamma attacker, Braunschweig nästan lika mycket under 13 räder. Frankfurt anfölls 8 gånger och Hannover 5. Leipzig, Magdeburg, Duisburg, Essen och andra städer i Ruhrområdet och norra Tyskland utsattes också för attacker. De allierade hade genom många bombanfall mot oljefält, raffinaderier etc., försatt Luftwaffe i akut bränslekris. Det hade gått så långt att när general Eisenhower underrättade sina trupper inför Operation Overlord kunde han med viss rätt säga till dem att om de såg ett krigsflygplan, kunde de betrakta det som allierat.

 

Operation Overlord

I slutet av 1943 och i början av 1944, när de allierades bomber förstörde allt mer av de tyska produktionsresurserna, och när de allierade avancerade långsamt men obevekligt i Italien, var det uppenbart att en allierad landstigning på den franska kanalkusten inte skulle dröja länge. Hitler hade under flera år framhållit stränderna i Normandie som platsen för landstigningen. Först på sommaren 1944 ändrade han sig och slöt sig till sina underordnades uppfattning att anfallet skulle sättas in över Pas de Calais, den smalaste delen av Engelska kanalen. Detta berodde till stor del på flera allierade krigslister, som alla pekade på att anfallet skulle komma över Pas de Calais. Även om tyskarna inte blev helt lurade blev de tillräckligt ovissa för att hålla kvar en betydande del av sina stridskrafter i området kring Calais, långt borta från stränderna i Normandie där anfallet sattes in i verkligheten. För att kunna motstå den väntade invasionen, var den än skulle komma, hade Tyskland under åren av ockupation i Frankrike och Nederländerna successivt byggt ett befästningssystem längs kusten. Det gick under namnet Atlantvallen och sträckte sig från Nederländerna till Biscayabukten. Det bestod under huvuddelen av sträckan endast av väl skyddade kanonställningar med ganska anspråkslös beväpning, men i närheten av Calais var dock kanonerna av större kaliber och försvarsställningarna betydligt mer omfattande.

Under våren 1944 var det meningen att vapnen längs Atlantvallen skulle förstärkas kraftigt, men fältmarskalk Gerd von Rundstedt, högste befälhavare i väster, tvivlade på befästningsverkens möjlighet att stå emot en allierade invasion. Hans strategi gick ut på att armégrupp A. och B., som stod bakom befästningarna, skulle tillintetgöra ett eventuellt allierat brohuvud. Fältmarskalk Erwin Rommel, nu befälhavare för armégrupp B., som i slutet av 1943 fått i uppdrag av Hitler att inspektera och förbättra Atlantvallen var dock av en delvis annorlunda mening. Han var enig med von Rundstedt om att en invasion inte kunde slås tillbaka enbart med hjälp av befästningarna. Men han ville ha en rörlig pansarstyrka bakom dem som enligt Rommel skulle kunna slå tillbaka invasionstrupperna under de första 24 timmarna. Hans åsikt grundades på framgångsrika erfarenheter i pansarkrigföring, den enda möjligheten till seger över en allierad landsättningsstyrka var en mobil pansarstyrka som snabbt och effektivt kunde slå till mot de allierade trupperna, innan de hade hunnit befästa och utvidga sitt brohuvud. Trots att Rommel fick pansarförstärkningar från Hitler fick han aldrig sin vilja igenom, von Rundstedt var högsta befäl och han höll fast vid den för&a ring;ldrade idén att hålla pansardivisionerna i ett bakre led för att sättas in och stå emot en allierad utbrytning från brohuvudet. Von Rundstedts beslut visade sig bli en betydande faktor för den allierade framgången Dagen D.

De allierades tekniska problem som landsättningen och underhållet av en jättelik armé gav upphov till var utan motstycke. Till detta kom svårigheterna som skulle uppstå när trupperna skulle bryta sig ut från brohuvudet och befria Frankrike, Nederländerna och Belgien före framryckningen mot Tyskland. Detta inspirerade vetenskapsmännens uppfinningsrikedom i en omfattning som aldrig tidigare förekommit under en så kort period. Uppfinningsrikedomen var ett lika effektivt vapen som stridsvagnarna och kanonerna:

  • Eftersom Normandies kust har få hamnar där invasionsfartygen kunde lägga till bogserades färdigbyggda betonghamnar , Mulberry, över kanalen med invasionsflottan och sänktes på plats. De användes sedan med stor framgång.
  • Bränslebehovet hos de allierade arméerna var för stort för att kunna tillgodoses endast med sjötransporter. Svaret blev PLUTO (Pipeline Under The Ocean) som lades över Engelska kanalen. Den var revolutionerande för sin tid och löste problemet.
  • Crab, en utvecklad version av en stridsvagn försedd med en anordning för minröjning visade sig ovärderlig under invasionen och röjde upp de omfattande minfält som var utlagda längs kusten.

Under månaderna före Dagen D skedde en kolossal uppladdning av allierade trupper och utrustning i södra England. Närmare 3 miljoner man stod under vapen när dagen närmade sig. Man hade sedan länge varit överens om den av Montgomery föreslagna strategin för landsättningen. De amerikanska, kanadensiska och brittiska trupperna skulle hållas åtskilda och landstiga på en bred front på olika stränder. Montgomery var med rätta övertygad om att alltför många soldater på en alltför liten front kunde leda till katastrof. När de allierade trupperna väl hade etablerat sitt brohuvud skulle en skenmanöver med de brittiska och kanadensiska trupperna genomföras österut mot Caen, för att dra in de tyska försvararna i strid öster om brohuvudet. Under tiden skulle general Omar Bradley och hans amerikanska 1. armé göra den verkliga utbrytningen i sydlig riktning från väster, följd av en båge mot öster och en framstöt längs Seine mot Paris.

Invasionsplanen krävde en transportflotta på 4126 fartyg bemannade med 200 000 sjömän. Dagen D skulle 57 500 amerikanska och 75 000 brittiska och kanadensiska soldater landstiga med 900 pansarfordon och 600 kanoner. Inte mindre än 13 743 flygplan deltog, däribland de som släppte ned 27 000 fallskärmssoldater under natten mellan den 5 och 6 juni. Den första attacken skulle sättas in av dessa 3 fallskärmsdivisioner som skulle släppas ner ett stycke innanför kusten, väster om landstigningen. Landstigningen skulle äga rum på 5 strandpartier som gavs särskilda kodbeteckningar: Den amerikanska 1. armén skulle landstiga på stränderna Utah och Omaha, den brittiska 2. armén på Gold och Sword samt kanadensarna, som ingick i den brittiska 2. Armén, på Juno När den 5 juni, den planerade dagen för invasionen, närmade sig försämrades vädret timme för timme. Eisenhower blev dock tvungen att ge order om att operationen skulle sättas igång trots det fortsatt dåliga vädret. En ytterligare fördröjning skulle innebära en nästan större risk än en invasion under ogynnsamma väderförhållanden.

Dagen D, den längsta dagen

När invasionsflottan höll på att dras samman i Engelska kanalen på natten mellan den 5 och 6 juni, landsattes amerikanska 82. och 101. Fallskärmsdivisionerna norr om Vire. Deras uppgift var att säkra den högra stranden av floden Mederet och ge skydd åt den 7. Armékåren på Utah. Pga. det dåliga vädret spreds soldaterna ut över ett stort område. Bara ett regemente ur 82. Divisionen var framgångsrikt och nådde fram till Sainte Mère Eglise. I gryningen kom invasionsflottan ut ur diset över havet. De tyska befälhavarna var totalt övertygade om att anfallet skulle komma mot Calais och att vädret var för dåligt för att de allierade skulle kunna ta sig över kanalen, beredskapen var därför låg.

Klockan 6:30 började de amerikanska 4., 9., 79. och 90. Infanteridivisionerna strömma ut från landstigningsfartygen på Utah, understödda av ett fruktansvärt, mördande, träffsäkert och effektivt bombardemang från fartyg i kanalen. Resultatet blev att Utah-trupperna fick en snabb och lyckad landsättning med mycket små förluster. På Omaha inträffade motsatsen, det mesta som kunde gå snett gjorde det och stranden blev med rätta känd som "blodiga Omaha". Efter stora förluster var läget desperat. Marinen kom till undsättning, amiral Kirk riktade sina jagares kanoner mot de tyska ställningarna och besköt dem skoningslöst. Under eftermiddagen kunde därför amerikanerna lämna stranden och erövra de tyska ställningarna vid kusten. Jämfört med Utah där 197 man dödats, var Omaha skrämmande dyrköpt. 3881 man hade dödats, sårats eller saknades vid dagens slut.

På stränderna Gold, Juno och Sword lyckades den brittiska 2. armén under general Dempsey, med nästan alla sina operativa uppgifter. De brittiska luftlandsättningarna hade mera tur och mycket större framgång än de amerikanska. Klockan 4 på morgonen hade den brittiska 6. luftlandsättningsdivisionen erövrat broarna vid Benouville och tystat det tyska kustartilleriet i Merville nära floden Ornes mynning. Klockan 7:30, en timme senare än amerikanerna, började britterna vada i land. Men nu var inte tyskarna överraskade längre, de visste mycket väl vad som var på gång. Liksom för amerikanerna spelade flottan en ovärderlig roll när det gällde att slå ut fienden och minska de egna förlusterna. Mot slutet av den första dagen hade den brittiska 3. divisionen lämnat Sword och nått till en punkt 5 km från Caen. Den kanadensiska 3. divisionen hade haft det svårt på Juno men hade nästan lyckats inta flygfältet i Carpiquet. Den brittiska 50. divisionen på Gold var nästan framme i Bayeux. Allt detta hade man uppnått med en förlust på 3000 i döda, sårade eller skadade.

Den allierade framgången berodde delvis på att tyskarna överraskats av anfallet. Ett viktigt skäl var att det tyska pansaret inte befann sig nära kusten, vilket hade varit fallet om Rommel fått bestämma. En annan faktor som fördröjde tyskarnas ordergivning var att Hitler sov när invasionen startade, och att ingen vågat väcka honom. Den största orsaken var dock att det allierade flyget var totalt överlägsna i luften, flygplanen gav understöd åt varje rörelse som marktrupperna gjorde. De allierade var också överlägsna när det gällde befälsorganisationen, SHAEF (Supreme Headquarters Allied Expeditionary Forces) kunde ge order till de allierade mark-, sjö- och flygstridskrafterna. Detta resulterade i en handlingsenighet som tyskarna inte alls kunde svara på, eftersom endast Hitler kunde samordna aktiviteterna hos de tyska stridskrafterna. Tyskarna överraskades med den 15. Arméns 18 divisioner kvar vid Calais. Otroligt nog var Hitler övertygad om att angreppet mot Normandie endast var en täckoperation för en landstigning vid Calais. Han förbjöd därför Rommel att använda den 15. armén för att slå till mot det allierade brohuvudet. De tyska motanfallen började dagen efter den inledande invasionen men hade inte några stora framgångar.

