Efter första världskriget och Österrike-Ungerns nederlag hade Ungern tvingats avträda Transsylvanien till Rumänien, eftersom majoriteten av befolkningen var av rumänskt ursprung. Emellertid bodde det även 2 miljoner med ungerskt ursprung i Transsylvanien och dessa hade aldrig accepterat nationsbytet. När Frankrike föll 1940 fick denna territoriella konflikt nytt liv. Ungern krävde att få tillbaka Transsylvanien men Rumänien vägrade, ett krig verkade oundvikligt. Då ingrep Hitler eftersom tyskarna var beroende av den rumänska oljan och tog Rumäniens sida. Ungern hade dock starka band med Italien och för att undvika en konflikt mellan Italien och Tyskland kom man överens om att frågan skulle skjutas till axelmakternas skiljedom. Resultatet blev att Transsylvanien delades så att Ungern fick den del som beboddes av ungrare, samtidigt fick även Ungern en del av moldaviska Karpaterna. Detta medförde att det plötsligt bodde 3 miljoner rumäner i Ungern. Resultatet blev alltså inte alltför bra och den rumänska regeringen kritiserades hårt för att ha godkänt resultatet. Premiärminister Antonescu tvingade kung Carol II att abdikera, efter detta begärde han tysk militär assistans. Det samma som att Tyskland nu fick kontroll över Rumänien på samma oblodiga sätt som man tidigare hoppats på i Norge.

Mussolini ogillade detta, inte minst därför att han inte informerats. Han beslutade sig för att betala med samma mynt och beordrade förberedelser för en invasion av Grekland den 26 oktober. Man var säkra på att varken Jugoslavien, Turkiet, Bulgarien eller Albanien skulle ha något emot detta. Datumet framflyttades 2 dagar efter ett planeringsmöte den 14 oktober och nu hann Hitler bli förvarnad om anfallet. På morgonen den 28 kom han till Italien för att försöka förhindra anfallet som kunde få katastrofala följder för axelmakterna. Det skulle utvidga deras front ännu mer, han kom för sent. Mussolini som trodde att Hitler skulle vara nöjd åt hans tilltag hälsade honom med budskapet att hans segerrika trupper gått över den albansk-grekiska gränsen.

Tidigt under fälttåget stod det klart att italienarna svårt missbedömt grekernas inställning till Italien. Grekerna avskydde Italien och Mussolini och de präglades av patriotism och beredskap att slåss för sitt land. Den grekiske överbefälhavaren Paeagos trupper var till antalet något färre än italienarna men den bergiga terrängen, den grekiska beslutsamheten och fördelen att strida på "hemmaplan" gav grekerna övertaget. Det dåliga vädret inverkade också eftersom det italienska flyget knappt kunde användas. Invasionen gick segt och med mycket små framgångar för italienarna. Den 14 november gick grekerna till motanfall längs hela fronten med stor framgång. Den 4 december befann sig grekerna 37 km in på albanskt territorium. Man fick ett varmt välkomnande av det albanska folket vars stöd Italien räknat med.

Italienarna vägrade inse att motgångarnas verkliga orsak var Mussolinis inkompetens. Hitler fick nu än en gång ingripa för att hjälpa Italien. Om slaget om Balkan vanns av de allierade skulle den rumänska oljan hotas. En tysk invasion av Grekland planerades därför till den 15 mars 1941. Italienarna sände då förstärkningar till fronten för att visa att man inte behövde hjälp från Tyskland. Grekerna som inte hade något pansar fick problem när också vädret blev bättre och man fick flyg mot sig. Starkt förstärkta gick italienarna till offensiv den 9 mars men utan framgång. Det väl nedgrävda grekiska artilleriet åsamkade stor skada och den 11 kunde italienarna konstatera att de misslyckats med att bryta igenom, den 15 avbröts anfallet.

Den 1 mars hade Bulgarien anslutit sig till Tyskland, och Storbritannien som länge förhandlat med grekerna satte igång den brittiska interventionen av Grekland. På detta sätt kunde britterna åter ingripa på den europeiska kontinenten när Tyskland agerade på Balkanhalvön. Ungefär 57 000 man kom till Grekland där man förstärktes av 3 grekiska divisioner, styrkan var dock inte så stor som avsett.

