För Tyskland var invasionen av Sovjet av avgörande betydelse under 1941 och 1942. Invasionen var stor och en överväldigande mängd tyska stridskrafter hade satts in. Tredje rikets situation krävde en framgångsrik fortsättning i Sovjet.

Vintern mellan 1941 och 1942 hade tillfogat den tyska armén som var dåligt förberedd när det gällde vinterutrustning avsevärt lidande. Samtidigt hade Zhukovs trupper gått till våldsamt motanfall i december men tyskarna hade ändå lyckats hålla sin frontlinje trots mycket låg stridsmoral. Världens främsta krigsmaskin fungerade ännu.

I april utfärdade Hitler order nr. 41 där han beskrev de mål som satts upp för Wehrmacht i Sovjet och hur de skulle uppnås. Han ville att alla trupper utom de som fortfarande deltog i belägringen av Leningrad skulle koncentreras i en framstöt i söder mot floden Don och mot oljefälten och bergen i Kaukasus. Hitler hade fått felaktiga uppgifter om att den sovjetiska armén var så illa åtgången att den var nära ett nederlag. Därför trodde han att det var nära till den slutliga segern. 215 divisioner mobiliserades till sommaroffensiven. Angreppet i söder fick kodnamnet "Operation Blau". Operationen skulle inledas med attacker som skulle återerövra ställningarna kring Isjum och driva bort det återstående försvaret på Krim.

Anfallet mot Krim inleddes den 8 maj 1942 och den 20 maj retirerade återstoden av de sovjetiska styrkorna på norra delen av Krim. 170 000 man tillfångatogs av tyskarna. I frontlinjens utbuktning vid Isjum gick det inte lika lätt för tyskarna. Befälhavaren i söder, fältmarsalk Von Bock planerade ett anfall den 18 maj men de sovjetiska trupperna anföll först. Trupperna under marsalk Timosjenko kom från 2 håll, den norra styrkan hejdades lätt men den södra avancerade obevekligt fram till den 16 maj. Tyskarna gick till kraftfullt motanfall den 17 maj och Timosjenko fick inte retirera för Stalin. Det slutade med att de sovjetiska trupperna inringades och den 28 maj hade den tyska 6. Armén krossat motståndarna och tagit 214 000 krigsfångar. General Paulus och hans 6. Armé utnyttjade snabbt sitt övertag och gjorde en framstöt mot öster till Volga där de mötte svagt motstånd.

På södra Krim inledde general Von Manstein den 7 juni en attack mot Sevastopol i tron att det skulle bli en enkel uppgift. Men general Petrov och hans trupper höll ut till den 9 juli då de fått slut på ammunition och vatten. I de blodiga striderna förlorade tyskarna 24 000 man i döda och 95 000 sovjetiska soldater togs tillfånga. Den 15 augusti hade general Paulus nått fram till Stalingrad och inledde ett anfall i 2 anfallsvågor. Krigföringen i Stalingrad fick strukturen av gatustrider från kvarter till kvarter. De sovjetiska styrkorna visade prov på stor uthållighet och skicklighet. Tyskarna fick problem eftersom de inte kunde använda sitt flygunderstöd på samma sätt som förut och inte heller sin framgångsrika pansartaktik. Tyskarnas situation förvärrades ytterligare pga. felaktiga underrättelserapporter om stadens storlek, försvararnas antal etc.

Under tiden hade offensiven på den sydliga fronten börjat avstanna efter erövringen av Rostov och Hitler tog tillsist själv kommandot mot alla regler.

Striderna om Stalingrad fortsatte, Zhukov hade den 27 augusti sänts för att försöka nå trupperna som försvarade den södra delen av staden men lyckades inte. Paulus armé led svåra förluster men tilläts inte retirera. Den 12 september och i början av oktober förstärktes tyskarna i staden men sovjeterna förstärktes hela tiden nattetid från Volgas andra strand. Lidandet var på båda sidor skrämmande stort, civilbefolkningen hade antingen övergett staden eller blivit hemlösa flyktingar på Volgas andra strand. De sovjetiska trupperna besköts från alla håll men höll ändå ut.