Den 12 juni sträckte sig den allierade fronten från Dives till Saint Marcouf. Allierade förstärkningar hade anlänt i mycket snabbare takt än vad tyskarna kunde prestera. Nu väntade världen på utbrytningen från brohuvudet, och på upptakten till Frankrikes befrielse.

 

Utbrytningen från Normandie Juni

 

Rommels alla försök att under den första veckan efter landstigningen driva tillbaka den allierade invasionen hade misslyckats. Det allierade flyget anföll, tycktes det, allt som rörde sig och Rommel som var en erfaren fältherre förstod att han var besegrad och att Tyskland hade små chanser att uppnå något annat än ett nederlag. I hemlighet var han djupt involverad i en sammansvärjning för att störta Hitler som skulle kosta honom och många andra framstående tyskar livet. Han visste dock fortfarande vad hans plikt gentemot sitt hemland var. Skrämmande många höga tyska befälhavare i Normandie hade dött och trupperna var i ett desperat behov av framgångar för att stärka stridsmoralen. Framgångarna kom, om än i begränsad omfattning, när general Collins 7. armékår började sitt försök att erövra Contentinhalvöns västkust och hamnstaden Cherbourg. Trots att den brittiska 2. armén misslyckats med att ta Caen hade målet att dra på sig de tyska trupperna lyckats. Trots att tyskarna därmed försvagats där amerikanerna skulle bryta sig ut, lyckades inte det första försöket av den 90. divisionen som inte kunde ta sig över floden Douve. Räddningen blev att en sällsynt duktig befälhavare uppenbarade sig. Generalmajor Eddy, chef för den amerikanska 9. Divisionen, ledde från den 14 juni sina trupper i en uppseendeväckande framstöt som i slutändan resulterade i att den 7. armékåren kunde ta Cherbourg den 3 juli. Detta möjliggjorde installationen av PLUTO som skulle förse de allierade med 1,1 miljoner liter bränsle om dagen.

General Bradley hade anlänt till Normandie den 12 juni och omgrupperade snabbt sina styrkor inför sitt utbrytningsanfall. Under tiden slogs den brittiska 2. armén öster om brohuvudet mot ett hårdnande tyskt motstånd för att inta Caen. Inte förrän den 9 juli erövrades staden som nu låg i ruiner och det närliggande flygfältet i Carpiquet. För att hålla de tyska pansardivisionerna sysselsatta innan Bradley satte igång sin stora framstöt, fick britterna till uppgift att slå sig ut från Caen mot söder. När britterna inledde operationen gav fältmarskalk von Kluge, som tagit över befälet efter von Rundsteth, order om att den 2. pansardivisionen skulle flyttas från Saint Lû i väster till området kring Caen i öster. Därmed bands den tyska 15. armén till striderna mot britterna. Att komma så här långt hade kostat den brittiska 2. armén 34 700 i döda, sårade och saknade.

På den tyska sidan ökade förlusterna och de kunde till skillnad mot de allierade inte få förstärkningar i tillräcklig takt. Under de 6 veckorna efter dagen D hade tyskarna förlorat 97 000 man i stupade, sårade och saknade. Däribland 28 generaler och 354 generallöjtnanter. Rommel hade skadats allvarligt när hans bil besköts den 17 juni. Han lämnade fronten för, som det kom att visa sig, sista gången. Den 24-25 juli släpptes 8000 ton bomber, högexplosiva sprängämnen och Napalm över den tyska fronten. Blodbadet blev skrämmande, längs hela fronten försattes upp mot hälften av soldaterna ur stridbart skick och en stor del av utrustningen förstördes. Den 26 juli kunde general Collins 7. armékår bryta igenom den tyska linjen och rycka fram till Marigny och Saint Gilles. Nu började von Kluge inse att händelserna vid Caen och Falaise endast var en avledningsmanöver. Han försökte dra bort 2 pansardivisioner till Marigny men förflyttningen tog 2 dagar och då var det för sent.

Den allierade framryckningen gick fort och den skapade förvirring i den tyska armén. Von Kluge begärde förstärkningar av Hitler, denne hade till slut börjat förstå att det inte skulle komma något anfall mot Calais och för sent beordrades trupper från Calais och södra Frankrike att ansluta sig till den 7. Armén. Den amerikanska 8. armékåren stod nu under general George C Patton, när han den 31 juli fick veta att den amerikanska 4. Pansardivisionen hade erövrat en bro intakt i Pontaubault beslutade han sig för att bryta sig ut ur Normandie en gång för alla. 2 amerikanska divisioner ryckte fram genom Bretagne till hamnstaden Brest, 2 andra gick mot Rennes. Den 5 augusti anfölls Brest och Lorient medan Patton mycket intresserat betraktade en lucka på ca 100 km som uppstått mellan Rennes och Nantes. När Eisenhower gav order om att Bretagne endast fick binda ett minimum av trupperna utnyttjade Patton detta till ett blixtavancemang. Med 3 armékårer gick Patton åt söder och sydost. Den 7 augusti togs Nantes, Angers, Chateau-Gontier och Laval. Patton med sin nybildade 3. armé var nu redo att gå mot söder och öster från Laval för att erövra Le Mans. Operationen gav möjlighet till att tillsammans med den brittiska 2. armén norr om amerikanerna, omringa von Kluges tyska armégrupp B som stod mellan de båda.

Under tiden hade Hitler gett von Kluge order om att genomföra en motaktion för att skära av de allierade trupperna i Bretagne för att sedan gå mot Saint Lô och kasta tillbaka de allierade i havet. Operationen var ingenting annat än en av Hitlers fantasiprodukter och omöjlig att genomföra. Von Kluge påpekade förgäves att hans pansardivisioner var desperat underbemannade, att hans förluster i döda soldater snart räknades i sexsiffriga tal, att han inte fått förstärkningar och att de trupper han hade kvar var utmattade. Datum för attacken sattes till den 7 augusti. När Patton inledde framstöten mot Le Mans, började följaktligen den tyska 7. armén sin offensiv mot Avranches. Det tyska anfallet gick bra de första 8 timmarna men sedan mötte tyskarna trupper som höll stånd. När sikten blev bättre anföll RAF de tyska pansarförbanden och von Kluge ville retirera men fick nej. Trots risken för ett brittiskt anfall mot Falaise förstärktes anfallet mot Avranches på bekostnad av Falaises försvar. Mo ntgomery missade inte chansen och gick till anfall vid midnatt. På morgonen var den allierade segern nära. Men, och det var inte första gången, den skräckinjagande Brigadführer Kurt Meyer och hans 12. SS-pansardivision Hitlerjugend fick stopp på anfallet. När Patton nådde Le Mans svängde han av mot norr för att förhoppningsvis förena sig med den brittiska 2. armén för att omringa von Kluges styrkor. Inringningen lyckades efter vissa kontroversiella order från Eisenhower. 50 000 fångar togs och 10 000 tyska soldater begravdes.

Von Kluge avskedades och vanhedrades, den 18 augusti tog han, fullständigt desillusionerad, cyankalium och dog. Han ersattes av fältmarskalk Model som möttes av en kaotisk situation med våldsamma allierade framstötar i Normandie, alla riktade mot Paris. Model fick order av Hitler att retirera till ställningar längs floden Seine, samme Hitler som några dagar tidigare förbjudit von Kluge en reträtt som skulle ha räddat en halv armé. Den 15 augusti hade situationen blivit ännu mer förvirrad för tyskarna. De allierade hade då satt igång sin landstigning i södra Frankrike. Det var ytterligare ett steg mot befrielsen av Frankrike och ytterligare en spik i Tredje rikets likkista.

 

Operation Dragoon Augusti 1944 - september 1944

Landsättningen på Frankrikes Medelhavskust, Operation Anvil, hade funnits med i den allierade strategin sedan Casablanca konferensen. Men den 6 augusti uttryckte Churchill tvivel om planens värde, han ville istället inleda en invasion på Balkanhalvön. Amerikanerna trodde dock med rätta på Anvil som nu kallades Operation Dragoon, den skulle innebära dödsstöten för den tyska ockupationen av Frankrike. Den tredje stora landsättningen i Europa under 1944 ägde rum den 15 augusti, mellan St Raphael och le Lavandou i närheten av Monaco och den italienska gränsen på franska Rivieran. 1000 fartyg och landstigningsbåtar förde den amerikanska 7. Armén under generallöjtnant Patch till den franska kusten. Där möttes de av den tyska 19. armén, en del av generalöverste Blaskowitz armégrupp G. Den 19. armén bestod av 6 divisioner, 3 på var sida av Rhône och hade general Neuling som befälhavare. Före landstigningen anföll allierat flyg fiendens ställningar samtidigt som flottan avfyrade ca 50 000 projektiler mot de samma. De allierade flygplanen mötte knappt något motstånd från det en gång så mäktiga Luftwaffe. Landstigningstrupperna mötte i jämförelse med Normandie ett svagt motstånd och vid slutet av den första dagen hade 60 000 man kommit säkert i land med en förlust av 320 i döda.

Framryckningen från brohuvudet gick snabbt, efter 24 timmar hade le Luc, Draguignan och Frejus erövrats, i le Luc hade general Neuling tillfångatagits. Den 16 augusti anlände allierade förstärkningar i form av 4 divisioner franska kolonialtrupper samt resten av den franska 1. pansardivisionen, enheter ur denna hade understött den inledande landstigningen. Befälhavare för 1. pansardivisionen var den skicklige och allmänt respekterade general De Lattre de Tassigny, tyskarna som ställdes mot fransmännen fick snart erfara hur effektiva och kraftfulla de franska befälhavarna var. Det har många gånger sagts att de tillhörde de absolut bästa soldaterna under andra världskriget.

Fransmännen började nu med entusiasm befria sitt land med hjälp av amerikanerna och tyskarna beslutade sig för att dra sig tillbaka. Armégrupp G skulle dra sig tillbaka och förena sig med Models retirerande armégrupp B i eller i trakten av Sens. Hamnstäderna Toulon och Marseille skulle emellertid försvaras till sista man. När tyskarna med amerikaner och fransmän hack i häl drog sig tillbaka från söder fick Model den 20 augusti order om att hålla en linje runt Paris och söderut till den schweiziska gränsen. Men som många av Hitler order under krigets sista år kom den för sent. Amerikanerna var redan på väg över Seine vid Mantes och redan den 16 augusti hade man nått Chartres. Wehrmacht hade i Frankrike förlorat 300 000 man sedan den 6 juni, att hindra Patton, Bradley och Montgomerys framryckningar var en omöjlig uppgift.