När Bulgarien gick med Tyskland fick Jugoslavien problem. 3 länder gjorde anspråk på jugoslaviskt territorium: Italien, Ungern och Bulgarien. Om man inte anslöt sig till axelmakterna skulle nog landet delas upp av Italien och Tyskland. Den 25 mars anslöt sig ledningen i landet till Tyskland men detta framkallade en militärrevolt som störtade ledningen den 27. Då gick Hitler in med vapenmakt istället. Den 6 april inleddes anfallet från Bulgarien, på 12 dagar hade Jugoslavien besegrats. Den 17 april kapitulerade den nya ledningen. Tyskarna hade dock stora problem med Jugoslavien under hela ockupationen. Den som orsakade mest problem var Tito.

Tito var en kroatisk kommunist som länge varit en revolutionär ledare, han hade redan tidigare en ansenlig mängd anhängare bakom sig. Under 6 månader från juli 1941 skapade han en armé på 80 000 man, som kom att kallas partisanarmén. Huvudskälet var att hjälpa Sovjet och kommunismen i sitt krig mot Tyskland.(Tyskland invaderade Sovjet den 22 juni 1941, detta tas snart upp). Som mest höll Tito 20 tyska divisioner sysselsatta i det ockuperade Jugoslavien, en 3 gånger så stor styrka som Par tisanarmén. Partisanerna var den överlägset mest effektiva motståndsrörelsen under andra världskriget. Samma dag som anfallet mot Jugoslavien inleddes gick också Tyskland in i Grekland från Bulgarien. Grekerna gjorde tappert motstånd och visade precis som mot italienarna att man var en mycket mäktigare krigsmakt än någon hade trott. De bjöd tyskarna hårdare motstånd än de flesta som de stött på. Men tack vare styrkan i antal och vapen kunde de tyska trupperna rycka fram mot sina mål, de grekiska förbanden började efter hand kapitulera. Den 11 april kom de första sammanstötningarna mellan tyskarna och de britter som fanns i Grekland. Britterna hade endast 100 föråldrade stridsvagnar mot tyskarnas 600 och hade inte en chans att hålla ställningarna. De nyzeeländska trupperna som slogs på britternas sida kämpade om varje meter men tvingades retirera, då kunde tyskarna tränga långt bakom de grekiska linjerna och den 21 april kapitulerade de grekiska trupperna trots att man från Athen förbjudit detta.

Den 25 april lyckades britterna med en evakueringsaktion från det grekiska fastlandet som var djärvare än Dunkerque och nästan lika värdefull. Man evakuerade 51 000 man, trots att man var anfallna från alla håll av tyska fallskärmstrupper och elitsoldater. Till skillnad från Dunkerque räddade man även mycket material, med en förlust av endast 4 lastfartyg och 2 jagare. Evakueringen räknas som en av de stora prestationerna under andra världskriget. Britterna hade förlorat 12 712 man i döda, sårade och tillfångatagna och hade inte uppnått några militära framgångar. Militärt var det grekiska äventyret en katastrof för Storbritannien som egentligen inte hade råd med några motgångar.

Efter segern i Grekland vände Hitler sina blickar mot Kreta som fortfarande kontrollerades av de allierade. Han ville i första hand hindra RAF från att ha tillgång till en bas som man kunde använda för att angripa de rumänska oljefälten. De allierade som utan tyskarnas vetskap kunde dechiffrera tyska meddelanden visste att en attack var att vänta. De beslutade att hålla ön till varje pris. På Kreta fanns redan 42 000 man varav ca 24 000 hade evakuerats från Grekland. Dessa soldater saknade i stor utsträckning fordon och vapen. Styrkorna på ön leddes av general Freyberg. Det tyska anfallet kom den 20 maj när tyskarna släppte fallskärmssoldater över ön. Bittra strider utkämpades. Slaget förlorades i stort sett för de allierade när Royal Navy misslyckades med att slå ut flottlinjen av småfartyg som förde tyska infanteriförstärkningar till Kreta. Den 25 bröt tyskarna igenom det yttre försvaret och Freyberg insåg den 27 att tiden var inne för evakuering. De allierade förlorade 1800 i döda och 12 000 i tillfångatagna. Royal Navy led tunga förluster i både döda och förlorade fartyg. Tyskarna förlorade 4000 i döda, de flesta var svårersättliga fallskärmssoldater. Det var ingen billig erfarenhet för någondera sidan.

NÄSTA STYCKE

Index | Före | Europa | Afrika | Asien | Efter | Bilder