Axelmakternas nederlag i Tunisien öppnade vägen för fortsättningen av den i Casablanca överenskomna strategin. Det primära målet var att genom en erövring av Sicilien säkra Medelhavet. Om detta lyckades skulle man öka trycket på Tyskland genom en invasion av Italien som skulle leda till att Italien eliminerades som stridande part. Därmed skulle den första allierade närvaron på det europeiska fastlandet sedan 1940 etableras.

Italien hade lidit enorma förluster i Hitler krig. Av de 95 divisioner som man startat kriget med hade en tredjedel utplånats i döda eller tillfångatagna, en tredjedel hade satts in på olika krigsskådeplatser och endast nominellt 30 divisioner som i verkligheten var mycket färre fanns i Italien. Den segerrika, stridsvana och allt bättre utrustade allierade armén stod beredd på andra sidan Medelhavet och Mussolini insåg att de italienska styrkorna inte alls skulle räcka till. Saken blev inte bättre av att både flottan och flygvapnet var i det närmaste hjälplösa mot de allierade. Tyskland hade trots motgångarna i Sovjet och Afrika fortfarande stora markstyrkor i Italien eftersom de tyckte att det var bättre att försvara Tyskland i Italien än i hemlandet. På Sicilien fanns 2 tyska divisioner som var underbemannade och dåligt utrustade, de anslöt sig till den italienska 6. armén under general Guzzoni som hade 230 000 man till sitt förfogande. Med dessa trupper var det omöjligt att försvara en så stor ö som Sicilien. Det rådde dock meningsskiljaktigheter i axelmakternas överkommando om var de allierade skulle anfalla. Många trodde på Grekland eftersom brittisk underrättelsetjänst länge spridit det ryktet. Hitler var övertygad om att den första landstigningen skulle ske på Sardinien. Under tiden planerade Eisenhower och Alexander Operation Husky, landstigningen på Sicilien. Den amerikanska 7. armén under general Patton skulle tränga in mot norr, väster om öns sydligaste spets medan den brittiska 8. armén under general Montgomery skulle besätta kuststräckan öster om öns sydligaste spets.

Anfallet började med en omfattande bomboffensiv mot flygfält, fartyg och militära anläggningar, både på Sicilien och fastlandet. När landstigningen kom var axelmakternas luftförsvar nästan helt utslaget. Den första landvinningen kom den 12 juni då ön Pantellaria halvvägs mellan Tunisien och Sicilien kapitulerade. Samma dag tog en ensam vilsekommen pilot från RAF en hel italiensk garnison tillfånga efter det att han nödlandat på den lilla ön Lampedusa. De italienska försvararna som hört så mycket om de fruktade allierade kapitulerade så fort de såg flygplanet. Invasionen av Sicilien dröjde dock till den 10 juli. Invasionen gick utomordentligt bra, trots vissa svårigheter med nyanlända tyska styrkor under general Hube kunde Palermo erövras den 22 juni av Patton. Och efter det att Hubes styrkor evakuerats föll den sista staden, Messina den 17 augusti. Patton kom till staden endast några timmar före en rasande Montgomery som sett det som sin uppgift att erövra staden. De allierade hade tagit 132 000 fångar och 8600 tyska och italienska soldater har kända gravar på Sicilien. De allierade förlorade 8400 i döda på Sicilien.

Samtidigt som Sicilien föll hamnade axelmakterna i en politisk kris i Italien. Mussolini utsattes för påtryckningar att kapitulera från många ledande personer inom fascistpartiet men han vägrade acceptera ett nederlag, han litade fortfarande på att Hitler skulle hjälpa honom. Den 25 juli avsattes dock Mussolini efter en kupp och efter utdragna förhandlingar undertecknades ett vapenstillestånd som trädde i kraft den 8 september. Tyskland svarade med att erövra Rom, ta flera italienska divisioner tillfånga och bomba italienska fartyg. På Balkanhalvön anfölls och avväpnades 29 italienska divisioner av den tyska armén. Mussolini som sänts till ett avlägset hotell högt uppe bland bergen fritogs av en tysk kommandoenhet och togs till Tyskland.

Efter de stora framgångarna på Sicilien inleddes kanske lite för snabbt en invasion av det italienska fastlandet vid Salerno. Efter viss landstigning den 3 september och knappt några strider började "Operation Avalanche" på allvar den 9 september. I början gick allt bra men den tyske befälhavaren Kesselring kunde den 12 september, överraskande för de allierade ställa upp fyra och en halv division i den tyska 10. armén under Von Vietinghoffs mot de allierades 3 divisioner. Kesselring var mycket nära att lyckas med sin framstöt men efter ett desperat motstånd från de allierade stoppades tyskarna. Den 16 september drogs den 10. armén tillbaka och slaget om Salerno var vunnet för de allierade. De viktiga hamnstäderna Brindisi och Taranto ockuperades inom kort. Ett starkt skäl till att slaget om Salerno förlorades av tyskarna var att Rommel och Kesselring inte kom överens om strategin för Italiens försvar. Detta gjorde att tyskarna inte kunde gå till samlat motangrepp. Den 21 november kallades Rommel hem och Kesselring blev ensam befälhavare i Italien. De allierade hade då påbörjat den strapatsrika och ytterst blöta framryckningen mot Rom.

NÄSTA STYCKE

Index | Före | Europa | Afrika | Asien | Efter | Bilder