Den 21 augusti anlände general de Gaulle till Frankrike, han vädjade till Eisenhower att Paris skulle befrias. Eisenhower hade tänkt gå runt Paris men de Gaulle var medveten om att ett kommunistiskt uppror i staden var nära, till följd av den akuta livsmedelsbristen som drabbat befolkningen. Eisenhower gick motvilligt med på att låta de franska trupperna gå till anfall mot Paris. General von Choltitz, befälhavare i Paris, fick av Hitler (som von Choltiz ansåg var vansinnig) order om att Paris endast fick falla i fiendens händer som en ruinhög. Von Choltiz var en realistisk och förnuftig person, istället för att ödelägga den vackra staden förde han hemliga förhandlingar med den svenske generalkonsuln Raoul Nordling och de tänkbara ledarna för ett uppror i Paris. Han fick igenom att tyskarna inte skulle förstöra staden om upproret inte blev av. Fransmännen kunde sålunda slå sig fram mot Paris och befriade staden den 26 augusti under stor glädje hos befolkningen. Hitler beordrade i blodtörstigt raseri att Paris skulle ödeläggas med de väldiga tyska belägringskanonerna. Som tur var ignorerade general Speidel ordern.

Under tiden hade general de Tassigny börjat med erövringen av fästningarna Toulon och Marseille. Tyskarna hade fått order om att försvara sina ställningar till sista man, en order som i båda städerna togs bokstavligt. Toulon föll den 27 augusti efter några av de blodigaste striderna under det europeiska kriget. 2700 fransmän dödades och 17 000 tyskar togs tillfånga. I Marseille skrevs kapitulationen på den 28 efter nästan lika hårda strider. Hamnanläggningarna hade dock sprängts i båda städerna men de reparerades och spelade en viktig roll under återstoden av kriget. I norra Frankrike föll stad efter stad, den 10 september var det endast de 3 kustbastionerna Boulogne, Calais och Dunkerque som fortfarande var i tyska händer. Britter och amerikaner hade trängt in i Belgien och Luxemburg, Montgomery som befordrats till fältmarskalk hade ockuperat Antwerpen, Brügge och Gent och den amerikanska 12. armégruppen hade intagit Liège, Bastogne och Luxemburg. Längre söderut kunde general Patton i september se vägen in i Tyskland ligga öppen, om han bara fick tillräckligt med bränsle. Försörjningsproblemet var en följd av den sensationellt snabba allierade framryckningen.

Frankrike var nu med undantag för de 3 kustfästningarna och några isolerade tyska enheter befriat från Tyskland. För första gången sedan maj 1940 fanns ett fritt Frankrike. Det hade varit långa fyra och ett halvt år för fransmännen.

 

Sovjet kommer närmare Tyskland Juni 1944 - oktober 1944

I början av juni 1944 anfölls Finland än en gång av sovjetiska trupper, fortsättningskriget hade pågått sedan sommaren 1941. De gjorde snabba framsteg och Finland var i praktiken besegrat i mitten av juli men Sovjet hade större saker framför sig. Nästan exakt 3 år efter det att Hitler inlett Operation Barbarossa mot ett intet ont anande Sovjetunionen, började den 22 juni 1944 Röda arméns och det sovjetiska flygvapnets sommaroffensiv. Målsättningen var att tillintetgöra den tyska armégruppen Mitten som befann sig i en farlig utbuktning i Vitryssland sedan armégrupperna i norr och söder retirerat under vintern. Armégrupp Mitten hade dessutom förlorat 8 divisioner till armégrupp B i Frankrike. Den bestod nu endast av 37 underbemannade divisioner under fältmarskalk Busch. Mot dessa tyska styrkor sattes 166 sovjetiska divisioner in, alla bestående av 10 000 man. Och 4500 stridsvagnar mot vilka tyskarna kunde uppbringa 400. Skillnaden mellan de båda flygvapnen var av samma storleksordning. Tyskarna var underlägsna i allt, men var lika villiga som någonsin att tappert slåss för sitt land, de slogs emellertid mot 2 fiender. I likhet med arméerna i Normandie fick man omöjliga order av Hitler och plikten att uppfylla Hitlers direktiv var nästan ett större problem än Röda armén.

Hitler var fast besluten om att den sovjetiska sommaroffensiven skulle riktas mot de rumänska oljefälten dvs. armégrupp Syd. Trots allt klarare bevis avfärdade Hitler envist möjligheten av ett anfall i Vitryssland och en följande framryckning in i Polen. Han vägrade även att ta tillbaka sitt beslut att göra vissa tyska ställningar till "fasta platser" som efter inringning skulle försvaras till sista man. När anfallet kom den 22 juni riktade det sig mot armégrupp Mitten längs en front på över 700 km. Först skulle Vitebsk omringas och erövras, en stad som Hitler utvalt till "fast plats". På 2 dagar var staden i det närmaste omringad och när Hitler sent om sider tillät en reträtt var det för sent. Tyskarna blev nästan utplånade och kapitulerade den 27 juni, de lämnade då en 50 km bred lucka i den tyska frontlinjen. Samma sak hände vid samtliga "fasta platser" men först den 28 juni insåg Hitler att angreppet i Vitryssland inte var en skenmanöver. Då hade den lysande generalen Tjernjakovskij redan brutit igenom fronten på oräkneliga platser. General Rokossovskij hade med sin 1. vitryska armégrupp stött fram genom luckorna för att försöka inringa de tyska trupperna och angripa dem i ryggen. Den 29 juni Hade han tillintetgjort 2 tyska armékårer, tagit 16 000 fångar och dödat 18 000 man.

Under juli ryckte de sovjetiska trupperna obevekligt fram på 6 huvudfronter mot Polen och Ostpreussen. Den 31 nådde Rokossovskij fram till Warszawas förort Praga, då hade han ryckt fram 190 km på 3 dagar. Stora sovjetiska förstärkningar fördes fram och skillnaden i styrka blev ännu större till tyskarnas nackdel. Den tyska reträtten var våldsam och gjorde att skickliga och erfarna befälhavare tvingades ta otroliga risker. Den 8. pansardivisionen förlorade nästan alla sina stridsvagnar efter det att de upptäckts på en landsväg i fullt dagsljus, i samma område blev general Huffe och 17 000 man ur 13. armékåren tillfångatagna, ytterligare 30 000 stupade. Rokossovskij hade gjort halt i Praga några kilometer från Warszawa. En anledning var att hans trupper var utmattade men den största anledningen var politisk.

När de sovjetiska trupperna närmade sig startade den icke-kommunistiska polska partisanarmén ett uppror i Warszawa. Stalin hade all anledning att önska att så många icke-kommunister som möjligt miste livet innan hans kommunistiska polska armé "befriade sitt land. Han visste att tyskarna drog ihop sina styrkor för att återta Praga och att de skulle slå ner varje resning. Tyskarna gick till anfall och drev först bort de sovjetiska trupperna från Praga, sedan anfölls de lätt beväpnade polackerna under general Bór-Komorowski som höll Warszawas centrum. När polackerna den 22 oktober kapitulerade hade 22 000 av de 40 000 soldaterna stupat. Den civila dödssiffran uppskattas till 200 000. I slutet av september hade hela fronten i öster kommit ifatt Rokossovskijs snabba framryckning. Den stabiliserades nu längs floderna Narew och Wisla. De sovjetiska trupperna hade avancerat 640 km sedan den 23 juni och så gott som utplånat 25 av de 37 divisionerna i armégrupp Mitten. När vintern åter närmade sig började Röda armén förstärkas ytterligare inför den slutliga framstöten. Tyskland ställdes inför det hot man fruktade mest, en bolsjevikisk invasion.

I Tyskland började nu förtvivlade åtgärder vidtas. Den 5 oktober tillkännagavs att alla sextonåringar skulle inkallas, att alla sjukhus skulle ställas under militär kontroll och alla nöjeslokaler stängas. Till detta kom beskedet att Rommel avlidit av sina skador. I verkligheten hade han begått självmord för att undvika rättegång, förödmjukelse och avrättning för sin medverkan i 20 juli-sammansvärjningen mot Hitler.

 

Tysk reträtt

Från Östersjön och Balkanhalvön

Augusti 1944 - maj 1945

Under de sista 4 månaderna av 1944 blev situationen för Tredje Rikets arméer i östra Europa allt mer katastrofal. Hitlers order blev mer och mer irrationella och farliga.

Finland

Efter Vinterkriget 1940 hade finnarna förlorat stora landområden till Sovjet. Finland accepterade därför en allians med Tyskland mot Sovjetunionen. Alliansen var dock bräcklig och ofullständig, finnarna vägrade bl a delta i belägringen av Leningrad. När Sovjet vände kriget och drev tyskarna tillbaka västerut blev Finland än en gång föremål för Sovjets uppmärksamhet. Under sommaren 1944 förekom åter strider på Karelska näset och åter satte sig finnarna till häftigt motvärn mot de sovjetiska intrånget. För att få fram vapen till kampen skrev president Ryti på en villkorslös alliens med Tyskland. I slutet av juli ersattes dock Ryti av den nu 77 årige marskalk Mannerheim som snabbt förhandlade fram ett stillestånd med Sovjet som trädde i kraft den 5 september. Ett krav var dock att alla Wehrmachts trupper skulle ha lämnat Finland före den 14 september, efter detta datum skulle kvarvarande soldater interneras. General Vogels 36. bergskår befann sig emellertid 950 km från närmaste gräns och det var inte möjligt att få ut dem i tid. När Mannerheim ville internera soldaterna anföll tyskarna den finska ön Suursaari i Finska viken för att ge de tyska trupperna en tillfällig tillflyktsort. Angreppet lyckades inte men i mitten av oktober lyckades tyskarna retirera från Bottenviken till Norge.

Lettland och Estland

Den sovjetiska framryckningen mot Ostpreussen under sommaren 1944 innebar att generalöverste Schörners armégrupp Nord skars av från övriga tyska stridskrafter . Schörner hade retirerat till de baltiska staterna som ockuperats av Tyskland under 1941. I mitten av augusti 1944 lyckades den 3. pansararmén återupprätta kontakten med armégrupp Nord men Hitler vägrade att låta Schörner retirera nu när det äntligen fanns en lucka. Den 24 september hade marskalk Govarov erövrat nästan hela Estland. Lettlands huvudstad Riga intogs av de sovjetiska trupperna den 13 oktober. Den 5 hade hamnstaden Memel anfallits av general Bagramjan, han isolerade därmed armégrupp Nords 26 divisioner ännu en gång. Schörners nederlag var oundvikligt.