Båda sidor planerade massiva attacker till den 7 oktober, tyskarna anföll först. 2 divisioner anföll på Paulus order. Anfallet resulterade i en formlig slakt på de tyska soldaterna, nästan 4 bataljoner dödades. Denna och många andra självmordsattacker berodde troligen på att tyskarna fortfarande underskattade styrkan hos sina motståndare, dessa var överlägsna i gatustrider. Den 14 oktober inledde tyskarna en rad framstötar men de lyckades aldrig slutföra sin attack. I november var båda sidors trupper i ett bedrövligt tillstånd och nu var vintern än en gång på väg. De sovjetiska styrkorna planerade att dra fördel av vintern och avvaktade att den skulle komma på riktigt. Samtidigt långt borta från Stalingrad hade tyskarna gjort halt endast 80 km från oljefälten i Grosnyj men de kunde inte nå fram till dem. Den tyska framryckningen hade nått sitt slut.

Den 14 oktober hade Hitler blåst av alla offensiver på ostfronten, utom dem vid Stalingrad och i Kaukasus. De tyska styrkorna skulle endast försvara sig under vintern, Röda armén skulle krossas under 1943. Samtidigt hade Stalin och Zhukov utarbetat 2 olika planer för en storoffensiv. Den första "Saturnus" innebar att en nordlig offensiv skulle återta områden fram till en linje från Rostov till Milerovo. Den andra "Uranus" innebar att man skulle bryta igenom på 2 ställen samtidigt, norr och söder om den 6. armén ca 95 km väster om Stalingrad och därmed inringa de tyska styrkorna. Man valde "Uranus" och den 19 november, 10 dagar efter inledningen av operation Torch inleddes den noga planerade offensiven. 1 000 500 man deltog och tyskarna visste ingenting pga. att dåligt väder hindrade den tyska rutinspaningen.

Attacken i norr kom först och tyskarna slogs snabbt tillbaka. På kvällen gav Hitler Paulus order om att täppa till luckan i norr. Då visste han inte att ännu större händelser skulle följa nästa morgon på den södra fronten. Den 2-3 december möttes de sovjetiska trupperna i byn Sovjetski och slutförde därmed inringningen av axelmakternas trupper vid Stalingrad. Paulus fick order från Hitler att inta igelkottsställning och invänta undsättning. Han svarade att hans situation var desperat eftersom hans förråd av ammunition och bränsle var på upphällningen. Han hävdade att hans enda chans var att bryta sig ut med ett "knockoutslag", en undsättningsoffensiv var otänkbar före den 10 december och då skulle situationen för den 6. armén vara extremt hopplös. Hitler svarade att Stalingrad skulle hållas till varje pris, Göring hade skrytsamt lovat att Luftwaffe kunde släppa ner 500 ton förnödenheter till den 6 armén varje dag. Vintern och det förbättrade sovjetiska flygvapnet gjorde dock att man endast lyckades med ca 100 ton om dagen. De tyska trupperna under general Paulus i Stalingrad uppgick till 278 000 man med utrustning.

Uppdraget att undsätta dem hade anförtrotts fältmarsalk Erich von Manstein. Den 12 och 13 december gick tyskarna över floden Aksaj och den 16 befann de sig endast 50 km från Stalingrad. De lyckades dock aldrig nå fram till staden. Efter nyår blev situationen allt mer desperat för den 6. armén. Man började förstå att Hitler och Göring inte varit verklighetstrogna i sina försäkringar om att försvararna skulle få förnödenheter luftvägen. Trupperna svalt och de hade praktiskt taget varken bränsle eller ammunition. De hade fallit offer för Hitlers förhoppning om en ouppnåelig seger, dikterad av hans storhetsvansinne. Den 8 januari svarade inte Paulus på ett krav om kapitulation. 2 dagar senare anfölls den halvt utsvultna tyska armén med 7000 artilleripjäser, de sovjetiska styrkorna kom allt närmare. Den 26 ignorerade Hitler en begäran från Paulus att få kapitulera, men efter nya hårda anfall kapitulerade Paulus slutligen den 31 januari 1943. Vissa trupper höll dock ut till den 2 februari då de blev de sista i den förrådda 6. armen som gav upp.

NÄSTA STYCKE

Index | Före | Europa | Afrika | Asien | Efter | Bilder