Hitler hade redan 1924, då han dikterade Mein Kampf för författaren Rudolf Hess gjort klart att han avskydde kommunismen. När sedan Tyskland och Sovjet skrev under en ickeaggresionspakt var det inte många som förstod varför, den tycktes vara en följd av total sinnesförvirring hos Hitler. Sanningen var att Hitler hela tiden hade haft för avsikt att anfalla Sovjet och att pakten endast var ett sätt att vinna tid för en seger över de västliga demokratierna innan han vände österut. Sommaren 1941 hade Hitler nått höjdpunkten, han låg bakom de största erövringarna en stat någonsin gjort. Hela Europa med undantag för de neutrala länderna (Sverige, Schweiz, Spanien och Portugal) antingen ockuperat eller styrt av en marionettregering som t ex i Frankrike. Endast Storbritannien var obesegrat. Hitler trodde att han skulle kunna behålla kontrollen trots att en ny front öppnades. Nu skulle han uppfylla sitt andra delmål, inta Sovjet och utrota kommunismen. Hitler underskattade Storbritannien och den hjälp man fick av USA och eftersom japanerna inte ville tala om sina planer kunde inte Hitler veta att USA inom en snar framtid skulle gå med i kriget.

Winston Churchill hade redan i mars genom underrättelserapporter insett att Tyskland skulle invadera Sovjet. Men när han försökte varna Stalin anklagades han för att sprida illvilliga rykten om Tyskland. Stalins envishet kostade Sovjet en stor del av sitt flygvapen, som krossades på marken under den första anfallsvågen. När Barbarossa inleddes den 22 juni 1941 var Röda armen inte beredda på varken raseriet i attacken eller på tyskarnas barbareri när det gällde behandlingen av civila och krigsfångar. Hitler hade gett order om att fienden skulle betraktas som mindrevärdig. Tyskarna anföll med 3,4 miljoner man och Sovjet försvarade sig med 4,7 miljoner. Både mängden insatta trupper och mängden döda saknar motstycke i tidigare krig. Tyskarna anföll på en front som var 290 mil, från Östersjön till Svarta Havet. Man hade 3090 stridsvagnar och 1945 flygplan. Röda armen kunde inte alls svara upp detta. Den var till största delen ledd av inkompetenta och under de första veckorna orsakade den dåliga ledningen nästan lika stor skada som den tyska armen (Wehrmacht).

Röda armen var underlägsen i allt, utom antal. Den första dagen avancerade tyskarna 80-95 km. De 3000 sovjetiska flygplan som fanns i gränstrakterna minskade snabbt till mindre än 500. Den Sovjetiska avsaknaden av radioförbindelser gjorde det praktiskt taget omöjligt att gå till effektiv motattack. Den 26 juni gick tyskarna mot Minsk, huvudstaden i Vitryssland. I striderna så gott som utplånades 32 sovjetiska divisioner och tyskarna tog 290 000 krigsfångar. Den 11 juli närmade sig tyskarna Ukrainas huvudstad Kiev, det var först då som man mötte verkligt motstånd. Slaget pågick till den 8 augusti då den sovjetiska marsalken Timosjenko led nederlag. Snart föll Smolensk och tyskarna befann sig nu endast 320 km från Moskva. De hade förlorat 98 000 man, det var ungefär samma siffra som man förlorat under hela kriget fram till maj 1941.

Den 12 augusti gick Hitler själv in som militär taktiker och gav den order som gjorde att Barbarossa blev dömt att misslyckas. Han ville att Leningrad i Norr och Krim i söder skulle erövras, istället för att som det från början var planerat gå direkt mot Moskva. Ytterligare en sak påverkade händelseförloppet, det var den sovjetiska vintern. Hitler hade varnats för detta men han hade trott att invasionen skulle vara klar till hösten. De tyska motgångarna kom dock inte omedelbart.Den 18 september föll Kiev efter det att de sovjetiska trupperna inringats, mer än 0,5 miljoner man togs till fånga. I slutet av september hade Sovjet förlorat 2,5 miljoner man i döda, skadade och tillfångatagna.

Den 8 september hade belägringen av Leningrad påbörjats. Västerut höll finska trupper under marsalk Mannerheim på att återta de områden som gått förlorade i vinterkriget, finnarna vägrade dock att hjälpa tyskarna i anfallet mot Leningrad. Leningrads "räddning" blev general Zhukov som den 11 september kom till staden. Det var inte sista gången som Zhukov lyckades svetsa samman trupperna, återuppväcka moral och bygga upp ett starkare försvar. Staden utsattes för hårda anfall men vägrade kapitulera. När vintern kom, kom också svälten till Leningrad. Befolkningen tvingades äta allt som gick att äta: sällskapsdjur, tapeter, hårolja. När anfallen tillsist upphörde 1944 hade mer än 1 miljon dött i Leningrad, i vad som måste betraktas som historiens mest fruktansvärda belägring. Staden kapitulerade aldrig.

I början av oktober 1941 började Röda armén rycka upp sig, nya vapen och en senkommen omorganisering av ledningen gjorde att man blev bättre förberedd att möta tyskarna som nu startat en offensiv mot Moskva. Den 20 befann sig tyskarna endast 60 km från den sovjetiska huvudstaden. Än en gång blev räddningen general Zhukov. Han insåg hur sårbar den tyska armen var för vintern och höll bara sina ställningar tills den kommit. Den 6 december började han motoffensiven. Från den stunden hade tyskarna inte något övertag på östfronten.

Till tyskarnas förvåning kunde Zhukov sätta in 160 divisioner i sin offensiv, tyskarna hade 68. I början av 1942 sände Hitler 22 divisioner för att förstärka tysklands frontlinje. Sovjet gick till ny offensiv den 9 januari, den skulle leda till det smärtsamma tyska nederlaget vid Stalingrad och till det Sovjetiska underkuvandet av Östeuropa.

Den sovjetiska björnen hade tillsist vaknat.

NÄSTA STYCKE

Index | Före | Europa | Afrika | Asien | Efter | Bilder