Ungern, Bulgarien och Tjeckoslovakien

Under andra hälften av 1944 slog sig sovjetiska trupper ur 2. Och 3. ukrainska armégrupperna fram genom staterna på Balkanhalvön. Från anfallet på Moldaviens huvudstad Iasi den 20 augusti, fram till belägringen av Budapest på julen drevs den tyska armén tillbaka. Den 26 augusti gick Bulgarien ur kriget på tysklands sida, trots detta förklarade Sovjet landet krig den 5 september och gick in den 8. För att avvärja det sovjetiska anfallet förklarade Bulgarien Tyskland krig. Bulgarerna var välutrustade med tyska vapen och fick uppgiften att skära av den tyska reträtten från Balkanhalvön.

Rumänien

Viktigast på Balkan var dock Rumänien. Rumänska styrkor i opposition mot Tyskland hade i hemlighet diskuterat en revolution med de allierade. Den 23 augusti kallade Kung Mikael I, utrikesministern och marskalk Antonescu, som fått Rumänien att aktivt delta i Hitlers krig, till sig. Han gav dem order om att omedelbart sluta ett stillestånd med de allierade, de vägrade och arresterades därför. Samma kväll gavs order om eldupphör till alla rumänska styrkor. Hitler svarade med att beordra att Bukarest skulle bombas. Detta var ett gott skäl för Rumänien att förklara Tyskland krig den 25 augusti. Rumänska trupper släppte fram de avancerande sovjetiska trupperna som snabbt skar av den tyska 6. armén och utplånade 14 tyska divisioner

Albanien och Grekland

När Rumänien bytte sida i slutet av augusti fick armégrupp E order om att evakuera Grekland. När även Bulgarien förklarade Tyskland krig i början av september ändrades planen. Nu skulle trupperna retirera mot Jugoslavien för att skydda en korridor som tyskarna kunde retirera genom. 40 000 av de 60 000 soldaterna på de grekiska öarna evakuerades, återstoden blev kvar till krigsslutet. Den 4 oktober överlämnades Aten till stadens borgmästare men under 4 år pågick kampen om Grekland mellan kommunisterna och den grekiska regimen.

Jugoslavien

I Jugoslavien hade man under 3 år fört krig mot axelmakternas ockupationsarmé. Tito och hans partisanarmé hade haft avsevärda framgångar i kriget. I juni 1944 kom Tito överens med den jugoslaviska exilregeringen om att befolkningen efter kriget skulle få bestämma vem som skulle styra landet, nu kunde äntligen Churchill ge Tito sitt fulla stöd.

När armégrupp E försökte upprätta en försvarslinje norr om Jugoslavien för att inte bli inringad av den Röda armén attackerades den av Partisanarmén med stöd av allierat flyg. Bulgarerna hade blockerat den närmaste vägen till Donau och tyskarna tvingades därför retirera genom Jugoslavien. Den 20 oktober befriades Belgrad av Partisanarmén med hjälp av Röda armén och några veckor senare var huvuddelen av landet fritt från tyska trupper. De som fanns kvar var instängda i Kroatien och Slovenien, de kapitulerade den 7 maj 1945. Titos nationella kommitté regerade i Belgrad, den accepterades snart av de allierade och även av Kung Peter.

Ungern

Under hela hösten och förvintern 1944 fram till nyår fortsatte försöken att fördriva armégrupp Syd från Ungern. Ännu en gång spelade Hitlers otroliga inkompetens, som nu blivit hans kännetecken, en väsentlig roll för händelseutvecklingen. Den 27 december hade sovjetiska styrkor trängt så långt in i Ungern att de nu förberedde sig för det slutliga anfallet som skulle rensa Ungern från tyskar. På juldagen hade Hitler utfärdat den ödesdigra ordern som fick stora följder för försvaret av Ostpreussen. Han hade utsett Budapest till en "fast plats" och kunde därför inte låta staden falla. Han flyttade därför 2 pansardivisioner och 1 pansarkår från armégrupp Mitten som försvarade Ostpreussen söderut till Ungern. Hitler hade därmed, för att fördröja det oundvikliga i Budapest några veckor, öppnat vägen för de sovjetiska styrkorna in i Tyskland.

 

Hitlers hämnd Juni 1944 - krigets slut

Från 1942 och framåt hade Hitler upprepade gånger sagt att kriget skulle avgöras av tysklands hemliga vapen, mot vilka det inte skulle finnas något försvar. De hemliga vapnen tycktes dock aldrig dyka upp, men forskningen hade i hemlighet kommit långt. Den 13 juni 1942 ägde den första provskjutningen med en V2-raket rum. På våren 1943 hade den polska motståndsarmén dragit slutsatsen att tyskarna experimenterade med raketer och reaktionsdrift. Samtidigt hade ett pilotlöst litet monoplan med en reamotor monterad ovanpå flygkroppen fotograferats i Danmark. Den flygande bomben skulle senare bli känd som V1 för miljoner civila i Storbritannien och Belgien. Under 1943 hade de allierade lyckats smuggla ut en nästan komplett V1-bomb från Polen. Detta innebar att man visste vad vapnet, när det senare började användas på allvar, kunde åstadkomma och hur det fungerade.

Anfallen mot London startade den 13 juni 1944 och den 6 juli hade 2700 V1-bomber avfyrats mot London. Av dessa hade dock ett mycket stort antal antingen misslyckats med att nå över kanalen eller blivit nedskjutna med olika metoder. 2752 personer hade dödats. I mitten av juli kom britterna på idén att flytta sitt luftvärn till kusten för att därifrån anfalla raketerna med nya amerikanska granater med radartändrör. I slutet av augusti nådde endast 1 V1-bomb av 7 London. I början av september nådde de allierade fram till avfyrningsramperna i Frankrike och anfallen upphörde sånär som på de få bomber som avfyrades från Nederländerna under resten av kriget. Den sista V1-bomben nådde London i mars 1945. Omkring 7000 V1-bomber hade då nått över kanalen och dödat 6184 personer.

Under angreppen med V1-bomberna uppfanns ett ännu allvarligare hot,V2-raketen. Den uppfanns av Werner von Braun, som senare skulle bli mer känd för sitt arbete för NASA. V2-raketen vägde 12 ton och bar på 1 ton sprängämnen. Den hade en otrolig hastighet på upp till 6400 km/h (V1-bombens hastighet var 640 km/h), det tog 3-4 minuter från avskjutning till detonation. Totalt nådde 500 V2-raketer London och dödade 2724 personer, i Antwerpen dödades omkring 4000. Om inte de allierade lyckats med sina räder mot den tyskockuperade norska industrin för tillverkning av tungt vatten, hade Tyskland troligen lyckats framställa en atombomb före krigets slut. Hitlers beslut var då som mest irrationella och obalanserade. Man vågar knappt föreställa sig vad som hänt om Hitler hade haft tillgång till atomvapnet.

Hitlers hemliga vapen var i verkligheten allt annat än framgångsrika. De dödade många men ändrade inte kriget till tysk fördel. Däremot förbrukade de enorma resurser som skulle ha kunnat användas för tillverkning av tusentals stridsvagnar och jaktplan. Med sitt hämndbegär gav Hitler ännu ett personligt bidrag till förlusten i ett krig som Tyskland kanske kunde ha vunnit.

 

Operation Market Garden

Montgomery och Patton var frustrerade över att man trots den snabba framryckningen genom Frankrike och Belgien inte kunde komma vidare genom Nederländerna och in i Tyskland. Fälttåget hade förlamats eftersom det var mycket dåligt väder och de allierade led en desperat brist på bränsle och ammunition till följd av den snabba framryckningen. Till detta kom att man nu ställdes mot de första noggrant planerande försvarsställningarna sedan Normandie. Innan hamnen i Antwerpen kunde användas fanns det inte tillräckligt med bränsle för en framryckning på bred front. Eisenhower ville att Montgomery skulle anfalla de tyska ställningarna vid floden Scheldes mynning och på så vis göra det möjligt att använda hamnen i Antwerpen, Montgomery lade istället fram en annan plan. På den nederländska frontens norra del var tyskarnas ställningar svaga, en koncentrerad framstöt mot dessa skulle få dem att rämna. En luftlandsättningsstyrka skulle besätta vägar och broar och göra det möjligt för en pansarframstöt som snabbt skulle kunna rycka fram runt Siegfriedlinjens norra spets och in i Ruhrområdet, Tysklands industriella centrum. Därmed skulle Tysklands vapenproduktion strypas och kriget få ett snabbt slut. Eisenhower övertygades av det fantasifulla i planen som kom att kallas Operation Market Garden och godkände den.

Operationen misslyckades beroende på dessa omständigheter och de allierade tvingades retirera. 11 000 allierade soldater dödades, sårades eller saknades vid Arnhem.

 

Antwerpen Oktober 1944 - november 1944

De allierade hade drabbats av en problematisk situation i Belgien. Antwerpen och dess hamn var i brittiska händer medan floden Scheldes mynning och därmed vägen ut till Nordsjön inte var det. Det var istället för ett anfall mot flodmynningen som operationen mot Arnhem inleddes. Om samma insats använts för erövringen av Scheldes mynning i september, skulle hamnen i Antwerpen kunnat öppnas inom en månad. Detta skulle ha förkortat kriget med minst 1, kanske 2 månader.

När Arnhem-äventyret var över och anfallen mot Scheldes mynning inleddes, hade den tyska 15. armén haft gott om tid för att inta starka försvarsställningar. I början av oktober inledde den brittiska 1. armékåren och den kanadensiska 2. armékåren anfallet. Framryckningen gick långsamt och tyskarna försvarade sig tappert och effektivt. Först den 9 november var upprensningen av Scheldes mynning avklarad och i mitten av månaden kunde hamnen i Antwerpen öppnas och användas för försörjning av Eisenhowers trupper i nordvästra Europa. Upprensningen hade kostat de allierade 13 000 i döda och sårade, mestadels kanadensare. 40 000 tyskar tillfångatogs.

 

De allierade går in i Tyskland Oktober 1944 - december 1944

 Den 8 oktober inledde den amerikanska 1. armén under general Bradley ett anfall längs en 8 km lång front mot den tyngst försvarade delen av Siegfriedlinjen på den nederländsk-tyska gränsen i närheten av Maastricht. Den 21 oktober intogs Aachen och blev den första allierade erövringen på tyskt område. Under tiden rasade general Patton med sin 3. armé vid Metz. Han hade ont om bränsle som en följd av att Eisenhower prioriterat den 1. armén. I slutet av oktober hölls en konferens mellan de högsta allierade befälhavarna i Bryssel. Man kom fram till att nästa offensiv borde bli en kniptångsmanöver med syfte att bryta igenom Siegfriedlinjen och tränga in i Tyskland. Den amerikanska 9. armén skulle rycka fram mot Köln och den amerikanska 3. armén skulle gå längre söderut mot Mannheim och Frankfurt.

 Anfallet inleddes i november 1944 och i december malde de allierade stridskrafterna sönder försvaret hos den en gång så starka tyska nationen längs hela Siegfriedlinjen och den tyska gränsen till Schweiz i söder. Ändå behöll de tyska trupperna en hög stridsmoral och fortsatte att slåss tappert. De franska generalerna De Lattre de Tassigny och Leclerc genomförde omfattande operationer i Vogeserna vid den schweiziska gränsen och i hela den södra sektorn och gav ett starkt franskt bidrag till nederlaget för Hitlers tusenåriga rike.

Det föreföll som om Tyskland för alltid var slaget. Men då, när SHAEF möjligen drabbats av en överdriven självsäkerhet, satte Hitler igång sin sista stora offensiv. Ett lysande genomfört motanfall som fick de allierade i gungning. Slaget om Ardennerna inleddes.

 

Slaget om Ardennerna

Hitlers sista offensiv

När julen 1944 närmade sig verkade det som om Tysklands sammanbrott endast var en fråga om tid och om hur beslutsamma de allierade var. De allierade hade varit på offensiven så länge att tanken på att Tyskland skulle ha vilja, utrustning och manskap för att på nytt med någon möjlighet till framgång gå på offensiven var overklig. Eisenhower, Bradley och Montgomery, som nu ständigt var oense med amerikanerna, var övertygade om att den enda frågan som nu återstod att besvara var när, var och hur anfallet mot floden Rhen skulle sättas in. De räknade inte alls med att Hitler hade kvar en sista gnista av sin dokumenterade talang för stora strategiska visioner och sin taktiska skicklighet. Han hade alltid begrundat historiska händelser och sett att historien ofta upprepar sig, i detta såg han en möjlighet. 4 år tidigare hade general Guderian lyckats överrumpla de franska och brittiska arméerna tack vare en blixtattack genom de belgiska skogarna i Ardennerna. Området föreföll vara oframkomligt för traditionella stridsvagnar och hade därför ett svagt försvar. Trots läxan från 1940 hade de allierade på nytt antagit att en offensiv genom Ardennernas skogar inte var ett praktiskt alternativ för någondera sidan. Endast 4 divisioner ur den 8. armékåren höll en frontlinje på inte mindre än 130 km.

Eftersom de tyska arméerna nu nästan överallt drivits tillbaka in i Tyskland måste trupprörelser äga rum inne i Tyskland. Därmed förlorade de allierade övertaget att ständigt veta vad tyskarna höll på med, något som de franska och belgiska motståndsrörelserna tidigare underrättat dem om. Detta fick till följd att Hitler kunde samla de 21 divisioner som hans plan omfattade, utan att de allierade visste om det. Armégrupp B erhöll inför anfallet order som var fullständiga in i minsta detalj. Planen var enastående i sin enkelhet. Hade Tyskland haft tillgång till den utrustning, det manskap, det bränslet och de förnödenheter som den krävde för att lyckas, kunde den ha gett Tyskland en stor seger i väst. 3 arméer skulle delta i offensiven: den nybildade 6. Waffen SS pansararmén under generalöverste Dietrich, den 5. pansararmén under general von Manteuffel och den 7. armén under general Brandenberger. De 5. och 6. Arméerna skulle stöta fram genom skogarna i Ardennerna till floden Meuse, de hade endast 48 timmar på sig för att nå fram till sitt mål. Där skulle de dela på sig, Dietrich skulle gå mot Antwerpen och vin Manteuffel mot Namur och Bryssel. Den 7. armén skulle täcka hela operationen och stå emot de allierade som kunde anfalla från söder. När tyskarna väl kommit fram till Bryssel och Antwerpen kunde försörjningslinjerna och kommunikationerna för hela den allierade armégrupp 21. skäras av. Mer än halva av Eisenhowers armé skulle slås ut. Lyckligtvis för de allierade hade Hitler överskattat storleken på sina stridskrafter.

Klockan 5:30 den 16 december 1944 inleddes anfallet. Gynnade av dimma och moln som höll det allierade flyget på marken anföll 21 tyska divisioner, med hög stridsmoral men med ett minimum av bränsle, den amerikanska linjen mellan Monschau och Echternach längs en 145 km bred front. Bland de anfallande styrkorna fanns den 150. pansarbrigaden som bestod av 2000 engelsktalande tyska kommandosoldater. De använde sig av erövrade amerikanska jeepar och bar amerikanska arméjackor över de tyska uniformerna. De genomförde omfattande sabotageaktioner och skapade stor förvirring bland amerikanerna. Den 17 december hade den 5. pansararmén omringat den amerikanska 106. divisionen och tvingat fram en kapitulation som omfattade 7000 man. Det värsta nederlaget för den amerikanska armén under 1944 och 1945 i Europa. Längre söderut var von Manteuffels styrkor nära sina mål i Houffalize och Bastogne när natten kom den 17. Först nu togs det tyska anfallet på allvar av det allierade överkommandot. De insåg med vilken kraft tyskarna satsade på en seger i elfte timmen.

Den 19 december började amerikanska förstärkningar förflyttas till det utsatta området för att stoppa de framryckande pansarkårerna, totalt fördes 240 000 man fram. Den 23 blev vädret äntligen bättre och de allierade flygplanen släpptes loss på allvar. Ytterligare amerikanska förstärkningar fördes fram och amerikanerna började göra större och större framsteg. Den tyske överbefälhavaren i väst, marskalk von Rundstedt, ville att offensiven skulle avbrytas men Hitler vägrade. På juldagen vände slaget om Ardennerna när Celles återerövrades, den 26 inledde den 5. pansararmén sin reträtt. Slaget var slut, Tysklands sista offensiv hade misslyckats. Förlusterna var allvarliga på båda sidor, men medan de allierade kunde ersätta vapen och utrustning hade tyskarna inte möjligheten att göra detta. Totalt förlorade amerikanerna 76 890 i stupade och sårade och tyskarna 81 834. 700 amerikanska stridsvagnar förstördes mot 324 tyska, och 590 allierade flygplan mot 320 tyska.

 Otroligt nog började nu Hitler fantisera om en ny storoffensiv i vilken de allierade i Elsass och Lothringen skulle tillintetgöras. Tydligen hade han glömt den enorma sovjetiska uppladdningen vid Wisla. Stalins slutliga framryckning var nära, den skulle förinta Tredje riket och skapa en sovjetisk dominans i Östeuropa. Hitlers generaler var förtvivlade, Tyskland hade endast några månader kvar att leva.

 

Slaget om Rhen

De allierade går in i Tyskland i väster

Januari 1945 - mars 1945

 Trots att de tyska arméerna slutligt besegrats i Ardennerna och började 1945 med mycket dåliga förutsättningar både psykologiskt och militärt gav Hitler order om att de tyska trupperna skulle stanna kvar och kämpa vidare väster om floden Rhen. De flesta av hans generaler uppmanade honom att fortsätta reträtten och omgruppera styrkorna öster om floden men Hitler stod fast vid sin order. Eisenhower förstod att fortsatt tyskt motstånd och ingen reträtt var att vänta under den framstöt som skulle krossa Tyskland i väster, han planerade därför den slutliga framstöten in i Tyskland i 3 steg.

Han ville fortfarande anfalla på bred front och det första steget var att tillintetgöra alla tyska ställningar väster om Rhen. Först och endast därefter skulle det andra steget tas, övergång över floden och upprättande av brohuvuden. Det tredje steget skulle bestå av 2 samtidiga framstötar. I den ena skulle fältmarskalk Montgomerys 21. armégrupp, som nu även omfattade den amerikanska 9. armén, rycka fram mot norr från Duisburg, skära av Ruhrområdet och erövra slättlandet i norra Tyskland. Detta var huvudangreppet och engagerade 35 av de tillgängliga 85 divisionerna. Den andra framstöten skulle ske med 25 divisioner ur Bradleys 12. armégrupp söder om Ruhrområdet och riktas mot Kassel i nordost. Målet för hela operationen var att åstadkomma en omringning av Ruhrområdet, vilken skulle följas av en kraftig framstöt mot öster så att man fick kontakt med de sovjetiska trupperna. De återstående 25 divisionerna skulle hålla området kring södra Rhen, där möjligheterna att i stor skala gå över floden var mindre. Britterna motsatte sig planen och medan tvisten höll på att lösas stod 21. Och 12. Armégrupperna i det närmaste stilla.

Under tiden befann sig den 6. armégruppen innehållande den 1. franska armén och den amerikanska 7. armén långt söderut och kämpade hårt för att hejda ett tyskt försök att återerövra Strassburg och slättbygden i Elsass som fransmännen tagit i december 1944. På nyårsaftonen hade Heinrich Himmler som befälhavare för armégrupp Oberheim satsat på att vinna militär berömmelse och inlett Operation Nordwind med mål att dela general Patchs amerikanska 7. armé i 2 delar. SHAEF var redo att beordra en strategisk reträtt och överge Strassburg och slättbygden i Elsass. Men de franska generalerna Juin och De Lattre de Tassigny kunde inte tänka sig att den franska armén under några som helst omständigheter skulle dra sig tillbaka och låta tyskarna återta området. Natten mot den 3 januari 1945 förde general De Lattre de Tassigny fram sin fruktade algeriska 3. division för att hålla Strassburg. Den 6 anföll tyskarna och slaget om Strassburg rasade tills tyskarna insåg att de misslyckats den 26 januari. General Wiese fråntogs befälet och blev syndabock för Himmlers inkompetens. Himmler hade tidigare misslyckats som kycklingfarmare, nu belönades hans katastrofala insatser med att Hitler befordrade honom till Reichsfürer SS med befäl över armégruppen Vistula.

Efter segern i Strassburg gick fransmännen starkt förstärkta mot Colmar-fickan där tyskarna höll ett 260 km långt brohuvud på Rhens västra sida. Den 5 februari innestängdes en fjärdedel av den försvarande tyska 19. armén. När armén den 9 februari flydde tillbaka över floden lämnade den kvar 22 000 man som tillfångatogs. När Colmar-fickan rensats var Strassburg utom fara och den allierade fronten var så rak och uppstädad som man kunde önska. Allt var klart för den stora framstöten från Siegfriedlinjen mot Rhen och ännu längre bort.

De allierade hade redan gått över den tyska gränsen på några ställen men situationen i början av februari 1945 var i stort den att de allierade arméerna stod längs tysklands gräns mot, från norr till söder, Nederländerna, Belgien, Luxemburg och Frankrike. Klockan 10:30 den 8 februari ryckte den brittiska 30. armékåren fram på en endast 11 km bred front mellan floderna Maas och Waal nära gränsen mellan Nederländerna och Tyskland. Detta var en sumpig terräng och tyskarna var övertygade om att de allierade inte skulle anfalla där. Offensiven gjorde halt efter 22 km efter det att tyskarna skickat förstärkningar till området men offensiven hade inte på något sätt misslyckats. Montgomery hade ännu en gång satt igång ett avledande anfall som drog på sig stora delar av de tyska styrkorna. Detta minskade den tyska motståndsförmågan mot Operation Grenade, den framstöt som den amerikanska 9. armén skulle göra över Rur för vidare avancemang mot Rhen i höjd med Düsseldorf. Operationen skulle inledas den 23 februari och den 22 genomfördes som upptakt en av de största bomboffensiverna någonsin mot Tysklands kommunikationer. Syftet var att minska den tyska arméns möjligheter att föra fram förstärkningar och att öka den förvirring som redan började märkas i den tyska krigsorganisationen.

 

Operation Grenade

 Morgonen den 23 februari började det amerikanska artilleriet beskjuta tyskarna vid Rur. Düren och Jülich intogs snabbt och amerikanerna fortsatte obevekligt sin framstöt. General Schlemm fick order om att dra sig tillbaka över Rhen. Nu kunde den amerikanska 9. Armén svänga av mot norr och den kanadensiska 1. armén åt söder. De fick kontakt vid Wessel och bildade en sammanhängande front längs Rhen. Den 6 mars togs ytterligare ett steg mot en seger över Tyskland. Den amerikanska 7. armékåren gick in i Köln och förlängde den allierade fronten som nu var 160 km lång, från Nijmegen i Nederländerna till Köln. Den 7 mars fick brigadgeneralen Hoge veta att Ludendorfbron över Rhen vid Remagen inte hade sprängts. Han bortsåg då från sina order och avancerade snabbt mot Remagen. När han kom fram försökte de tyska vaktposterna spränga bron men misslyckades och amerikanerna kunde gå över till andra sidan Rhen. Den tyske major och hans 2 underordnade som skulle ha sprängt bron avrättades på Hitlers personliga order. På 24 timmar hade 8000 amerikanska soldater placerats i brohuvudet öster om Rhen. Hitler gav utlopp för sin vrede genom att beordra flyganfall, pansarattacker, artilleribeskjutning och tom anfall med V2-bomber mot bron men den förstördes inte förrän den 17 mars. Då hade amerikanerna redan byggt en annan bro i närheten och 4 divisioner var nedgrävda på den östra sidan av Rhen

Längre söderut hade general Pattons 3. armé ryckt fram med en oerhörd snabbhet. Intagit Saarburg, Kyllburg och Koblenz och nått den amerikanska 1. armén vid Rhen den 11 mars. Under mars fortsatte den allierade framryckningen genom Tyskland. Natten mellan den 22 och 23 mars gick general Patton över Rhen nära Oppenheim, i gryningen hade han fått över 5000 man med en förlust av 8 döda. Till Bradleys stora tillfredsställelse var amerikanerna på andra sidan Rhen före Montgomerys brittiska och kanadensiska trupper.

 

Sovjet går mot Tyskland Januari 1945 - april 1945

Vid fronten öster om Tredje riket hade de sovjetiska arméerna, efter den omfattande framstöten i Polen, blivit omgrupperade, erhållit nytt material och fått de oerhört långa försörjningslinjerna förstärkta. I december 1944 hade Hitler varnats för Sovjets ofantliga uppladdning som var särskilt omfattande vid Wisla där styrkorna hotade Ostpreussen och därmed även nordöstra Tyskland, Berlin och Tysklands hjärta. Generalöverste Heinz Guderian drog slutsatsen att det största hotet mot Tyskland låg i slagkraften hos de 1., 2., och 3. vitryska och de 1. och 4. ukrainska armégrupperna. De 5 stora sovjetiska arméerna som stod beredda att svepa fram mot väster från Polen in i Tyskland. Hitler höll inte med, han menade att alla bevis om den sovetiska kraftsamlingen inte var något annat än propaganda.

Tyskland kunde sätta in 164 divisioner till försvaret av en front från Ungern till Litauen. Av dessa kunde 99 sättas in för att försvara nordöstra Tyskland, armégrupperna H och Mitten. Alla dessa divisioner var underbemannade och de flesta led en allvarlig brist på material, alla hade ont om bränsle och en del hade ont om ammunition. Enligt tyska beräkningar st&aum l;lldes de mot minst 231 infanteridivisioner, 22 stridsvagnsdivisioner, 29 självständiga stridsvagnsbrigader och 3 kavallerikårer förutom ett starkt och effektivt flygvapen. Alla enheter var välutrustade. De sovjetiska trupperna på ostfronten bestod av omkring 5,3 miljoner man. Enligt sovjetiska källor var detta en sovjetisk fördel med 5,5 mot 1.

Den 9 januari försökte Guderian än en gång få Hitler att förstå hur stort det sovjetiska hotet var. Han presenterade en plan som innebar ett strategiskt tillbakadragande till ställningar som var möjliga att försvara och en förflyttning av stora styrkor från väst till ostfronten. Hitler reagerade med rasande ilska och vägrade ännu en gång acceptera möjligheten att en ras som han betraktade som lägre stående skulle kunna utgöra ett hot. Det sovjetiska överkommandot, Stavka, hade planerat sin nya offensiv till den 20 januari längs en 1200 km lång front från Tilsit vid floden Niemen nära den litauiska gränsen söderut till Baranov vid nedre Wisla. Pga. att Churchill vädjat hos Stalin att offensiven på ostfronten skulle sättas igång så fort som möjligt, flyttades datumet tillbaka till den 12 januari. Tyskarna gjorde tappert motstånd men hade inte en chans att segra, saken blev inte bättre av att Hitler utfärdade den ena helt vansinniga ordern efter den andra. Den 20 januari gick marskalk Rokossovskij över Ostpreussens gräns. Den 6 februari hade de sovjetiska styrkorna nästan nått fram till Tysklands gräns och framryckningen minskade farten.

Under februari och mars fortsatte de sovjetiska arméerna att isolera och utplåna återstående tyska styrkor i Ostpreussen. I mitten av april erövrades slutligt Ostpreussen och segern hade nästan men inte fullständigt vunnits. Den sista akten återstod i både väst och öst.

 

De allierade förhandlar

Quebec, Moskva och Jalta

När det blev allt klarare att Tyskland skulle besegras, började de allierade ledarna diskutera vad som skulle hända efter kriget. De allierades överenskommelser om hur Europa skulle delas upp blev resultatet av 3 konferenser i: Quebec, Moskva och Jalta.

Quebec

Churchill och Roosevelt träffades i Quebec den 11 september 1944. Huvudfrågan var vilken roll de brittiska styrkorna skulle spela i kampen mot Japan efter Tysklands nederlag. Resultatet av denna diskussion rörande kriget i Fjärran östern blev att den brittiska flottan skulle bistå vid de viktigaste amerikanska operationerna i största möjliga utsträckning. Samtidigt som britterna själva skulle göra en framstöt i Burma mot Rangoon som en inledande operation inför ett större angrepp mot Singapore.

I Quebec togs också beslutet att godkänna den beryktade Morgenthau-planen. Henry Morgenthau Jr var finansminister i USA, han formulerade ett eget förslag som behandlade de allierades behandling av Tyskland efter kriget. Planen godkändes av Roosevelt och presenterades i Quebec som ett allvarligt menat förslag. Det var en vansinnig plan som föreslog att Tysklands alla fabriker, all stålproduktion och alla industriföretag skulle förstöras. Tyskland skulle förbjudas att producera industriella råvaror. Kol- och järnmalmsgruvorna skulle översvämmas och raseras och hela befolkningen skulle tvingas återvända till ett liv som jordbrukare. Churchill motsatte sig planen men undertecknade den efter det att han tydligen blivit övertygad om att fördelen med planen var att en handelskonkurrent eliminerades efter kriget. Protesterna blev förstås våldsamma och till slut övertygades Roosevelt om att planen måste läggas på hyllan. Den såg aldrig mer dagens ljus.

Moskva

Nu riktade Churchill sin uppmärksamhet mot den stora oro han kände till Stalins politiska motiv. Det var uppenbart att Sovjet hade för avsikt att svepa fram över Europa på bred front, från Östersjön i norr till Adriatiska havet i söder. Churchill brydde sig inte särskilt mycket om Rumäniens och Ungerns öde, men var mycket angelägen om att Polen och Österrike skulle behandlas rättvist och han ville inte att Grekland skulle drabbas av kommunismen.

Den 9 oktober 1944 flög Churchill för att möta Stalin i Moskva. Roosevelt kom inte utan sände ett ombud som dock saknade fullmakt att förhandla för USA. När mötet inleddes lade Churchill fram ett papper med ett förslag om inflytandet på Balkanhalvön och i Östeuropa som skulle förändra världen.

 

Rumänien: Jugoslavien: Grekland:

Sovjet 90% Sovjet 50% Storbritannien och USA 90%

Övriga 10% Övriga 50% Sovjet 10%

Ungern: Bulgarien:

Sovjet 50% Sovjet 75%

Övriga 50% Övriga 25%

 

Stalin undertecknade snabbt förslaget men det skulle senare komma fram att Sovjet inte hade några som helst avsikter att godta några överenskommelser om Östeuropa om dessa inte var till egen fördel.

Den 13 oktober fick de olycksaliga polackerna, som hjälpt de allierade under hela kriget, veta att de allierade redan i Teheran beslutat var den polska östgränsen skulle vara efter kriget. Polen förlorade 48 % av det territorium landet haft 1939. Polackerna som väntat sig stöd från britterna såg detta som ett stort svek.

Jalta

Den 4 februari inleddes konferensen i Jalta på Krim. Stalin hade redan från början konferensen under full kontroll och detta speglades i besluten som togs. Beslut fattades beträffande 3 intresseområden: Polen, Tyskland och Fjärran Östern.

Man kom överens om att Polens västra gräns skulle vara floderna Oder och västra Neisse. Detta var en seger för Stalin som innebar att 8 miljoner tyskar rycktes loss från sin hembygd. Den polska regeringen skulle bildas både av den kommunistiska Lublin-kommitén och den polska exilregeringen. Tilldelningen av regeringsplatser specificerades inte men eftersom den sovjetiska utrikesministern Molotov var ordförande i övervakningskommissionen kunde man ganska lätt gissa hur det skulle bli. Efter vissa svårigheter övertalades Stalin att tillåta att Frankrike blev medlem av den allierade kontrollkommissionen som skulle ta hand om förvaltningen av Tyskland efter kapitulationen. Man kom överens om gränserna för de allierade ockupationszonerna och om att Tyskland skulle vara delat permanent.

Roosevelt som under en längre tid blivit sämre och sämre i en sjukdom kom tillsammans med Stalin överens om att Tyskland borde betala 20 miljarder dollar i skadestånd, hälften i natura till Sovjet genom överföring av industriutrustning, årliga leveranser av material och utnyttjande av tysk arbetskraft. I utbyte mot att Sovjet fick tillbaka de områden de förlorat till Japan under kriget 1905, samt Kurilerna, åtog sig Stalin i en hemlig överenskommelse att bidra med sina stridskrafter för att besegra Japan efter Tysklands nederlag.

Så avgjorde på några få dagar en diktator, en döende president och en stor premiärminister med för lite inflytande ödet för en stor del av Europa och Fjärran Östern medan kriget fortfarande rasade långt från Krim.

 

Slutet i Italien Augusti 1944 - maj 1945

Sensommaren och hösten 1944 präglades i Italien av en utdragen försvarskamp. Det tyska försvaret organiserades på ett mästerligt sätt av fältmarskalk Kesselring med syfte att fördröja och hejda general (senare fältmarskalk) Alexanders försök att gå över Apenninerna för att sedan rycka fram till en frontlinje från Venedig till Brescia. Ett misstag från Kesselring var dock att han var felaktigt övertygad om att en amfibieinvasion skulle komma från Venedigbukten. Han hade bundit 6 divisioner för att försvara kusten från en invasion som aldrig kom. Hitler var medveten om att en framgångsrik allierad framryckning till Alperna skulle möjliggöra inte bara ett anfall mot Österrike och Tyskland från söder, utan också göra det lättare för allierade bombangrepp mot de rumänska oljefälten och de viktiga flygplansfabrikerna i södra Tyskland. Han hade avdelat stora resurser till Kesselring för befästningen av Gotiska linjen, en förvarsställning som sträckte sig 320 km från kust till kust mellan en punkt nära La spezia vid Genuabukten och Pesaro vid Adriatiska havet. Alla bergsvägar som Alexander och general Mark Clark kunde tänkas använda för en framryckning skyddades av kraftigt försvarade fästen.

I augusti 1944 hade Kesselring 26 tyska divisioner samt 6 italienska divisioner som var lojala mot Mussolinis tyskstödda exilregering. De allierade förfogade över 20 divisioner efter det att Alexander varit tvungen att avdela 7 divisioner till Operation Dragoon. Men liksom i hela den övriga världen var den allierade överlägsenheten i luften fullständig. Alexander hade 75 bomb- och jaktbombdivisioner samt gott om transport- och underhållsplan. Kesselring hade endast sammanlagt 170 plan. De ursprungliga planerna för ett direkt frontalangrepp i bergen mot Gotiska linjen ändrades i början av augusti till en framstöt i 2 anfallsriktningar mot Revenna och Bologna. Problemet var att de 2 armékårer ur den brittiska 8. armén som skulle anfalla mot Revenna fanns kvar i bergen där de placerats enligt den ursprungliga planen. I en lyckad hemlig operation förflyttades de 2 armékårerna till slätten.

När anfallet vid kusten inleddes den 25 augusti togs det inte på allvar av Kesselring, som trodde att den allierade styrkan befann sig långt borta i bergen. När han upptäckte sitt misstag var det för sent, förbanden ur den 8. armén hade då brutit igenom Gotiska linjen på ett smalt frontavsnitt. Den 1 september hade de tagit Montegridolfo och Tavoleto och gått över floden Canca och upprättat ett brohuvud. För den amerikanska 5. armén i bergen mot Bologna gick det betydligt sämre. Betydande tyska förstärkningar, oländig terräng, mycket dåligt väder och stora förluster gjorde att framryckningen gick mycket långsamt. Den 25 oktober var förhållandena så svåra att inga ytterligare framsteg var möjliga. General Clark gav order om att trupperna skulle gräva ner sig. Regnet var så svårt att broar sveptes bort och någon snabb framryckning var helt otänkbar. Strax före jul kunde offensiven äntligen återupptas, men efter några dagar gav fältmarskalk Alexander order om att styrkorna skulle återgå till defensiven. Det bistra vintervädret tog ett fast grepp om arméerna på båda sidor.

Den sista framstöten och segern

Under vintern förstärktes de allierade arméerna Italien med nya och bättre vapen. Alexander hade utnämnts till överbefälhavare i medelhavsområdet efter Maitland Wilson. När vintern började ta slut var den allierade stridsmoralen hög. Med hjälp av sin enorma tvångsarbetsorganisation kallad Todt satte tyskarna igång med att bygga ännu fler försvarsanläggningar vid varje flod de allierade måste passera. Den kraftigt förstärkta 10. armén under general Herr fanns på den östra sektorn och den 19. armén under general Senger fanns på den västra. I det här läget var Kesselrings styrkor troligen de bäst utrustade av alla som ställdes mot de allierade i Europa. Jämfört med tyskarna hade den allierade 15. arméns slagkraft minskat pga. att trupper skickats till andra krigsskådeplatser. Alexanders styrkor var nere i 17 stridsberedda divisioner men de hade fortfarande kvar det totala övertaget i luften. I början av februari 1945 hade allierat flyg börjat anfalla tyska bränsledepåer och kommunikationer, när vädret blev bättre intensifierades dessa bombningar. När tyskarna insåg att en ny allierad offensiv var nära kallades Kesselring plötsligt hem till Tyskland den 8 mars, för att bli överbefälhavare på västfronten efter fältmarskalk von Rundstedh. Generalöverste Heinrich von Vietinghoff-Scheel efterträdde honom på posten som tysk överbefälhavare i medelhavsområdet.

Den 9 april startade den välplanerade och slutliga allierade offensiven i Italien. Ett oerhört massivt flygunderstöd gjorde att framryckningen gick bra och von Vietinghoff-Scheel insåg den 20 april att han var ytterst nära att bli inringad. Hitlers order som förbjöd reträtt under några som helst omständigheter höll på att kosta honom hans armé. Den 5. armén spred ut sig runt honom i sydväst och den 8. armén gjorde samma sak i nordost. Von Vietinghoff-Scheel trotsade totalt Hitlers order och beordrade en reträtt till redan förberedda försvarsställningar längs floden Po, men hans order kom för sent. Den 23 april var inringningen ett faktum. I ringen fanns 67 000 stupade och sårade och 35 000 tillfångatagna tyskar. General von Senger lyckades med många av sina soldater dra sig tillbaka över Po, men det fanns inte mycket kvar att slåss för och ännu mindre att slåss med.

Den 25 april startades, efter en allierad uppmaning, en allmän resning mot de återstående tyskarna av de italienska partisanerna. Tyskarna var nu dåligt organiserade och saknade möjlighet att göra samlade stridsinsatser. Separata garnisoner började kapitulera. Den allierade segern i Italien var ett faktum. Då de återstående tyska och italienska trupperna ur armégrupp C förstod detta och såg de många separata kapitulationerna, kapitulerade även de villkorslöst den 2 maj. Nästan 1 miljon man anslöt sig till fångarnas skara hos de allierade.

 

Allierad seger i Europa

Slutet för Hitlers Tyskland

Mars 1945 - 7 maj 1945

Kesselring hade som tidigare nämnts blivit hemkallad till Tyskland i början av mars för att bli överbefälhavare i väst. Han upptäckte snart att Hitl er och det tyska överkommandot OKW hade satsat det mesta av Wehrmachts återstående styrka på försvaret av Tysklands ostfront och på befästningar i Berlin. Hitler hoppades med en oerhörd optimism att Guderian skulle kunna stå emot och besegra de sovjetiska arméerna vid Oder. Därigenom skulle de få tid att föra över förstärkningar från ostfronten till västerut. Kesselrings uppgift var därför att stabilisera läget, rensa upp det allierade brohuvudet vid Remagen och när sedan förstärkningar blev tillgängliga, gå till motanfall och kasta ut inkräktarna ur Tredje riket. Kesselring var om inget annat realistisk och insåg snart att Hitlers krav på att ställningarna vid Rhen skulle hållas var omöjligt att uppfylla, om inte något totalt förändrade situationen till hans fördel. Wehrmacht hade i väst 55 divisioner, alla kraftigt underbemannade. De led brist på både ammunition och bränsle och ställdes mot 85 allierade divisioner, alla fulltaliga, alla med gott om bränsle och alla med hög stridsmoral. Trots den nedslående situationen förblev Kesselring lojal mot Hitler. Han vägrade trots ett flertal förfrågningar att konspirera mot honom.

Montgomery går över Rhen

När Kesselring tog över sitt nya befäl var amerikanerna med en viss styrka redan etablerade öster om Rhen i brohuvudet vid Remagen. Montgomerys 21. armégrupp , från norr till söder bestående av den kanadensiska 1. armén, den brittiska 2. armén och den amerikanska 9. armén, befann sig fortfarande på den västra sidan. Montgomery planerade en övergång i full skala, tredje veckan i mars var allt klart. Enorma mängder ammunition och bränsle hade lagts upp i depåer, så mycket att de amerikanska generalerna gjorde sig lustiga över det. Det måste dock påpekas att förråden under Montgomerys offensiver sällan tog slut, medan de amerikanska styrkorna ofta fick problem.

Allierat flyg bombade mellan den 20 och 22 mars det utvalda området. På natten mot de 24 mars besköts de tyska ställningarna på andra sidan Rhen med 3000 kanoner. Samtidigt som brittiska och amerikanska soldater strömmade över floden i amfibiefordon. I gryningen hade de allierade upprättat flera brohuvuden och höll på att utvidga dem. Nästa steg var en luftlandsättning av den brittiska 6. och amerikanska 17. luftburna divisionerna omkring 8 km från flodstranden. De tystade de tyska kanonerna som skulle ha försvårat byggandet av broarna över Rhen. Den tyska 84 divisionen fick de luftburna trupperna bakom sig och blev så gott som utplånad. De allierade tog 4000 fångar.

Framstötar in i Tyskland

Den 26 mars öppnades 7 stycken 40 tons broar över Rhen efter en otrolig insats av de allierade ingenjörssoldaterna. Den allierade framryckningen började på allvar in i Tyskland. Den 28 mars stod det klart att hela armégrupp B var på väg att inringas. Den 2 april inringades återstoden av den 15. pansararmén samt 19 divisioner ur den 15. armén i det som Hitler kallade "Ruhrs befästa område". General Bradley gav generallöjtnant Gerows nya 15. armé uppgiften att slå ut den tyska 15. armén och erövra Ruhrområdet. Den 14 april delades det tyska försvaret i 2 delar, nu hade fältmarskalk Model, som var befälhavare för armégrupp B, försvunnit. Generalöverste Harpe, befälhavare för den 5. pansararmén, tog över befälet och gav armégrupp B order om eldupphör. Kapitulationen omfattade 325 000 man. Fältmarskalk Model begick självmord den 21 april.

Framstötarna från väster in i Tyskland var fortsatt snabba och i mitten av april tog man i genomsnitt 50 000 fångar per dag. Ett tag befann sig den amerikanska armén endast 120 km från Berlin och den ryckte fram i snabb takt. Om Eisenhower trott som Churchill att det var viktigt att nå fram till Berlin före eller samtidigt med de sovjetiska styrkorna, skulle Europas historia, trots besluten i Jalta, kanske blivit dramatiskt förändrad. Eisenhower valde att se på saker och ting ur en militär synvinkel. Helt korrekt ansåg han att de sovjetiska trupperna var bättre rustade att erövra Berlin. Han menade att ockupationen av södra Tyskland också var av stor vikt. SHAEFs underrättelseavdelning var övertygad om att Hitler och hans närmaste män tillsammans med flera elitdivisioner ur SS skulle bege sig till bergen i södra Tyskland för att där upprätta ett avlägset "sydfäste" som skulle kunna försvaras i nästa all oändlighet. Efter kriget har man dock kommit fram till att en sådan plan aldrig existerade. De västallierade gick alltså söderut in i bl a Bayern och Sachsen. Den 2 maj, 5 dagar före Tysklands kapitulation, hade amerikanerna gått över Inn vid Braunau, där Hitler föddes. Ännu en gång fick Eisenhowers tillit till Sovjet följder för Europa när Patton vägrades att fortsätta sin framryckning och inta Prag. Följderna blev att landet drabbades av Sovjetunionen.

Det nordtyska låglandet och Nederländerna

I norr ställdes Montgomerys 21. armégrupp inför uppgiften att rycka fram över det nordtyska låglandet mot Lübeck. Därigenom skulle de allierade få tillträde till Östersjön och skulle samtidigt skära av de tyska trupperna i Danmark och Norge. Montgomery hade större känsla för politik än Eisenhower och såg sin offensiv som ett sätt att hindra de sovjetiska arméerna från att inkludera Danmark i sina erövringar. Den 2 maj var den 8. armékåren framme i Lübeck, 45 km österut togs Wismar endast 6 timmar innan marskalk Rokossovskijs trupper anlände. Bremen hade fallit den 26 april och den 2 maj kapitulerade Hamburg, samma dag föll den stora tyska marinbasen Kiel i brittiska och inte sovjetiska händer.

När Nederländerna var nära att falla öppnade tyskarna i Zuiderzee fördämningarna i floden Hardewijk och hotade därmed med en översvämning som skulle kosta tusentals civila livet och orsaka stora skador. För att undvika detta fick general Crerar med på eldupphör med general Blumentritt.

Sydtyskland och Österrike

Efter en ändring i befälsordningen i krigets slutskede tvingades fältmarskalk Kesselring att även ta över befälet över "södra försvarszonen", han fann sig återigen ha befäl över en med varierande slagstyrka hoprafsad samling tyska styrkor. Den 26 mars gick den amerikanska 7. armén över Rhen vid Gernsheim, den fortsatte sedan i snabb takt, bl a Mannheim, Heidelberg, Würzburg och München intogs. Den 4 maj intog den franska 2. pansardivisionen Berghof, Hitlers tillflyktsort i bergen i Obersalzberg. Under tiden hade den franska 2. armékåren under hela april slagit sig fram efter en improviserad men fullständigt lyckad övergång av Rhen vid Speyer. Bl a Karlsruhe och Pforzheim hade intagits. Den 20 april togs 28 000 tyska soldater tillfånga i Tübringen, 5 dagar senare tog general De Lattre de Tassignys fruktade franska kolonialarmé ytterligare 40 000 tyska fångar när den 18. SS armékåren inringades vid den Schweiziska gränsen.

I slutet av april gick De Lattre de Tassigny in i Österrike, där blev fransmännen överösta med blommar och hälsade som befriare. Den 7 maj kapitulerade Kesselring. I Österrike ingicks vapenvila och därmed förhindrades ytterligare förstörelse i det vackra landet

Den sovjetiska framryckningen mot Berlin

Det sovjetiska anfallet mot Berlin inleddes på morgonen den 16 april. 3 armégrupper deltog i anfallet från söder till norr, marskalk Konjevs 1. ukrainska armégrupp, marskalk Zhukovs 1. vitryska armégrupp och marskalk Rokossovskijs 2. vitryska armégrupp. Till en början slogs attackerna längs Oder tillbaka av de tyska försvararna. Det saknades inte beslutsamhet och stridsmoral hos tyskarna i detta sista stora försvar mot de bolsjevikiska inkräktarna, men i längden hade de inte en chans.

Den 19 april bröt den tyska 9. armén samman och Zhukov bröt igenom fronten vid Starusburg, 35 km från Hitlers bunker. Den 22 april var den 9. armén inringad och 2 dagar senare var Berlin fullständigt inringat. Hitler var personligen ansvarig för stadens försvar men han levde nu i en fantasivärld. Han trodde att de motanfall han nu beordrade helt skulle utplåna de sovjetiska trupperna. Under tiden skulle han och dr Josef Goebbles organisera 90 000 flickor och gamla män som skulle stå emot de sovjetiska arméerna under obegränsad tid.

I slutet av april inledde Zhukov den sista stora framstöten för att bryta ner Berlins försvar, de sovjetiska styrkorna hade läget under full kontroll.

Slutet för Hitler

Adolf Hitler var nu en i förtid föråldrad man vars utseende chockade alla som såg honom. Han hade ingen avsikt att låta sig själv tillfångatas av de sovjetiska trupperna, som han hatade och vilkas land han tillfogat sådant lidande och sådana förluster.

På 6 år hade erövringar, vars like Europa aldrig skådat, vänts till total förstörelse och undergång för det land han styrde. Hans tusenåriga rike som framkommit ur germanska myter, ur orättvisorna i Versaillfreden och ur det tyska folkets drömmar om den storhet de trodde sig ha ärvt, hade skändligen förvanskats av avskyvärda och omänskliga ideologiska idéer och handlingar. Hitlers filosofi var den direkta orsaken till 6 miljoner judars, 20 miljoner sovjetmedborgares och ytterligare miljoner allierade civilas och soldaters död. Adolf Hitler måste pekas ut som den man som orsakat mer död och lidande bland människorna än någon annan i historien.

Hitler gifte sig med sin älskarinna och förtrogna Eva Braun den 29 april. Den 30 april begick den forne härskaren av Europa självmord tillsammans med sin fru. Deras kroppar brändes av dem som fortfarande var lojala. Josef Goebbles, Tredje rikets propaganda minister, var tillsammans med sin fru också i Hitlers bunker. De förgiftade sina barn sedan begick de båda självmord, han med kula, hon med gift. Martin Bormann, Hitlers sekreterare och medhjälpare, försvann och tros ha dödats av en sovjetisk stridsvagnsbesättning då han försökte fly ut ur Berlin. Storamiral Dönitz fick i Flensburg veta att han i Hitlers testamente hade utsetts till Tysklands nye Führer.

Göring, Keitel, Jodl, Kesselring, Speer och de andra i den nazistiska ledningen togs efter hand tillfånga under de följande veckorna. De sändes för att antingen invänta rättegång för krigsförbrytelser, eller för att höras som vittnen under krigsförbrytartribunalen i Nürnberg.

Kapitulationen

Den 3 maj kom en tysk delegation till den husvagn som varit Montgomerys högkvarter sedan 1943. De erbjöd en kapitulation som omfattade alla tyska styrkor i norra Tyskland, även de som retirerade undan marskalk Rokossovskij på ostfronten. Montgomery avspisade dem men gav dem dagen därpå en ny inbjudan, då tvingades de gå med på villkor som innebar en total men ovärdig kapitulation, och som endast gällde de trupper som stod mot Montgomerys 21. armégrupp. Det allierade överkommandot i väst var fast beslutet att inte låta någon komma undan de framryckande sovjetiska arméerna i öster, något som Dönitz var angelägen om.

Den slutliga kapitulationen som avslutade kriget i Europa undertecknades den 7 maj i Reims. Kapitulationsdokumentet beordrade ett samtidigt upphörande av fientligheter på alla fronter den 8 maj klockan 23:01. Dokumentet bekräftade det totala nederlaget för Tredje rikets väpnade styrkor och fastställde villkoren för hur vapnen skulle överlämnas samt innehöll krav på att de allierades order skulle åtlydas. Generalöverste Jodl, amiral von Friedeburg och generalmajor Oxenius skrev under å Tysklands vägnar, varefter general Bedell, Smith som vikarierade för Eisenhower, skrev under. Sedan kom i tur och ordning generallöjtnant Sir Frederick Morgan för Storbritannien, general Sevez för Frankrike och generalmajor Susloporov för Sovjetunionen.

Dagen därpå ägde ytterligare en kapitulationsceremoni rum i Berlin där fältmarskalk Keitel, amiral von Freideburg och generalöverste Stumpf undertecknade ett nytt dokument om villkorslös kapitulation i närvaro av marskalk Zhukov, general De Lattre de Tassigny, flyggeneralen Arthur Tedder och general Spaatz.

Kriget i Europa var äntligen över. Glädjescener utbröt i Storbritannien, USA, Frankrike och ytterligare många tiotals länder runt om i världen. Det återstod emellertid ett annat krig som måste bringas till ett slut. Japan var fortfarande inte besegrat.

 

 Index | Före | Europa | Afrika | Asien | Efter